Tyvärr: Det blir lockout

Ah, fuck.
Det blir nog ganska garanterat konflikt ändå.
Jag har låtit mig luras av den försåtligt välvilliga tonen hos de inblandade under sommaren och kände mig tills alldeles nyss förvissad om att det här kommer lösa sig, men när veckans förhandlingsrunda avslutades i New York idag krackelerade fasaden.
Kommissionär Bettman lät meddela att vi kan sluta hoppas på spelarfackets fantasier om att det går att spela vidare under gällande avtal tills en ny överenskommelse träffats.
Ägarna har inga som helt planer på att fortsätta operera under kollektivavtalet från 2005 och finns ingen ny deal 15 september – om 37 dagar – blir spelarna lockoutade igen, punkt och slut.
Samtidigt tillstod NHLPA-bossen Donald Fehr – äntligen – att parterna i de avgörande ekonomiska frågorna står extremt långt ifrån varandra.
– Det finns en betydande klyfta, hette det.
Det kommer sannerligen inte som någon chock, det inledande bud ligan presenterade för en månad sedan var ju ett skämt, men Fehr har gått och idisslat olidligt länge och därmed slösat bort värdefull tid. Nu lovar han att motbudet ska föras till torgs på tisdag, men det är så dags. Kontrahenterna har då alltså bara fem veckor på sig att kompromissa fram ett uppgörelse och överbrygga sin ideologiska Grand Canyon.
Chansen att det ska lyckas är, tyvärr, minimal.
Så:
Räkna med åtminstone oktober och november utan NHL-hockey (den roligaste tiden på året, då det finns så mycket annat att glädas åt…).
Idioti?
Kan man tycka.
Det är något självdestruktivt, på gränsen till suicidalt, över en proffsliga som är på väg mot sin tredje arbetsmarknadskonflikt på arton år – just som den krigat sig till aldrig tidigare skådad popularitet.
Men som Damien Cox på Toronto Star – en sanslöst negativ, för att inte säga gnällig,  skribent, men ändå – konstaterat både i åtskilliga tweets och i den här läsvärda krönikan (http://thestar.blogs.com/thespin/2012/08/the-beginning-of-the-long-slow-march.html):
Båda sidorna lärde sig förra gången att en strejk/lockout, trots stormar av indignation i media såväl som i supporterleden, på  sikt inte kostar dem ett skvatt.
Tvärtom, ligan har slagit vinstrekord på vinstrekord efter den inställda säsongen 04/05 och den som tror att något annat, eller något mer,  än just det – the almighty dollar – ingår i kalkylerna är naiv.
Vem har mest rätt – eller snarare minst fel?
Well, man kan ju börja med att slå fast att ingen sida kan räkna med några sympatier från omvärlden. När resten av samhället plågas av nästan tioprocentig arbetslöshet och många bara med yttersta möda får ihop till själva nödtorften är den logiska och välgrundade reaktionen på dylika stridigheter mellan å ena sidan miljardärer och å andra miljonärer bara äckel och avsmak.
Men personligen ger jag ägarna största delen av skulden – av en räcka skäl.
Här är några:
•De fick allt de ville förra gången – inklusive det lönetak spelarna från början svor på att aldrig acceptera. Och de har som sagt tjänat mer pengar än någonsin tidigare. Ändå är det de som är missnöjda och ånyo kräver ”uppoffringar” enbart vav motparten.
•De beskriver de långa, framtunga megakontrakten som ohållbara – men fortsätter erbjuda dem som fula gubbar erbjuder småbarn godis. Ryan Suter, Zach Parise och Shea Weber har som bekant alla fått såna mitt under pågående förhandlingar – av klubbar som ska höra till dem som har det knapert. Det är likvärdigt med att skälla på, och bråka med, en som gamblar för mycket – och ändå bjuda honom eller henne till Vegas varje helg. Inte trovärdigt, liksom.
