Early morning hatmöte i bläckfiskarnas land, del 2

Detroit – Nashville 0-1 (Period)
* * *
Webers perre, kan vi ju kalla den inledeningsakten.
första gången han överhuvudtaget kliver ut på isen börjar publiken skandera ”Todd Bertuzzi, Todd Bertuzzi, Todd Bertuzzi”.
Sedan blir han omsorgsfullt utbuad så fort han rör pucken.
Backbjässens replik:
Redan efter 02.48 prickar han in Preds första powerplay-mål i hela serien.
Det måste kännas bra på så många plan.
* * *
I övrigt kan man konstatera att det verkligen är för tidigt för slutspelshockey.
Att jämföra det här med gårdagens tumult på Garden är som att jämföra Teskedsgumman med Hannibal Lecter.
Kom igen nu gossar, ni möts för tredje gången och ska ha ungefär samma grannsämja som Israel och Palestina
* * *
Det är verkligen inga fel på introt, spunnet runt en suggestiv film om Wings historia projicerad på isen. Den har all gådhudsfaktor som i år saknas i NHL:s egen Stanley Cup-reklam.
Men de röda lysrören på läktarna är den verkliga supereffekten.
Ser så coolt ut att jag nog får offra mig och publicera en bild lite senare.
* * *
Spelmässigt får man väl säga att det är jämnt. Jag kan tycka att Predators med sin kusliga kombination av tyngd och speed känns lite farliga, men Wings har en hel del fina chanser.
Big E, till exempel, laddar på ett sjujävla skott som nog borde gått in.
Jag tror fortfarande på övertid.
* * *
Och redan före introt pumpar de Sam Roberts obskyra brottarhit ”Detroit 67” i högtalarna.
Ska de som ansvarar för musiken i den här stan äntligen börja ta vara på traktens makalösa musikarv?
Hoppas det.
Jag vill höra Stooges när The Mule brakar fullbordar sina hattricks.
* * *
Men Webers replik kommer snabbt.
* * *
Såvitt jag ser är det bara två bläckfiskar som plaskar ner i isen under sista raderna i den betagande Karen Newmans nationalsång.
Men den ena är fantamme stor som en späckhuggare, så jag känner mig ändå hyggligt nöjd med föreställningen.
* **
De har, för att tala Eken-språk, för få hubbar här inne så nätet är väldigt segt.
En av tungviktarna intill blir helt ursinnig och slår nävarna i skrivbänken gång på gång, men jag är en omtalat kall person i såna lägen och ber bara er om lite tålamod…
* * *
Det är förstås en ren tragedi att pansarkryssare Gill inte kan spela.
Men tycker samtidigt att han inte rör sig tillräckligt snabbt för att kunna dra på sig några skador.
* * *
Fan, The Mule ser med sitt brutala jack under ögat ut som en Alice Cooper som glömt att sminkat färdigt hela fejset.
* * *
Ni tar väl inte alldeles fel på The Joe-publiken. Den är rätt bortskämd och får upp pulsen på allvar först när Wings antigen kan spela ut hela sitt register eller vinner på övertid.
En sån här period är det mycket armar i kors där nere på de vinda gamla plaststolarna.
* * *
Den arge kollegan påminner påfallande mycket om Big Pussy i Sopranos, så jag törs inte protestera ens när han dammar till bordsskivan så mitt kaffe skvätter över tangentbordet.
* * *
Lillis, man vet inte riktigt hur det står till med Lidas. Babs säger att han bara vill spara honom när foten nu inte är helt läkt och han har nåt slags specialskydd på skridskon, men det är ju så löjligt mycket hemlighetsmakeri under slutspelet.
Han kan vara mycket mer hämmad i sitt spel än vi får veta.
* * *
Nå, nu får vi väl hoppas att den här matchen vaknar och lever upp till den standard som satts de fyra föregående kvällarna.
Jag har ju haft en bagarväckning monumentale för detta, för satan…