Sanningens ögonblick

This is it.
End of the line.
Sanningens ögonblick.
Ikväll kommer den knallhårda serien mellan Rangers och Capitals obönhörligen att avgöras – och antigen Henke Lundqvist eller Bäckis nå NHL-karriärens första konferensfinal.
Exakt hur stort det är, hur mycket förväntan och nervositet och ångest och spänning som ackumulerats under de senaste dagarna och nu ska förlösas under några skräckinjagande timmar, vet jag inte om jag med mitt begränsade intellekt är förmögen att beskriva.
Det krävs strindbergsk stringens för att ge rätt sorts ord åt atmosfären kring den här Game 7-thrillern.
Men låt mig i alla gall slå fast att jag aldrig upplevt något liknande i New York City;  aldrig känt just sån här eufori, sån här elektrisk anspänning eller sån här blodig iver över en hockeymatch.
Det blir…enormt.
Jag ska göra mitt bästa för att återge hur det känns att vara här, hur det låter och luktar och ser ut, och hoppas ni svarar med att orsaka samma trängsel i kommentatorsspåret som vi ser på Manhattans gator i fredagsrusningen.
* * *
Det kändes lite konstigt med två dygn utan hockey och utan blogg, gjorde det inte?
Så långt avbrott har vi ju inte haft sedan slutspelet började för ganska precis en månad sedan (minns ni…lag som Detroit och Vancouver var med…det känns som en evighet sedan).
Kort redovisning av vad som hänt sedan vi satte punkt i Verizon i onsdags följer här.
Jag tog sovmorgon på hotellet i DC i torsdags, körde i sakta mak hem till New York och gick sen ut och åt en förträfflig biff på Wollensky’s Grill med en god vän. Vi drack några drajjor också. Och några sambucca till kaffet.
I går klippte jag mig och shoppade kalsonger och Ayrton Senna-dokumentär på Blueray (lysande!). Sen fick jag migränanfall och låg i en nersläckt lägenhet och undrade om jag skulle dö
Det gjorde jag inte och nu sitter jag här.
Hur har era Stanley Cup-fria dagar sett ut?
* * *
Ser båda lagen värma under förmiddagen och inser att det ena av dem genomför sin sista träning för säsongen.
– Öh…just ja. Det har jag inte tänk på. Hoppas det inte var vi, säger Bäckis och grimaserar när jag helt okänsligt tar upp det perspektivet efteråt.
Nej, det där har man hört många spelare beskriva som det kanske hemskaste med att bli utslagen i ett slutspel.
Ena stunden är man mitt i inne i ett alltomfattande slag och hela tillvaron kretsar bara kring hockey, nästa träning och nästa match  – och sen är säsongen plötsligt, helt tvärt, över.
Den tomhet den skarpa kontrasten genererar är avgrundsdjup och lyser otäckt i ögonen på de spelare som sen sitter på bänkarna i omklädningsrummet och begrundar sitt bittra öde…
* * *
Har äntligen favoritdojorna på mig igen, skarpa som groovet i en Sam & Dave-hit från 1965.
Men det är ingen garant för att jag slipper åka ambulans till John Hopkins.
Sulorna den ständigt sure skomakaren på andra avenyn och 38:e gatan tyckte att jag skulle ha är helt blanka och har redan skickat mig på ett par åkturer på blankpolerade golv i Gardens inre, så vådliga att elaka kollegor fnissat sig fördärvade och talat om att de inte såna vurpor sen PK Subban proppade Adam Larsson.
Så igen, blir det plötsligt slut i rutan vet ni vad som hänt.
* * *
Henke skippar Rangers ”optional” på förmiddagen.
Det brukar han alltid göra under grundserien, i alla fall om det varit vanlig träning dagen före, men det är första gången under årets slutspel.
Det får mediahopen att höja på de kollektiva ögonbrynen.
Har något hänt?
– Nej nej, he’s just dandy, säger Tårtan under sin sedvanligt korta och meningslösa presskonferens.
Dandy var ordet. Han ÄR ju en sån  också.
* * *
Bloggens outfit i övrig treflekterar stämningarna i New York denna tidiga sommarkväll:
Kostymen svart, skjortan ljusblå och slipsen diskret matchande.
Det är allvar nu.
* * *
– Tjena Bazooka, säger jag.
– Va, svarar Mojo Johansson.
– Ja, du heter ju det nu.
Skåningen ler uppgivet.
Och inte blir smilet mindre uppgivet när jag konstaterar att det känns som han haft viss otur med avslutningarna i den här serien.
– Det kan man säga, ja. Pucken vill inte in. Men så har dom en bra målvakt också. Lite frustrerande, men så länge vi vinner bryr jag mig inte, förklarar han,
* * *
Mediahysterin kring den här potentiella klassikern har förstås också antagit rent psykedeliska  proportioner och det är med andan i den så kallade halsgropen yours truly Biff går fram till anslagstavlan där de klistrar upp sittplatschemat.
Men jodå, jag har tammefan en stol ikväll också.
Det är sånt som får en att överväga att bli religiös och tacka gud för att man får ha det så bra.
