Hardline Gary hotar Winter Classic

Ni har ju hört vad alla säger:

NHL vill under inga omständigheter gå miste om all popularitet, all goodwill och alla pengar Winter Classic-matcherna genererar och därför kommer konflikten att avbrytas i god tid innan rekordfajten mellan Leafs och Wings ska avgöras inför 110 000 pers på Michigan Stadium i januari.

Yeah right.

Vi borde ha fattat att den sortens förhoppningar grundar sig på monumental underskattning av beslutsamheten och arrogansen hos Gary Bettman.

Toronto Star rapporterar nu att han helt iskallt tänker ställa in Winter Classic redan i november – för att vrida ett förhandlingsvapen ur händerna på NHLPA.

Detta ska han enligt Stars källor ha klargjort för the Board of Governors i New York förra veckan – och ingen av de närvarande ägarna tycks ha protesterat.

– Typisk skrämseltaktik. Det visar att ligan inte har några planer på att förhandla inom överskådlig framtid, säger en anonym NHLPA-representant till samma tidning.

Exakt.

Bettman kommer aldrig att vika sig – och det kommer inte spelarna, under Fehrs ledning,  heller. Inte förrän ytterligare en säsong ställts in, när de inte längre har något val …
Omvärldens enda lilla hopp är och förblir en spricka i ägarleden, att MSG-Dolan får med sig några revoltörer –  till exempel Leonsis, av någon anledning tror jag på honom i det här sammanhanget – och hissar vit flagg.

Men det är ett bra litet hopp det.

* * *

Ingen ände syns på således NHL-konflikten, men nu har Rick Nash i alla fall debuterat för Rangers – och gjort mål.

I mitt vardagsrum alltså. Jag har till sist lyckats skaffa mig EA Sports NHL 13 och spelar så det svider i tummarna.

Kul – men också frustrerande som en trap gillrad av Jacques Lemaire i mitten av 90-talet.

Några här i kommentatorsfältet har hävdat att skillnaderna sen senast inte är så stora, men det är som att påstå att en Big Mac och en New York  Strip Steak på Sparks är ungefär samma sak.

Det handlar ju i flera avseenden om ett helt nytt spel, locos.

Och det roar mig inledningsvis så lagom mycket; jag tycker det känns omöjligt att hantera och skriker efter de första matcherna rakt ut att jag tänker fortsätta spela NHL 12, sådetså

Fast så brukar det alltid låta i det här vardagsrummet, jag är skeptisk till nyheter och blir grinig när jag inte längre behärskar nåt jag nyss var – relativ – fena på.

Allt kommer antagligen bli kungligt vad det lider.

Om jag redan nu tvingas krama ur mig en recension är plusen dock färre än minustecknen.

Så här:

Plus: Den uppspeedade skridskoåkningen är fantastisk; det känns rent hisnande när Gabby Gabby Hey får upp Messi-hastighet och åker slalom mellan Islanders-backarna.

Plus: Det känns lättare att få iväg dundrande slagskott – och de tycks ha lättare för att gå in. Det har jag alltid efterlyst, inget är ju roligare än att avlossa feta slagskott.

Plus: Man gillar ju uppdateringen av soundtrack, vinjetter och kommentarer. Det är så jag rycker till när jag hör Gary Thorne och Bill Clement säga nåt jag inte hört sju tusen gånger tidigare (om att slottet är prime real estate, till exempel…)

Minus: Det absolut sämsta är att all action bryts direkt efter avblåsning. Därmed blir det betydligt svårare att starta slagsmål – och helt omöjligt att dundra in i målvakterna; det som var så rasande skoj på tolvan. Vad är det för skit, vem har tagit det PK-beslutet?

Minus: Precisionen i passningarna tycks ha reducerats. Kanske mer verklighetstroget, men lite tristare – är det inte?

Minus: Att det är svårare, och tar längre tid, att vända och stanna. Det var en av mina specialiteter, att snabbt komma ut ur sarghörnen i eleganta bågar och snärta in otagbara handledsskott bakom Fleury och Brodeur. Väldigt irriterande.

Minus: Tacklingarna förefaller något svårare att dela ut, och är inte heller lika brutala som i förra upplagan. Det är förmodligen en del av försöken att snygga till och göra spelet mer respektabelt. Det gillas inte.

Minus: Det är nåt alldeles oerhört svårt att vinna tekningar plötsligt. Jag har bara vunnit ett par tre stycken på alla matcher och måste helt enkelt göra nåt fel. Hjälp mig, hur går det till?

Sen råkar jag personligen anse att EA Sports borde ägna mer tid åt att ge fler spelare verklighetstroget utseende.  Calle Hagelin ska inte behöva se ut som en polsk kulstötare.

Fast det är en anmärkning i marginalen, det medges.

* * *

Idag, fredag, skulle NHL-lagens camper ha börjat, men träningsrinkarna över hela kontinenten ligger öde och ekar tomma.

Det känns…miserabelt.

Inga förhandlingar pågår heller. Det sägs att parterna haft korta, informella kontakter, men de överlägger inte på riktigt – och inte ett knyst har hörts från vare sig Bettman eller Fehr under veckan.

Så man kan ju ifrågasätta det uppriktiga i bägge sidors försäkringar om att de känner ”urgency” och vill göra allt för att säsongen ska komma igång i tid.

