New York City Stanley Cup-inferno

Game 5, baby.
Det kanske inte låter som det sexigaste i världen – i alla fall inte när det står 2-2 och ingen kan bli utslagen.
Men den är ofta själva nyckeln i de jämna serierna. Den som vinner får plötsligt ett saftigt övertag, i synnerhet psykologiskt, och kan go for the kill i matchen därpå.
Och alldeles oavsett:
Det är lördagkväll i New York City, Rangers spelar slutspelshockey och det kommer bli party, party, party.
Så vänner, fiender, stammisar och dear U-båtar –   jag hoppas ni är med mig även i natt.
* * *
Nog för att jag förstod – och skrev, mind you – att ligan skulle komma att make an example av Raffi Torres, men 25 matcher…holy shit.
Jag klagar inte, jag har länge haft svårt för den respektlöse ligisten och är tvärtom glad att jag slipper se honom mer.
Den våldsamma straffsatsen bekräftar dock att kritiken har tagit. NHL-ledningen tycker väldigt illa om att bli ifrågasatt och här kom reaktionen…
* * *
Vet inte riktigt vad som hände igår natt. Jag skrev ett avslutande blogginlägg – och så glömde jag publicera det.
Ni trodde kanske att Jennifer Connelly slutligen hade ringt på dörren , men tyvärr.
Jag var bara yr mitt dumma huvud.
* * *
Strålle Strålman har ny t-shirt efter morgonvärmningen. På framsidan står ingenting – och på baksidan helt kort ”On the move”.
Det öppnar för lite väl många tolkningar, kan jag tycka.
* * *
Den stora frågan igår var om vi såg det sista av Lidas och Homer.
Jag är rädd att det var det – och det sved till i hjärtat när jag såg nummer 5 och nummer 96 försvinna in i mörkret i spelargången i Bridgestone.
Lite senare meddelade Lidas via sms att inget beslut tas förrän om en eller två månader, men nånstans längst in i sitt hjärta tror jag att han redan bestämt sig.
Den där fotskadan,  som fortfarande inte läkt, var nog en otrevlig påminnelse om att 42-åriga kroppar är skörare än 35-åriga diton.
Hoppas jag har fel, jag vill alltid se Lidas på isen, men det är nog dags att börja fila på det verkligt högstämda talet.
* * *
När jag står och pratar med Strålle vid hans omklädningsrumsbås tar han plötsligt fram en stor jävla skruvmejsel ur sin necessär.
Jag tror han fått nog av mina frågor och tänker hugga mig i dubbelhakan, man har ju sett hur aggressiv han varit i den här serien, men så illa är det inte.
Han bänder bara loss sulorna ur sina skridskor – och det med viss kraft.
Jag som trodde mina myggjägare i storlek 45 var svårhanterliga.
* * *
Vad gäller Homer är det väl helt enkelt så att hans kropp inte pallar mer.
Har man ägnat femton år av sitt åt att vara pinata åt NHL:s elakaste backar tar knän, axlar, ryggslut, armar och allt annat förr eller senare slut.
Må han få en underbar tid som pensionär, få förtjänar det mer.
* * *
Henke är faktiskt också med på morgonvärmningen idag och han sitter efteråt och svarar på frågor, men man ser hör på den låga rösten och ser på the thousand yard stare att han egentligen är nån annanstans, så jag håller käften och går istället tillbaka till Strålle och pratar om hur verkligheten i hans fall imiterar NHL 12-fiktionen just nu.
Åt det skrockar han på sin finaste västgötska.
* * *
Torres kan trösta sig med att han i alla fall inte är Chris Simon.
Den dåren fick 25 matchers avstängning när han använda klubban som baseballträ mot hjälten Ryan Hollwegs huvud. Sedan kom han tillbaka, stämplade Ruttuu på oskyddad vad med skridskon och fick 30 matcher till.
Men det är klart, Torres kommer ju också tillbaka en dag och kan förstås upprepa den bedriften.
* * *
Man är bra polare med Ottawa-reportrarna nu.
Det råder nämligen, har de förklarat, rena Silfverberg-febern i Ottawa och de vill veta allt om honom.
Dessvärre har ju jag i princip sett lika lite av honom som dom har, placerad här som jag, men jag kan i alla fall upplysa om att jag såg pappa Jan-Erik spela mot Leksand många gånger att jag beundrade honom i smyg, sådär som man alltid gjorde när det gällde bra Brynäs-spelare.
* * *
Just som jag skrev det kom det fram en glad snubbe mot min stol i pressrummet och hojtade ”I know this guy”. När jag vände mig om insåg han att han inte alls känner this guy och rodnade svårt. Jobbigt för honom.
* * *
Coyotes-Maloney  är väldigt classy i sin kommentar om den rungande avstängningen.