•De har en poäng i att det är orimligt att spelarna, som nu, får 57 procent av de sammantagna intäkterna. Men att i ett slag sänka andelen till 46 procent, som i det första budet,  är lika orimligt. En split på 50/50 förefaller mest skälig. Ägarna skulle inte ha någon produkt alls att erbjuda om det inte vore för spelarna och deras talang – och å andra sidan skulle spelarna inte få någonting alls för sin talang om inte ägarna var beredda att investera i dem. Hence: 50/50. Det vore fan om de inte skulle kunna enas om den fördelningen. Och också dela på bördan i omfördelningen av stålar från stora till små marknader (alltså från Rangers och Maple Leafs till Coyotes och Panthers…).
Samtidigt är jag personligen kluven till hela filosofin bakom ägarnas och ligans hållning i de här frågorna. Det handlar om människor som inom andra fält verkat på helt fria marknader – och haft såna framgångar på de öppna marknaderna att de kunnat köpa sig professionella idrottsklubbar. Att just de människorna – Dolan i Rangers, den ärkekonservative Snider i Flyers och pizzakung llitch i Red Wings, till exempel –  plötsligt blir halvsocialister som vill ha en reglerad, riggad marknad för ”rättvisans” skull…det känns lite absurt.
Ja, lönetaket har haft positiva effekter på konkurrensen, helt sant. Det vore verkligen trist om det tilläts bli som i europeisk fotboll, med blott några få, stenrika och oåtkomliga superklubbar som alltid vann.
Likafullt är det nåt som skaver i upplägget, nåt som känns onaturligt och fel.
* * *
I NHL 12 är det inte, och blir aldrig, någon konflikt – mer än när jag råkar ha Detroit och ser till Kron Wall of Pain ständigt tacklas, slåss och förgriper sig på målvakter, förstås.
Men man börjar ju bli ivrig över att få sätta sina vinda gamla boxartänder i nästa version nu och det är bara några veckor kvar. Sen kommer NHL 13.
Att döma av den här preview-videon blir det riktigt häftigt också, kolla bara:
http://www.easports.com/nhl/media/play/ea-video/0Yjjw0D9guY
Frågan är nu bara om Anton Strålman är lika formidabel i detta uppdaterade format. Han har dominerat hela sommaren, kan jag meddela…
* * *
Vad NHL-konflikten kommer att betyda för Elitserien och Allsvenskan är förstås en kittlande fråga för er där hemma.
Lite knivigt blir det för klubbarna, för till skillnad från förra gången räknar ingen med att den här lockouten kommer att pågå hela säsongen, snarare någon eller några månader. Slår exempelvis Modo då sönder sin spelartrupp för att ge plats åt bröderna Sedin, Vigge Hedman, Tobias Enström, Alexander Edler och Alex Steen – ett litet tag?
You tell me.
* * *
Den som befinner sig i stockholmstrakten kan dock se livs levande NHL-stjärnor redan ikväll, torsdag.
Just Kron Wall of Pain arrangerar nämligen sin årliga välgörenhetsmatch för moderklubben ute i Järfälla och på isen finns, förutom tacklingskonstnären själv, såna som Gabriel Landeskog, Patric Hörnqvist, Jacob Josefson, Jonathan Ericsson, Johnny Oduya, Gustav Nyquist, Nicklas Grossman, Marcus Krüger, Tom Wandell och gamle Notan, Mattias Norsström.
* * *
I sammanhanget ska man förstås inte heller glömma det vår omstridde kommentator, ”Skånske Jan”, påpekade under förra säsongen:
Både Bettman och Fehr har egon så stora att de skulle kunna bo i egna hus ute i The Hamptons…
* * *
Jag tycker ”Homer” ska fortsätta.
* * *
Vad gäller den lilla oro somliga i kommentatorsspåret uttryckt över mitt eget arma öde i händelse av konflikt kan jag bara säga att om det är någon gång det ska bli lockout så är det just i år.
I oktober och november går ju presidentvalskampanjen upp i varv på allvar så jag har liksom saker att fokusera på ändå.
Men tack för omtanken!
* * *
Vi hörs på tisdag igen, när Fehr lagt sitt motbud.
Då vet vi förmodligen alldeles bestämt att det inte blir någon hockey i oktober.