Early morning hatmöte i bläckfiskarnas land

Åh, The Joe.
Ingenstans känns det lika påtagligt att det är Stanley Cup-slutspel som i den här gamla, skruttiga, luggslitna, inpyrda, unket doftande, genuint fula plåt-, betong- och tegelhögen till arena.
Det sitter förstås delvis i mitt huvud eftersom jag varit med om så många oförglömliga kvällar här – och för att Red Wings har en så glorias historia.
Men det är också nåt med själva den råa atmosfären här inne, med utseendet och dofterna och akustiken, som verkligen andas playoff-krig, fullbordade tacklingar och en hel plågad stads hunger efter framgångar.
Jag känner oändlig lycka över att få sitta här igen.
Ni har en SM-final att hålla koll på, jag vet, men man kan väl få hoppas att några av er hittar hit emellanåt .
* * *
Intro-inlägget blir, vill jag förvarna om, betydligt kortare än vanligt.
Det har med ren logistik att göra.
Jag kunde omöjligen komma iväg tidigare än med 07.20-kärran från LaGuardia och landade således först två och en halv timme före förstanedsläpp. Sedan tar det sin tid att få bagage, hämta hyrbil och köra in till downtown Detroit .
Så det har helt enkelt inte funnits tid att producera normala mängder ordbajs.
Men resten av dan kör vi som vanligt, count on it.
* * *
Redan i det elaka regnet utanför pressentrén, där det alltid står en massa The Joe-anställda som ser ut som karaktärer i en Ken Loach-film och röker, hör jag ett första ”Weber sucks” nånstans i fjärran.
Nashvilles store backstjärna kommer att få ett varmt välkomnande den här eftermiddagen.
* * *
Bästa sättet att beskriva The Joe är nog som en hybrid av jättelik gympasal på amerikansk high school och en robust industrilokal.
Inställsam är hallen inte.
* * *
Jag ska inte tjata om hur trött jag är efter det som bara blev två timmars sömn – igen – för jag förstår att jag ändå befinner mig i en avundsvärd situation, men låt mig i alla fall konstatera att jag förstår varför påtvingad sömnbrist används som tortyrmetod.
* * *
Det här är, som ni vet,  Wings hemmapremiär i årets slutspel, l så var beredd.
Under och efter nationalsången kommer det att plaska bläckfiskar i isen som med samma frekvens som det kom vattendroppar från himlen när jag sprang från pressparkeringen och försökte rädda min eleganta, ljusbeiga kostym…
* * *
Signaturen Öh – öh, när jag var inne i Rangers omklädningsrum löd beskedet att Hagge inte skulle vara tillgänglig för media och det trodde jag helt naivt på.
* * *
Nu kan det mycket väl komma ett sånt där orgiastiskt slutspelsframträdande av The Mule, tycker jag det känns som.
Han är ju de stora scenernas man – och i Free Press idag förklarar Babcock varför:
– Han är gritty och fysisk. Du ser ibland spelare ha fantastiska grundserier och sedan försvinner de bara i slutspelet. För de är inte tillräckligt gritty. De vill ha tid och utrymme. Well, det finns inget utrymme nu. Det är borta.
Varför kommer jag att tänka på Gaborik i gårdagens match på Garden?
* * *
Nej, inte fan kunder jag gå och lägga mig så länge matchen mellan Coyotes och Blackhawks; istället var jag med er andra och häpnade över att ökenvargarna inte kan dra upp dragkedjan när det kniper.
Att tappa ledning i slutsekunderna två matcher i rad är inte riktigt okej.
* * *
Apropå inte okej:
Att starta matcher klockan tolv på dagen är snudd på brottsligt – hur bekvämt det nu än blir för på andra sidan den där oceanen som skiljer oss åt.
Ingen är ju vaken nu. Inte spelare och inte fans. För att nu inte tala om bloggare.
Men så går det när ett tv-bolag som NBC köper sig rätten att göra vad som helst.
* * *
Hörnqvist ser, utan hjälm, väldigt ledig och avslappnad ut på värmningen
* * *
Å andra sidan börjar matchen inte tolv. Då är värmningen slut, snarare.
Har NHL plötsligt adopterat rockbranschens otvungna relation till begreppet tid?
* * *
Pressläktaren i The är inte mycket större än en garderob och ändå lyckas de nästan alltid – kanske i ett utstuderat försök att driva med oss – placera de mest fullvuxna murvlarna på rad.
DEN bilden skulle ni ha kul åt.
* * *
Detta blir mitt första live-möte med Radulov.
Det känns lite som när man var sexton och fick göra sin debut på nattklubben Saga på Borganäsvägen i Borlänge.
* * *
Inga handdukar i Motown i år, noterar vi.  Istället sitter fansen med små plaströr som lyser i rött. Ser rätt coolt ut – när det är nersläckt. I full belysning känns greppet inte riktigt lika lyckat..
* * *
Nå, tror ni det kan bli lika roligt som igår kväll?
Det vore nåt – så här dryga tolv timmar senare känns minnet av det som händ på Garden nästan lite overkligt.
Men varför inte?
De här lagen går ju in i sin tredje rond och borde hata varann med ännu större hetta.
Nu ska jag hämta andan, kolla på det som alltid brukar vara ett mäktigt playoff-intro och sen invänta bläckfiskarna.
Vi hörs, på gammalt invant sätt, i första paus.