* * *

Rick Nashs premiärmål för Blueshirts kom mot Islanders (när man lär sig nåt vill man ju ha så svagt motstånd som möjligt, ho ho) och var inget Foppa-frimärke direkt; han höll sig framme på den generösa retur Nabokov lämnade på ett Gabby-skott.

Men ändå, han känns bra i Rangers-tröja. Cool. Det kommer funka fint det här, Sather.

* * *

Jag noterar med belåtenhet att debatten om lockouten rasar i kommentatorsspåret.

Gott så, jag har förståelse och respekt för alla åsikter i frågan och kräver verkligen inte att alla ska hålla med mig.

Mina synpunkter är ärligt redovisade i förra inlägget – samt i ett antal krönikor som går att hitta på nätet – och jag har inga avsikter att vare sig ändra eller utveckla dem, framförallt för att det är så tråkigt och tröttsamt.

Låt mig ändå  understryka ett par saker.

•Jag står när push comes to shovels på spelarnas sida i den här konflikten, det är riktigt – men jag anser inte att de och deras dysfunktionella fackförening helt saknar skuld i att vi befinner oss i den här deprimerande situationen. De visade till exempel en väldigt onödig omedgörlighet när de utan diskussion förkastade förslaget till nytt spelsystem i höstas och dessvärre satte nog den omedgörligheten tonen för fortsättningen  – och de hade verkligen kunnat inleda förhandlingarna oerhört mycket tidigare än i slutet av juli, NHL ville börja redan för ett år sedan och det var direkt oansvarigt att inte ens svara på inbjudan.  Inte tycker jag synd om dem heller, var har jag påstått det?

• Kärnan i min kritik mot ägarna är tredelad och ser ut så här. 1. De vann allt i förhandlingarna förra gången, motparten fick ge sig på varje punkt – både i fråga om reda pengar och rättigheter. Att då bara kräva nya eftergifter i nästa förhandling, utan att vara beredd till en enda egen , är att bete sig som en bully och jag förstår att motståndarsidan känner sig förolämpad. Avsaknaden av vilja till meningsfulla kompromisser, av förståelse för att motparten inte bara vill bli överkörd, av intrycket att man söker partnerskap och gemensamma lösningar,  är provocerande. 2. Det system som infördes efter förra lockouten var ägarnas eget. Helt och hållet. Om det nu, som de säger, är trasigt, tycker i alla fall jag att ett visst mått av ödmjukhet skulle kunna vara på sin plats. Man kan erkänna att man tydligen hade fel – och att reparationen måste utföras gemensamt. Inte enkom av sidan som gav upp alla krav förra gången för att systemet i fråga skulle kunna införas. 3. Det är något alldeles galet i det faktum att ägarna ena stunden, av fri vilja,  delar ut fetare och längre kontrakt än de gjort sedan fri marknad härskade– och i nästa vänder sig om och förklarar att man inte längre har råd att betala så mycket pengar. Den bristen på logik underminerar all trovärdighet. Och inte är det väl kontigt att en Zach Parise ruttnar när han kommer överens med Minnesota om en del – och det sedan visar sig att Minnesota aldrig hade för avsikt att leva upp till dealen?

Det bör här också påpekas att NHL nu till skillnad från för åtta år sedan inte åberopar ekonomiskt trångmål . Några lag – placerade på marknader utan naturligt efterfrågan, av Bettman – har svårt att få debit och kredit att gå ihop, men ligan som helhet befinner sig på en helt annan planet idag. Det här handlar om att de rent principiellt anser att fördelningen är sned – och inte så lite om att NFL och NBA fick  bra dealar i sina senaste förhandlingar.

Ja, nu blev ju det här lik förbannat en ganska lång utveckling, men tro mig – jag hade inte kul medan jag utförde den….

* * *

Strålle Strålman har so far gjort ett beskedligt intryck under NHL 13-matcherna, så risken finns att magin från i våras är bruten och mig förvånar det inte om även det är Gary Bettmans fel.

* * *

Inget i det här är dock enkelt eller entydigt och jag kan samtidigt instämma i åsikten att det inte är alldeles rimligt att spelarna ska ha 57 procent av intäkterna – likaså i att de är något orealistiska när de tror att de inte ska komma att tvingas ge upp något mer än några procent på framtida intäkter.

Men det bottnar i gammal surdeg, i  hur de anser sig ha blivit behandlade i tidigare förhandlingar – och i att de anlitat en fackpamp med betydligt mer militant hållning än föregångarna.

Det mest frustrerande är förstås att allt kommer att sluta med en fifty-fifty-deal, eller åtminstone något i närheten – och när den är ratificerad kommer vi står och undra varför i helvete det skulle vara så besvärligt att ta sig dit.

* * *

Om röran i Sverige har jag inget annat att säga än att oklarheten i situationen gynnar absolut ingen.

* * *

Jim Devellano, Red Wings frispråkige vicepresident, hymlar i alla fall inte.

Han berättar i en radiointervju i Michigan att anställda i företag enligt hans syn på saken är boskap och inget mer.

Tack för uppriktigheten, den lär särskilt uppskattas av spelarna i Detroit.

* * *

Var har Eric, kommentatorsspårets enfant terrible, tagit vägen? Jag saknar honom.

* * *

Nu ska jag se om Bäckis kan göra mål på Fleury i NHL 13.

Allt annat vore skandal.