Stanley Cup-final 2012, del 6

Back at the The Rock.
För final nummer två.
Fantastiskt.
Man glömmer ibland – till exempel när det strular med uppkopplingen och man förvandlas till Kapten Haddock när han skäller på slavhandlare i ”Koks i lasten”  – vilket privilegium det är att få vara med om det här.
När jag tänker på det är det ju så att jag får nypa mig i dubbelhakan för att fatta.
Jag hoppas som vanligt kunna dela med av euforin och upphetsningen i den här lilla bloggen och bjuder alla som kan och vill och har periskopet till hands att vara med och ha kul i kommentatorsspåret.
* * *
Sanningens ögonblick är här för New Jersey Devils – direkt.
Dom måste obönhörligen vinna den andra finalen mot LA Kings här ikväll.
Annars kan detta bli en ohyggligt kort serie.
Att efter två hemmamatcher åka till La La Land med 0-2 i arslet, det är som att åka dit med allergi mot sol, palmer, trafik, skådespelare och den underbara doften av blommor, avgaser och matos i den brandgula skymningen.
Funkarn’t, helt enkelt.
Dom tror själva att dom kan bryta motståndarnas enastående bortasvit , säger Yayo efter morgonvärmningen, och det tror jag också.
Dom var inget vidare i de två första perioderna i onsdags, men hittade sig själva i tredje och de kan spela likadant hela tiden är det här inget mission impossible alls.
Viktigast:
De måste utmana Quick – kvickt.
* * *
Kliver på mediabussen utanför Westin i turistmyllret vid Times Square – och vem sitter där och tittar med stora ögon om inte wonderkid Filip Forsberg.
Han har varit på combine-lägret i Toronto med alla andra draft-aspiranter i veckan och som traditionen bjuder får de fem top-prospectens åka på en Stanley Cup-final på studiebesök.
– Coolt att vara här, säger han på sitt finaste leksandsmål.
Jag kan bara instämma.
* * *
Vad gäller nätet och uppkopplingsproblematiken påstår några PR-människor att de ”jobbat med det sedan förra matchen, men vi kan inget garantera”.
Nej, det ante mig.
Det betyder att jag inte heller kan garanterat nåt, men istället för att som senast hetsa mig själv fram till ett nervöst sammanbrott tänker jag vid eventuellt strul ikväll bara luta mig tillbaka, se färdig matchen och publicera blogginläggen när jag kan – och så får ni helt enkelt läsa i efterhand.
Hur låter det?
* * *
Filip Forsberg är inte den förste svenske supertalang som dykt upp i såna här sammanhang.
2009 hade vi en avslappnat självsäkert Vigge Hedman på besök i Pittsburgh, och förra året stod Gabbe Calderskog och gjorde intervjuer på perfekt i
Och fortsätter ”FF” att följa just de två fyrarna i fotspåren kommer allt att gå bra.
* * *
Vi var några som hade hoppats få se Hanky Tank Tallinder på isen ikväll – och kanske rentav Youngblood Adam Larsson – men nope.
DeBoer meddelar under sin morgonkonferens att han ämnar köra med samma lag som senast.
– Men Tallinder flyger med oss till Los Angeles och det är mycket troligt att ni får se honom senare i den här serien, säger han.
Och det låter ju hoppfullt.
* * *
Bortakabyssen i The Rock är med NHL-mått mätt en liten skrubb, men det lyser om unge Forsberg när han efter värmningen står där inne med den andra prospect-ynglen – bland dem omtalade Jakupov – och tittar på Doughty och Richards och Kopitar och de andra.
– Riktigt så här ser det inte när är bortalag i Oskarshamn, säger han plötsligt.
Det kan vara dagens kommentar.
* * *
Såväl Zajac som Fayne åkte på matchstraff för boardings när den här matchen avgjordes på Playstation i Midtown i går kväll– och andra gången blev jag så förbannad över det horribla domslutet (det var ju a hockey play, som Raffi Torres skulle sagt!) att jag fick torka saliv av tv:n efteråt.
Till följd av dessa justitiemord tappade Devils en 2-0-ledning i slutet, men bara en dryg minuter in i övertiden avgjorde Parise med sitt andra mål för kvällen.
Sen hade jag segerparad i vardagsrummet.
* * *
Backup-målisar är sällan föremål för särskilt mycket uppmärksamhet under finaler, men runt Hedbä är det ständigt en flock murvlar i omklädningsrummet.
De vet att han alltid levererar skarpa citat.
Sen blir han hyllad under DeBoers presskonferens också.
– Johan is an amazing man, säger han.
– Han är som en 13-åring i 39-årig mans kropp, kommer alltid med ett leende på läpparna till träningarna och gör sitt jobb med passion varje dag. Jag har aldrig varit i närheten av en lika professionell människa.
Det kallar jag lovord.
* * *
Nu, när klockan precis slagit 16.00, går jag in på herrmuggen här i pressloungen och knyter slipsen runt halsen.
Temperaturen stiger.
* * *
Gabby Gaborik spelade med en svår axelskada under de sista slutspelsserierna, visar det sig nu.
Operation väntar i sommar – och sedan dröjer det ända till årsskiftet innan han kan spela igen.
Ändå blev han sågad av Tårtan för insatsen mot Jersey i den beramade radiointervjun häromdagen.
