Slaget om Hudson River, del 21

New Jersey – NY Rangers 4-1 (Slut)
* * *
För några ögonblick är det nästan så det blir spännande när Fedotenko spräcker Martys nolla, men aldrig på riktigt.
Devils var från början – men framförallt då – till slut hungrigare, kvickare, vassare och bättre och skulle vinna det här.
Rangers sätta sig på sin buss och åka tillbaka hem till Manhattan och fundera över varför de alltid är som sämst när de har chansen att skaffa sig lite andrum.
Så här dåligt har de ju inte spelat sen fjärde respektive sjätte matchen mot Washington…
* * *
En paraply-lös Eken blir inte glad när vi ramlar ut i Newark-natten och upptäcker att det fortfarande regnar – särskilt inte som mitt skitparaply är så litet att jag bara med stor möda får in min egen tjockskalle under det.
Men desto mer skiner han upp när vi redan på Mulberry Street hittar en taxi och torra och fina, och dessutom i expressfart,  kan ta oss iväg längs the turnpike, ner i Lincoln Tunnel och hem till Manhattan.
Om Rangers haft lika mycket tur hade de nästan kunnat vinna den här matchen…
* * *
Presskonferenserna blir inte alls så festliga som alla hoppas.
Den fridfulle DeBoer vill inte kommentera vare sig Rupps huvudlösa Brodeur-smocka eller tumultet – och Tårtan är lugn, samlad och pratglad.
Någon får se till att de där pratstunderna arrangeras lite snabbare, så adrenalinet inte hinner sluta bubbla…
* * *
Just som vi satt oss tillrätta i taxin är det en Devils-supporter som kastar sig på motorhuven och kräver att få åka med.
Puddy.
Han vill också snabbt hem till Manhattan, förmodligen för att Elaine börjar tröttna på de här ständiga hockeyutflykterna, men tyvärr.
Vi har inte plats för facepainters, så han får stå kvar i regnet och hytta med näven när vi brakar iväg mot turnpike-påfarten.
* * *
Det går en regelrätt stöd av ilska – nej, av chock! – när Ruppen-Pruppen helt otippat dyngar till Marty.
Något liknande har ju inte setts sedan Avery – en måttligt populär kille på den sidan Hudson River – debuterade med Rangers i gamla Meadowlands och det är rätt festligt att se Steve Bernier bli så vansinnig att han kastar sig handlöst rakt fram och sätter sig på arslet.
Men det är ett bra korkat hjärnsläpp av Pruppen också, för plötsligt har både motståndare och media fått vidimerat att Rangers är frustrerade.
* * *
– Nu jublar Melissa, säger jag.
Då spricker Yayo upp i ett leende som får vita tänder att formligen lysa mot Mickey Rourke-brännan.
Den unge mannen är mer intresserad av den här frågan än han vill påskina!
* * *
Det är väl inte direkt Garden- eller Staple Center-klass på kändisarna de zoomar in i The Rock-jumbotronen, men när Slava Fetisov plötsligt sitter där och vinkar känns det onekligen rätt coolt.
* * *
– Ja, Michael hade det lite motigt idag, säger Tårtan om Del Zotto Risotto.
Det är ju som att säga att det är lite ont om pressfrihet i Nordkorea.
Men den koleriska coachen visar förståelse och säger att den unge backen inte haft många såna matcher i år, men att han är övertygad om att han kommer igen.
Lade någon Sobril i Tårtans frukostflingor i morse?
* * *
Själv tror jag dock det är gamla storbacken Ricard Persson de zoomat in när det står ”Slava” i textraden på jumbon.
Så kallades ju även han, med all rätt, när han kom till Devils våren 1995 – och fick vara med på isen när de lyfte bucklan för första gången
Men hyllningarna till Rico får vänta tills det blir riktigt allvar, förstås.
* * *
Konsertpianisten, som är gammal stammis i hallen, messar att han aldrig hört på maken i The Rock och en timme efter slutsignalen fortfarande har ömmande öron.
Gott så, men konsertpianister ska vara rädda om hörseln och order om öronproppar vid nästa besök utgår härmed!
* * *
Henke har ingen av de stora slutspelskvällarna han heller , returen på tredje målet kändes okaraktäristisk, men även han är påfallande lugn efteråt.
– Det är en besvikelse att vi inte börjar bättre, jag vet inte varför, men vi måste prata om det. Nu är det dock bara att ladda om för nästa match, vi har varit i den här situationen förr, säger han.
Onekligen.
* * *
På onsdag kan vi få se Hanky Tank Tallinder också, i så fall förmodligen istället för Harrods.
Det är mycket upplyftande.
* * *
De flesta slutspelsdagar är långa, men den här tar förmodligen ändå priset.
Det är ganska precis sexton timmar sedan jag klev in genom personalentrén på baksidan av The Rock – och nu sätter jag punkt.
Jobbigt?
Nä, living the dream, baby.
Vi hörs givetvis när Coyotes om – nu ska vi se om vi kan räkna… – nitton timmar försöker göra serie av konferensfinalen i väst igen.
Tack för ikväll.