* * *
Bork Bork Hagelin noterar att bloggen varit hos sin ryske barberare och klippt sig.
– Det är bra, man måste ju fixa till sig när det är Game 7, säger han och nickar gillande.
Precis.
Sen försäkrar han, liksom Strålle och Bäckis och Bazooka Johansson, att han säkert blir lite nervös precis när matchen ska börja men att han framförallt tycker det är otroligt roligt att spela såna här matcher.
– En Game 7 på Garden en lördagkväll…det är ju det man drömmer om, klargör han.
* * *
Ni vet hur det är här – jag kommer med mina Walls of text i pauserna.
Den som behöver mer frekventa uppdateringar ska kolla sportbladet.se där fin-Emil Karlsson natten igenom levererar Cover It Live-rapport.
* * *
Semin åker ingen kontorsstol i omklädningsrummet idag, han bara sveper förbi i grå Hugo Boss-kostym och tjock guldkedja som blänker i uppknäppt halsen.
Det är en besvikelse.
* * *
I eftermiddagens Playstation-version var den här direkt avgörande bataljen så ojämn att tävlingsledaren helt självsvåldigt bestämde att den måste avbrytas och spelas om.
Då hade Capitals precis gjort 4-1 på en återigen helt bedrövlig Lundqvist i början av tredje och så kunde vi bara inte ha det.
I omspelet gick det betydligt bättre för hemmalaget. Henke, som hade fått sig en rejäl uppsträckning under avbrottet, släppte bara in ett Ovetjkin-skott medan Gabby Gabby Hey gjorde och Ronald McDonald ett.
Men att det krävdes sådant avancerat fusk för att ge hemmalaget en seger är förstås inget bra omen.
* * *
Zuke Zuccarello är med på morgonvärmningen, men att döma av hur han grimaserar och stånkar när han bänder av sig specialskyddet om den brutna handleden dröjer det innan han kan spela igen.
– Ja, det gör fortfarande ont. Jag kan inte skjuta ännu. Och jag vet inte, det skulle ta sex till åtta veckor det här. Nu har det gått sju. Så det blir väl åtta veckor då, säger han och ser orolig ut.
Illa för Rangers det.
Norrmannen kreativitet skulle ju inte skada i den stagnerade offensiven.
* * *
Braden Holtby har alltså lyckats få sitt första barn sedan senast och döpt sin son efter coach Dalle.
Jo, kotten heter Benjamin Hunter Holtby.
Varför får man känslan att inga Rangers-spelare kommer att kalla sina barn för John…
* * *
På andra sidan Hudson River sitter just nu nöjda Devils-spelare och väntar på sin motståndare i måndagens första konferensfinal.
Dom har inga särskilda preferenser, men hoppas förmodligen att den här matchen blir riktigt lång och slitsam och utmattande.
En målvakt från de finaste delarna av Sverige – vi kan kalla honom Hedbä – är övertygad att den blir det också.
– 1-1 vore målfest. Så det blir oavgjort. Och sen en lång övertid, heter det.
Ojvoj.
* * *
Rangers materialare är Seinfeld-fans.
När en av dem nyser hojtar en annan omedelbart:
– You’re sooo good looking.
Det stämmer sådär, men jag applåderar ändå ivrigt. Det är alldeles för lite Seinfeld-referenser i hockeyvärlden.
* * *
Två timmar före matchstart står Joel Ward ensam vid zamboni-entrén, i bara underställ, och jonglerar med tejprullar på klubbladet.
Samtidigt går skäggiga män i kiltar (!) förbi och tittar nyfiket på honom.
Det är nåt absurt med den bilden.
* * *
Kreider blev ju degraderad till fjärdekedjan efter sina förödande felpassningar i fjärdematchen i DC och sedan dess har Rangers offensiv varit lika sprakande som en stubbe i skogen.
Nu är the college kid tydligen tillbaka i en lina med Derek Stepan och kapten Callahan.
Well, sämre finns det ingen risk att det blir, för det går inte.
* * *
Apropå skäggiga män börjar Jason Chimera, med sin get-tofs, se ut som orangutangen i senaste ”Planet of The apes”-filmen.
Ändå påstår Mojo Bazooka att han inte är särskilt mobbad.
– Nej, det är inte så många som kommenterar det där. Men själv skulle jag ju inte vilja se ut så, säger han och sneglar mot bänken där den rödlätte bjässen sitter och kliar sig lite i den fula tofsen.
Nej, man skulle hellre amputera hela huvudet, typ.
* * *
När ni ser Broadway Brad ikväll kan ni tänka på att det Bjuppe Biff nuddat hans Bauer-skridskor för några timmar sedan.
De hängde vid hans plats efter värmningen och i ett obevakat ögonblick klämde jag lite på en plös.
Huruvida det var en jinx eller ger tur har jag ingen aning om.
* * *
Värmningen har börjat – och det är redan tryck som på de festligaste grundseriematcherna i hallen.
Ojvoj, vilken fest det här kan bli.
* * *
Nu börjar vi nå novellängd, så nu slår vi en sista spik i det här inlägget och låter er läsa.
Ha en underbar kväll nu, vänner.
Det här kan bli något att minnas länge, länge.