Som Brooksie – kallad idiot och anklagad för att vara respektlös mot spelarna i samma intervju – skriver i en syrlig spalt idag:
Vem är det som är respektlös egentligen?
* * *
Tillbringar åter hela dagen i downtown Newark och det är inte särskilt kul nu heller, men det finns ingen poäng med att åka tillbaka till Manhattan enkom för att vända – inte när det nya rekordet med mediabussen in till stan tydligen skrivs till två timmar och 45 minuter.
Och inget ont som inte har nåt…ja, ni vet.
Jag blir bjuden på lunch av Eken på Dinosaur BBQ och får inte bara rätt så god mat. Portionerna är så stora att till och med The Oak Man börjar svettas lite innan han svept i sig det sista av en tunna coleslaw.
– Nu står man sig några timmar, säger han till slut och smackar belåtet.
Själv står jag mig till midsommar, känns det som.
* * *
Många menar att Kings-coachen Sutter är lika folkilsk som Tårtan och det är klart, han påminde en del när Brian Engblom gjorde mitt-under-matchen-intervju under serien mot Phoenix och på frågan ”vad vill du se i nästa period” svarade:
– Färre reportrar i båset…
Ha ha!
Men mestadels är han mer butter än elak och han verkar inte skrika i onödan. Jag kommer mer att tänka på en lite trött och uppgiven, men egentligen snäll, morbror som bor omodernt i en trea i Vasastan i Stockholm, har en tax och röker Prince framför tv:n om kvällarna.
Ojvoj, vad carried away jag blev nu då…
* * *
Man får egentligen ta stillbilder i Devils omklädningsrum, men när jag står och hänger i målvaktshörnet och väntar på att Hedbä ska bli klar med de engelskspråkiga intervjuerna kan jag inte motstå frestelsen att smyga fram den lilla kameran och ta en bild på Martys suspensoar.
Det är så gammalt och slitet att man skulle kunna tro att han fått ärva det av Gordie Howe.
Bevis kommer, jag lovar.
Men den där fäblessen för ganmal utrustning verkar vara återkommande tema hos legendaren.
När Hedbä kom till Jersey och såg legendarens vita bröstskydd blev han så till sig att han också var tvungen att ta bild och skicka till Per-Ragnar Bergkvist hemma i Leksand.
Det såg inte tjockare ut än ett av de linnen Tony Soprano åt frukost i.
Respekt!
* * *
Kings håller på att slå Bruins underliga fjolårsrekord i grenen ”största möjliga framgångar med sämsta tänkbara powerplay”.
De är ju fan – på fullt allvar – farligare i numerära underlägen än överlägen.
Och då har de ändå ingen Kaberle på isen…
– Men det måste definitivt bli bättre. Vi har pratat om det hur mycket som helst i vår powerplay-grupp. Det är inte många som klarar att vinna mästerskap med dåligt powerplay, säger Jeff Carter.
Mja, det ser snarare ut som en trend, tycker jag.
* * *
Det är sällan det går så lätt att skriva som när man har John Hiatts ”It Feels Like Rain” i lurarna.
Vill bara säga det.
* * *
Man skulle ju kunna tro att en sån som Hedbä sitter och drömmer om att få spela när han nu nått karriärens första Stanley Cup-final.
Men det sker ju inte med mindre än att Marty blir skadad, eller att det går alldeles åt helvete i nån match – och det vill han inte alls.
– Jag har inget ego kvar. Jag vill bara att det ska gå bra för laget. Det är allts om betyder nåt nu, säger han.
Den storsintheten önskar jag att jag också var i besittning av, men tyvärr: Jag skulle hälla kräkmedel i konkurrentens lunch.
* * *
Det känns inte okej när vi ska ”sätta” en intervju åt Viasat ute vid isen och dom  tre gånger i rad förstör den med att testa ljudet på concorde-volym i The Rock-PA:t.
Vilken diss.
Men vi dunkar in den på en tagning i korridoren utanför istället och resultatet kan ses i Viasat-sändningen före matchen, tror jag.
* * *
Kopy har redan gjort ordentligt avtryck i finalserien.
Nu väntar vi på Kovy också.
Han var blek i onsdags – och behöver definitivt uträtta mer om det här ska sluta lyckligt för Tony Sopranos lag.
* * *
Hela den här cirkusen ska ta sig till södra Kalifornien i morgon, merparten av deltagarna extremt tidigt, så givetvis är det ikväll vi får tre övertidsperioder.
Vi ber redan om nåd.
* * *
Eken har för övrigt en tv-röst som inte står Hylands efter.
Magiskt.
* * *
Drar namnet Parise i det hemliga murvellotteriet om den som gör matchavgörande målet.
Lite jackpot-känsla i det.
* * *
Kevin Weekes kan mycket väl vara världens mest sympatiska människa.
* * *
Apropå mål har magkänslan att Yayo stänker in en puck stärkts ytterligare:
Och nu får den stöd av objektet själv.
– Ja, faktiskt. Senast hade jag själv ingen riktig sån känsla, men nu tror jag nog det kan bli nåt, säger han.
Ojvoj, håll koll på JJ nu.
* * *
Nu släpper vi den här ballongen till intro i luften, medan nätet fortfarande lever.
Ni vet nu att det kan skita sig.
I så fall:
Läs inläggen i efterhand – och njut av hockeyn.
Det blir ett härligt krig ikväll.