Hey ho, let’s go!

Ojvoj.
Om det var himlastormande fantastiskt redan igår, i korresoffan, vad ska man då säga nu, när jag själv är på plats på i ett playoff-skrudat Garden för att se Rangers mot Senators och ska iscensätta slutspelets första liveblogg?
Jag vet inte, men Jennifer Connelly kan ju gå och knacka på hos grannen istället om hon vill.
Jag är så glad, så upphetsad och så hög på eufori jag just i detta nu skulle vinna tävlingen om världens lyckligaste man på knockout.
Detta är livet.
Behöver jag fråga?
Nä, ni är med mig i natt – det bara vet jag.
* * *
Det blev alltså ingen avstängning för Shea Weber fast han lekte kokosnöt med Zätas huvud i slutsekunderna igår.
Det blev böter.
På sammanlagt 2500 dollar.
Det är som att du och jag skulle få ge Shanny en 50-öring – herr Weber tjänar ändå sina friska sju miljoner dollar per säsong.
Och nu vet alla i ligan då: Mer kostar det inte att dunka motståndarnas huvud i plexit, let’s go ahead (no pun intended…)
Men när en något hetlevrad coach säger ”fuck”, ojojoj, då måste ligan verkligen ta i med hårdhandskarna!
* * *
”The Right way…” står det på framsidan på den t-shirt Strålle Strålman har på sig när han efter en stillsam morgonvärmning sitter och meckar med utrustning i omklädningsrummet.
Och på baksidan står det ”…the only way”
Låter kaxigt, men egentligen är den 25-årige västgöten rätt nervös, för han ska spela NHL-karriärens första slutspelsmatch.
– Ja, säger han med ett snett leende, det blev inte så många med Toronto och Columbus…
Nej, just.
Nå, jag kan i alla fall stärka honom med upplysningen att det var han som avgjorde när den här matchen avgjordes på Playstation sent igår kväll – och det med en mördande rökare från blålinjen.
– Jaha, skrockar Strålle på sin finaste Bert Karlsson-dialekt, det låter ju lovande.
Precis.
Mina PS3-matcher är facit.
* * *
Jag tillhör verkligen inte Crosby-hatarna, det vill jag poängtera, men det går likafullt inte att låta bli att fråga:
Om det varit nummer 87 i Pittsburgh Weber misshandlat, hade han sluppit avstängning då också?
* * *
Rangers vann den där matchen med 4-2 och Duby satte sista pucken i tom kasse, men det var verkligen Strålles 3-2-kanon som avgjorde.
* * *
I Senators omklädningsrum rum får Alfie frågan om hans och Henkes väldokumenterade vänskap tar semester över en sån här serie.
– Vadå, flinar han, vi har väl aldrig varit vänner…
Sen skrockar han om att jo, nu blir det kompakt tystnad på sms-fronten – oavsett vad som händer.
Det här är the playoffs.
* * *
Dom fuskade ju lite på Garden och hade playoff-loggorna redan i sista grundseriematchen mot Capitals, men nu har de kompletterat med de där högtidliga,  blårödvita standaren på avsatserna mellan läktaretagen  och bara att se dem i den tomma hallen halvtimmen innan blåskjortorna kommer ut för sin värmning får pulsen att rusa lite.
* * *
Ju mer jag tänker på det…vilken kung Mike Richards var i Rogers Arena igår. Han föddes antagligen ett playoff-emblem tatuerat på bröstet, så skräddarsydd som han känns för den här tiden på året.
* * *
Chris Neil har oturen att sitta intill Alfie i omklädningskabyssen och får finna sig i att reportrar och fotografer formligen klättrar över honom när han sitter och försöker snöra av sig grillorna.
Den tandlöse hårdingen ser inte glad ut.
Men när gör han å andra sidan det?
* * *
Mathieu Schneider går omkring på Garden-läktaren och ser trevligt ut under förmiddagen.
Tänkte ni ville veta.
* * *
En alldeles ny killer till kostym – en beige, lätt glittrig sak som fick en standing ovation när jag först såg den – används för första gången ikväll och matchande slips är elegant knuten under dubbelhakan.
Igen:
This is the playoffs.
* * *
Henke syns överhuvudtaget inte till efter morgonövningarna och lika bra är kanske det.
Som Broadway Brad påpekade i Post igår är han inte så rolig att prata med ens innan vanliga seriematcher och nu kan man ju bara tänka sig…
* * *
Det enda lille abret med att själv gå på slutspelmatcher – och det är bra litet – är att man missar dom övriga uppgörelserna och naturligtvis är jag väldigt peppad på att veta hur det ser ut mellan Boston och Washington, mellan St Louis och San Jose och mellan Phoenix och San Jose.
Men jag har ju er och ni tänker serva med briljanta uppdateringar och analyser, inte sant?
* * *
– You guys…ni har då statistik på allt.
Erik Karlsson kan inte låta bli att börja fnissa när någon i det enorma pressuppbåd som knör in sig hos Senators och frågar om han vet att han är en av bara några få, med Paul Coffey i spetsen, som vunnit backarnas poängliga med mer än 20 poäng.
Sen får den unge smålänningen dra den vanliga ramsan om att det är en ära att nämnas i samma sammanhang som den sortens spelare, att han är glad över vad han åstadkommit men att det viktiga är att det går bra för lagt.
Därefter tar han bloggens utsände i hand och försäkrar att allt känns det som det ska inför det här roliga äventyret.
