Slutspelets The Alamo, del 5 – The End

Philadelphia – Pittsburgh 3-10 (Slut – och det känns fortfarande asburt att skriva de siffrorna)
* * *
Nähä, ingen av favoriterna ville låta sig svepas.
Canucks slog ju tillbaka mot Kings också – och nu kanske det blir serie där också.
Man kan för övrigt lugnt konstatera att Canucks är ett helt annat lag, med en helt annan offensiv skärpa,  när Danne kan spela.
Och att hans brorsa är en helt annan spelare. The amputee är hel igen, liksom.
* * *
Jag tror Lilja vill hälsa när han sträcker fram handen i Flyers jämförelsevis trånga omklädningsrum.
Men han vill bara ha en snus.
Förstås.
Den trycker han med vad hand upp under läppen och rycker sen på axlarna.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Den här serien är bara sjuk. Sanslös. Det går bara att skratta, menar han.
Ja, om man inte ska gråta.
* * *
Är fortfarande rätt så tagen av trycket i bloggen under inledningen av kvällen.
271 kommentarer
Det är värre än vid de största OS-matcherna för två år sen, det.
Jag tackar allra ödmjukast – och hoppas verkligen det fortsätter likadant.
Som Eric sa, vi måste ju spräng 300-gränsen…
* * *
Vägg i vägg med Lilja sitter Crosby, som vanligt omgiven av ett köttberg reportrar,  och ser lättad ut snarare än nånting annat
Tills han får finska choklad av en tjej jag känner rätt bra.
Då skiner superstjärnan upp på allvar.
Jag vet hur det känns.
* * *
Coach toalett lyckas hålla masken när han på frågan om han är nöjd med sina målvakter so far svarar med ett kort:
– Ja.
Jag har inte sett någon ljuga så övertygande sedan Michael Corleone övertygade hustrun Kay om att han inte hade något med svågern Carlos död att göra.
* * *
Den där handukstjejen ni pratar om i Flyers bås har jag missat helt, men berätta gärna mer…
* * *
Rangers lever farligt. Det börjar kännas som att det blir sju matcher i  den där serien – och för all del; en game 7 på Garden vore lika stort som att få rida med Zeb Macahan.
* * *
Alamo och Alamo.
Det här var ju snarare en fars på Lisebergsteatern, med Mister Universal Bryzgalov i rollen som Sonya Hedenbratt.
Kul i all galenskap – ett tag.
Sen blev det bara tröttsamt att titta på skiten,.
Så var det till slut bara jag, Super Mario och en vaktmästare kvar på läktaren till slut också.
Typ.
Fortsättningsvis får det gärna vara skojigt och knäppt, men gärna lite bra också.
* * *
Nu ser jag väldigt mycket fram emot en förmiddagskörning tillbaka till New York City i lugn och ro och sen ha två väldigt tillbakalutade kvällar i korresoffan.
I morrn, torsdag, skulle jag tippa att jag tar det lite piano med  bloggen, men ni får gärna höra av er ändå förstås.