Inget gnäll, han  bara konstaterar att den var ”very severe” men att klubben accepterar NHL:s beslut och nu vill dom fokusera på kvällens match.
* * *
Erik Karlsson syns inte till på Senators ”optional” på morgonen och är inte heller tillgänglig för oss murveldjur som stormar in i omklädningsrummet efteråt.
Ändå är han the talk of the town. Det är nämligen han, mer än någon annan, som skapar oro i New York. Reportrar, spelare, fans, alla nojar över att Entourage-Erik blivit Paul Coffey i de här matcherna och med sån briljans transporterar pucken genom mittzon och sen slår passningar som får Duby Duby Doo & co att snurra på skallarna som Linda Blair i ”Exorcisten”.
* * *
Ojvoj, Caps.
Dom åker alltså till omöjliga Boston och vinner en gastkramande Game 5 mot regerande mästarna.
Jag tycker det är djupt imponerande.
Men på det avgörande Brouwer-målet, som jag såg för att hela pressrummet plötsligt utbrast ”ouuch”, blev Tim Thomas plötsligt Bryzgalov.
* * *
Tårtan är kort och tvär, till och med för att vara han, under sin presskonferens på morgonen.
Och precis som han går ut genom sidodörren och inte tror att vi hör längre undslipper han sig ett ”Jesus christ, what a mother”…och sen slår dörren igen så vi inte kan uppfatta fortsättningen av vad som säkerligen var en härlig smädelse av tredje statsmakten.
Men som en road kollega konstaterar:
– Den här tiden på året handlar det inte om att få någon information av honom för han levererar ändå ingen, det handlar bara om att irritera honom så mycket som möjligt.
* * *
Kan inte låta bli att SMS-terra Lilja för att han gjort en Homer och använt uttrycket ”high sick”. Han försöker förstås låtas som att han inte vet vad jag talar om, men sen kommer det ett uppgivet ”vad heter det då??”.
* * *
Det är mycket fagra damer i pressrummet idag, känns det som att jag måste upplysa om. Så ni vet om jag understundom verkar distraherad.
* * *
Ny Posts förstasida idag är en sann  klassiker.
Baseball-laget Boston Red Sox – Yankees eviga rival – firade hundraårsjubileum på klassiska arenan Fenway Park och Post svarar med följande krigsrubrik över en bild när A-Rod drar iväg en homerun på arenan i fråga:
100 years of ass kicking!
Sånt ser man alldeles för sällan i svenska tidningar…
* * *
Crazy Ivan, ha ha, det var det roligaste jag hört på länge. Klart att dina kompisars kid skulle ha hetat Bjuppe!
Men istället kommer det här att sluta med att jag blir kallad Eskil. What goes around comes around i alla såna sammanhang…
* * *
Apropå Post har Brooksie en intervju med självaste GM Sather – också känd som stealth-flygaren i den här bloggen.
Där framkommer något så sensationellt som att han tycker om – trädgårdsarbete.
– Jag har ”landscapat” hela trädgården i vårt hus ute i Banff, säger han.
Oklart varför, men jag finner detta otroligt underhållande.
* * *
Alfie spelare inte ikväll heller, han har inte ens följt med ner till New York.
Men han tränade hemma i Ottawa i morse och rapporterna säger att han gör framsteg.
Hoppas.
* * *
Det blir många bejublade inzoomingar i jumbon ikväll. Vi har redan fått det papper som kallas ”photo tip sheet” och av det framgår att Game 5 lockat ut duktigt med celebriteter.
På plats finns bland andra Bryan Adams, Spike Lee, Giants-coachen Tom Coughlin, Cuba Gooding Jr, Michael Rappaport, gamle James Lipton, Albert Hamonnd från Strokes och Snooki.
Snoooki!?! Är inte det här spelet lite för avancerat…?
* * *
Ja, nu får mjölkpaketen vakna.
Mjölkpaketen?
Ja, i Nordamerika är det på mjölkpaket människor som försvunnit blir efterlysta och det är således så man kallar såna som Gabby Gabby Hey och Broadway Brad när de på det här sättet försvinner under playoff-serier…
* * *
Med Spike Lee på läktarna borde Rangers-spelarna veta vad som gäller:
Do the right thing!
* * *
Man kan redan under värmningen känna att det kommer att bli ett fruktansvärt jävla drag här inne ikväll.
Mumma!
* * *
Nä, nu ska jag låta er läsa innan matchen börjar – det här börjar ju, längdmässigt i alla fall (…) likna en rysk förkrigsroman om existensens ohyggliga villkor.
Rangers måste vinna ikväll, annars tror jag det är kört. Senators har inte fullt lika stor press på sig och just därför tror jag de blir livsfarliga.
I vilket fall:
Unleash the fury och spela makalös hockey för oss!