Slaget om Hudson River, del 26

NY Rangers – New Jersey 3-5 (Slut)
* * *
Nu väntar hela Rangers nation.
Vem går ut och garanterar seger på fredag?
Det var ju det Mark Messier, helt besinningslöst,  gjorde när Rangers befann sig i exakt samma situation i en konferensfinal mot Devils 1994.
– Jag lovar, vi vinner, sa han.
Sedan infriade han det löftet genom att fullborda ett hat trick ute i gamla Meadowlands.
Och get this:
Den matchen spelades 25 maj. Det gör Game 6 den här gången också…
Men fansen lär få fortsätta vänta.
I den här upplagan av Rangers – och rentav den här upplagan av världen  – finns ingen med Messiers järnhårda psyke och brutala självförtroende.
Och Tårtan skulle förmodligen få hjärnblödning av vrede om någon andades något sådant.
Men Messier hänger fortfarande runt och kan väl om inte annat åka ut till The Rock och ställa sig vid plexit och kolla på träningen imorrn…
* * *
Vad underligt det här var.
När Gabby, helt slumpartat, tryckte in kvitteringen i början av tredje blev ju reaktion hos Devils som den blev hos Rangers när de fattade att de befann sig i 3-0-underläge:
Dom blev förbannade och började spela igen.
Hedbä är inte alls förvånad:
– Det var nästan skönt när dom gjorde det där målet, säger han och kliar sig i ett slutspelsskägg som skulle få godkänt av vilken gammal fiolvirtuos till spelman som helst hemma i Leksand.
– Vi har av någon anledning inte varit bra när vi haft ledningen med 3-0, men då visste jag att vi skulle komma igång igen. Känslan var liksom att, äh, nu skiter vi i det här och bara kör.
Hockey alltså…vad fattar man av den här sporten?
* * *
Brad Richards skott på Henke är det konstigaste jag sett sedan jag själv spelade handboll med Borlänge HK och mitt under en match fick ett sådant hjärnsläpp att jag istället började spela droppboll – en övning vi körde på skoj på träningarna ibland.
Vad fan gjorde han, liksom?
Tänk om dunkat in den, och Devils vunnit såväl match som serie på det självmålet.
Då hade de återstående åtta åren på kontraktet här i New York, som någon påpekade på twitter, blivit måttligt angenäma.
Men han verkar inte ens ha blivit lika utskrattad som jag blev av Kjell Fredriksson, Håkan Carlsson, Leffe Borgström, Stefan Ivars och de andra hårdingarna i BHK.
* * *
Det var rekordartat tryck i Maaaarty-ramsorna efter kvitteringen ikväll.
Men håna först som håna sist.
– That was great, säger han med ett roat leende efteråt.
– Det var det mest högljudda jag hört här inne. Kommer jag tillbaka för en Game 7 hoppas jag de gör det ännu bättre.
That’s the spirit!
* * *
Och från Södermalm hörs tonerna eka:
– Sha-la-la-la-laa, I’m in love with a Jersey boy…
* * *
Sheraton vid LAX…fan, jag har verkligen svårt att svälja den.
Vad tänker NHL på? Ska vi inte ha KUL när vi är där?
* * *
Tårtan chockar återigen med ett helt civiliserat framträdande på presskonferensen.
Han säger att det var ett tungt sätt att förlora på, men att the guys var enorma som kom tillbaka efter den bedrövliga ledningen och han har ett ”tremendous” hopp om vad de ska kunna ställa till med på fredag.
Det låter, nästan, som en garanti…
* * *
Fast riktigt lika kul som vanligt ser det inte ut att bli under finalen oavsett om de till slut placerar oss på Beverly Hills Hotel.
Här nämligen hemifrån att Viasat överväger att ställa in Niklas Holmgrens och Calle Johanssons USA-resa och istället sätta dem i en studio i Stockholm.
Det är en katastrof rent socialt – och, för er, rent tv-mässigt också.
Utan riktig närvaro och riktiga live-kommentarer blir ju upplevelsen av en Stanley Cup-final ohyggligt mycket fattigare.
Jag vill se T-shirts med budskapet ”Skicka Niklas & Calle” spridas över hela Sverige från och med i morrn.
* * *
Okej, nu får vi se då.
Jag sa före den här matchen att jag var övertygad om att det skulle vara avgjort om Devils vann, men jag känner mig inte fullt lika säker på den saken längre.
Rangers gjorde, förlusten till trots, sin överlägset bästa match i den här serien och en sån om Patrik Elias pratar inte i gonattmössan när han säger att Devils stal den här matchen.
Kan de pressa sig till ett likadant framträdande på fredag, samtidigt som Devils måhända blir lite tagna av stundens allvar, är det inte omöjligt att vi får återvända till Garden på söndag.
Säkert är dock bara att jag nu ska gå och ta mig en liten drink.
Vi hörs när det är 25 maj i New York igen…