* * *
Mike Vaccaro, New York Posts tyngste och bäste sportkrönikör, är in the house.
Han skriver nästan bara football, baseball och basket – och han gör det med en briljans som ofta för mig att känna mig som en komplett nolla –  men nu håller Rangers på att bli talk of the town och då måste  tidningarna bring out the big guns.
Vackert det.
* * *
Jag antar att Paul MacLean sa en del intressant under sin presskonferens i morse, men jag hörde inget.
När han talar blir jag bara hypnotiserad av hans fantastiska valrossmustasch.
Hur får man en sån, egentligen? Jag vill ha!
* * *
Första tio ska man hålla i hatten, spår Alfie.
– Jag tror Rangers kommer att börja stenhårt. Klarar vi oss någorlunda helskinnade genom första halvan av inledningsperioden tror jag det här kan bli bra, säger han när de engelskspråkiga kollegorna äntligen lämnar honom i mitt våld.
Han säger också att det är Rangers som har pressen på sig.
– Visst, dom har mycket mer att förlora än vad vi har. Jag tycker om våra chanser i den här serien, heter det.
* * *
Hur är det, har ni nån påskmust kvar? Give it to me bara. Jag bryr mig inte det minsta. Jag är på slutspelshockey!
* * *
College-förvärvet Chris Kreider får under morgonen stanna kvar på isen och bag-skejta med som inte ska spela, så nej, han gör ingen sensationsdebut i den här fajten.
Likafullt uppstår  förstås media-zoo runt hans plats när han till sist kommer in från hårdkörningen, men han blir så besvärad över att väcka uppmärksamhet i ett omklädningsrum som tillhör spelare som varit där hela säsongen att han ber att få hålla sin presskonferens i korridoren utanför istället.
Därmed är det om inte annat bevisat att han har rätt attityd för att spela under Tårtan.
* * *
Alfie har för övrigt redan fått ut ett rödlätt litet slutspelsskägg.
Hur långt får det bli, är frågan.
* * *
Eftersom den dök upp i en lång twitter-diskussionen när jag åkte tåg genom Baltimore förrförra helgen har jag börjat se om ”The Wire” , igen, från första säsongen och framåt.
Så ha överseende om jag plötsligt börjar använda uttryck som ”most def” och ”ain¨t no thing” – eller tror att jag är Bunk när jag vaggar omkring i de pungsvetssinkande omklädningsrummen.
* * *
Toews tillbaka i Hawks alltså. Och är han sig själv – bad, bad news för Oliver och de andra ökenvargarna.
* * *
Jag kan få för mig att jag är Proposition Joe också. Got the look, liksom. Och då lever såväl kollegor som spelare farligt. Don’t fuck with Prop Joe, det är ju sen gammalt.
* * *
I en lång fråga-svar-intervju i Post får Dirty Harry Callahan bland mycket annat frågan vilka tre gäster han helst skulle bjuda på middag.
Svaret:
Derek Jeter, Lance Armstrong och – Barack Obama.
Tur han inte spelar med Tim Thomas, Rangers-kaptenen…
* * *
Hallå U-båtar, hur har ni det ikväll? Ni är lika välkomna igen, vare sig ni ger er tillkänna eller inte, bara så ni vet.
* * *
Tårtan är påfallande avspänd och harmonisk under sin PK på förmiddagen.
– Time to play, säger han och gnider en fot mot vaden så det svischar i träningsoverallbyxorna.
– Vi har tränat för mycket på slutet. Igår avbröt jag träningen för att det var för tråkigt. Vi vill spela.
Det låter ju inte som nervositet direkt…
* * *
Christian B har rätt, Wings har inga enforcers som kan gå ut och hämnas. Abdelfucker? men snälla, ska han gå ut mot jätten Weber?
Dom får göra mål och vinna istället.
* * *
Allting ni läst fram till de här bokstäverna skrevs inne i pressrummet.
Men nu, när ganska precis en  halvtimme återstår till matchstart, har jag förflyttat mig till pressläktaren,
Riktigt vad ni ska göra med den informationen kan man ju undra, men så är det i alla fall.
* * *
Tyvärr, de kör ingen bättre musik i pa:t under värmningen bara för att det är slutspel.
Men fylltrattarna olyckligtvis sitter på platserna framför min vanliga prime seat och hinkar vodka cranberry (!) blir väldigt uppspelta av den tradiga poptechnon…
* * *
Varpu tvingas tyvärr stanna hemma med en mystik lower body injury och meddelar att hon tills vidare är day-to-day.
Hur ska det här gå?
* * *
Såg det redan på värmningen i morse och får samma intryck nu:
Hagge Hagelin är otroligt peppad inför sitt livs första framträdande i Stanley Cup-slutspelet.
Och visst är det så att det som väntar nu borde passa honom väldigt bra?
* * *
20 minuter kvar till officiell gametime nu – och det är redan elektriskt i the wooorlds most famous.
Här kommer, i alla fall inledningsvis, att bli ett drag monumentale.
* * *
Spezza.
Det är honom det lyser hunger om på andra sidan isen under den här värmningen.
Håll koll.
* * *
Det här håller på att bli lika långt som en modern Lundell-roman, så om ni ska hinna läsa får jag ta och sätta punkt nu.
Jag struntar i Karin Boye och lämnar er med New Yorks stridsrop istället:
Hey ho, let’s go.
Det här blir kanoners – och jag återvänder på traditionell sätt i första paus.