Game 7-klassiker i Beantown

Och här kommer den:
Den första i raden av Game 7-skådespel som avslutar första slutspelsomgången.
Regerande Stanley Cup-mästarna Boston Bruins mot Washington Capitals i TD Garden i Beantowns vibrerande North End.
Det blir fruktansvärt roligt och spännande och jag hoppas innerligt ni gör mig sällskap här i den luggslitna gamla korresoffan.
Ska vi säga så?
* * *
Min uppladdning har för dagen bestått av en tripp med Del Boca Vista-pråmen ut till Tarrytown för Rangers sista riktiga träning innan morgondagens monstruösa match på Garden och återigen har jag slagits av två underligheter.
1. Det är bra märkligt att ett så förment glamoröst lag som New York Rangers bor mitt ute i skogen; fan under vissa sträckor på den slingriga Old Saw Mill Road kan man ju får för sig att man är på väg mellan Orsa och Sveg.
2. Det hjälper inte att det är slutspel, att stå i en sån där ful, kall och dragig plåtlåda till träningshall och titta på hockey är inte mycket roligare än att vara på sammanträde.
Däremot är det fortfarande, efter två-tre hundra gånger,  häftigt att komma in i ett luxuöst NHL-omklädningsrum och se skridskor och klubbor och axelskydd som tillhör några av världens bästa spelare, höra det ständiga gafflandet – identiskt med det man hör när division 5-hjältarna i Bullermyren, och alla andra idrottslag i världen, byter om – och känna doften av…ja, hockey.
* * *
Det här är såklart den svåraste utmaning Bäckis och Mojo och de andra nånsin stått inför som hockeyspelare.
Bruins är som sagt regerande mästare – och dom blev det genom att vinna tre Game 7-rysare.
Det säger en del.
Ja, många i Capitals har också erfarenhet av att spela avgörande sjundematcher men, ehum, de vet mer om hur man förlorar dem…
Nu spelar Dale Hunter-versionen av laget i och för sig avsevärt mycket bättre, tätare slutspelshockey än Lille Fridolf Boudreau-diton och det ökar ju chanserna något.
Likafullt:
Klarar dom det här är det en magnifik bragd.
* * *
Okej, hej världen…
Själv skulle jag aldrig får för mig att se mig själv på rörlig bild, men ni kanske kan ha lite skoj åt det här reportaget från Casa La Biffen på Manhattan. Jag och korresoffan, inslagets verkliga stjärna, lär dyka upp efter sådär en 18 minuter:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/resa/hejvarlden/article14729573.ab
* * *
Som väntat är Henke en av tre Vezina Trophy-kandidater och jag stövlar fram och säger nåt om det ¨väl nu får vara tredje gången gillt.
– Mja, säger Lundqvist tveksamt, är det inte fjärde gången jag är nominerad.
– Nej, envisas jag, det är tredje.
Sen stövlar jag iväg för att prata med Bork Bork och Henke börjar överlägga med PR-gurun JR.
Sen ropar han plötsligt över hela omklädningsrummet och håller triumfatoriskt upp fyra fingrar.
Visst.
Han har rätt.
Det är fjärde gången han har chansen att vinna världens finaste målvaktspris.
Och jag kan ju gå och gömma mig bakom John Scotts jättelika träningsställ.
* * *
Men Wilbur då, nu blir jag alldeles generad…tack så hjärtligt för de fina orden.
* * *
 – Kul att se dig igen, det var ett tag sen, säger jag åt Bork Bork Hagelin.
– Ja, svarar han och flinar, har du varit bortrest eller?
Disco!
* * *
22 år gammal ska Braden Holtby alltså stå upp och försöka rädda säsongen mot en av de effektivaste Game 7-maskiner som funnits.
Herregud, i den åldern vek jag ner mig inför pressen att ringa ett jobbigt telefonsamtal till försäkringskassan.
Klarar han det är han DC-hjälte av samma kaliber som Abraham Lincoln.
* * *
Tårtans presskonferenser har ju börjat likna rena farserna.
Han håller en idag också, i ett litet kyffe i den där träningshallen, och den är precis
Han svarar ”ja” och ”nej” och ”vi ska vinna” och ”det tänker jag inte berätta för er” och sen går han, grinig som en femåring någon tagit trampbilen av.
Kan inte NHL ge honom dispens så han slipper de där meningslösa uppvisningarna. Det vore en lättnad för alla inblandade.
* * *
Okej, nu tar vi några djupa andetag.
Game 7 är här.