Magi i nationens huvudstad, del 8 – The End

Washington – NY Rangers 1-2 (Slut – 14.41 in i tredje övertidsperioden)
* * *
Jag hade tre dosor Ljunglöfs Ettan med mig till Verizon ikväll – och bara en halv med mig tillbaka till hotellet.
Det säger något om hur länge det här sanslösa dramat pågick – och hur mycket det kittlade i nerverna på en gammal tunhuk.
Ojvoj!
* * *
Alltså, hur mycket måste man inte älska den här sporten?
De spelar i över fem timmar, är inne i tredje jävla övertidperioden och klockan har för länge sedan passerat midnatt.
Men likafullt slänger sig spelarna och täcker stenhårda skott, likafullt går de in i mjölksyrepumpande närkamper, likafullt vägrar de ge upp.
Det finns inga tuffare – någonstans
* * *
Ja, han må varit påfallande osynlig i nio matcher.
Men än sen?
Det är till sånt här man har Gabby Gabby Hey!
* * *
Kung Lundqvist ser direkt mörbultad ut när jag hittar honom i ett omklädningsrum som ser ut som fältsjukhus  plus glada leenden och hundra gläfsande journalister..
– Ja, fy fan, jag har ont överallt. Det krampar i fötterna, det värker i nacken och axlarna, ropar han på svenska genom hopen av
Och egentligen gör det ju inte ont.
Inte när man vinner.
* * *
Det är nästan galghumor av discjockeyn att mitt i sjätte perioden, när tempot sjunkit till snigelfart och spelarna knappt orkar ta sig ur båsen, blåsa på med Van Halens ”Jump!”.
Men han sprider i alla fall lite gott humör på en pressläktare där missade deadlines på parad orsakat först ångest, sedan panik och till slut hålögd uppgivenhet.
* * *
Man kunde ju tro att Tårtan skulle vara på lite gott humör och rentav dra ett skämt när han kommer till presskonferensen i den klassiska baskethalllen de ställer i ordning i Verizon under slutspelet.
Jag hade ju inlett med ett ”Wow guys, you’re still here”, typ.
Och han är i och för sig något mer talför än vanligt, men onödigt allvarlig.
Ska det vara så svårt…
* * *
Helt fåraktigt frågar jag Lunkan om man nästan inte tycker synd om en motståndare som måste förlora en sån här match.
– Inte det minsta, utbrister han närmast förnärmat.
– Vi förtjänade det här, jag tycker vi kämpade mer, framförallt i sista övertidsperioden.
Ja, det är ju som är dum som tror att det kan finnas ens flisor av såna sympatier i såna här sammanhang.
* * *
Hamnar naturligtvis vid den mystiska hissen just som McPhee ska åka ner och han är ju så lagom munter. När en stackars kollega råkar hamna i hans väg, helt oförskyllt, fräser general managern ”Och var the fuck tror du att du går?”.
Ouch.
* * *
Strålle är från Västergötland och där blir man tydligen inte så trött av att spela närapå två matcher efter varandra.
– Nä, det är inte så jobbigt som det förmodligen ser ut. Tempot sjunker ju, säger han och rycker på axlarna.
Sen lägger han till:
– Men det är klart, det hjälper ju att vinna.
* * *
Det är dock så trångt vid den där hissen att det lätt blir konflikt.
En gång såg jag Mike Milbury sånär hamna i slagsmål med en vaktmästare på samma plats.
* * *
I en tyst Caps-kabin konstateras det kort att det här ju var surt, men att det bara handlade om en match och att de inte blir knäckta av det här.
Och de kan ju inte gärna säga sanningen:
Att Rangers skaffar sig ett sjujävla mentalt övertag när de vinner en match i tredje övertidsperioden.
Men artisterna från huvudstaden får göra som Björn Borg när han förlorade tidernas tiebreak mot McEnroe i Wimbledon och sedan bara fortsatte spela som om inget hade hänt och vann ändå.
Det var det Detroit gjorde när dom torskade en likadan maratonmatch i femte finalen 2008, hemma i The Joe, och för några dygn fick bucklan ryckt ur famnen.
* * *
Den andre general managern, en viss Glenn vi brukar kalla Stealth-flygaren här, ser något coolare ut när han kommer vaggande från omklädningrumsregionerna med en fet cigarr mellan läpparna.
* * *
Strålle kan inte annat än erkänna att det var lite ångestladdat  när Ovie tog pucken och prickade den i stolpen.
– Jag fick en rätt taskig passning och hamnade fel. Sen tändes mållampan också…ja, just då kändes det inget vidare.
* * *
De inblandade spelarna kan skatta sig väldigt lyckliga över att de nu har två lediga dagar och inte spelar Game 4 förrän på lördag lunch.
Viss maintenance lär behövas, omklädningsrummet är som sagt som taget ur MASH och egentligen en enda kakafoni av ispåsar, stygn och muskler som ska masseras.
* * *
Utan att på något sätt jämföra mig med Djingis Kahn-epigonerna vi såg på isen i sex perioder tänker jag nog ta en liten day off imorrn jag också.
Planen är att se matcherna – men att göra det i lämplig sportbar utan dator.
Hoppas ni ursäktar.
Tack för den här aftonen, den gjorde i sanning skäl för rubrikordet magisk.