Årets första liveblogg – direkt från Maine, del 4 (Slut)

Portland – Binghamton 4-2  (Slut)

* * *

Ah fan, Oliver fick en slashing över ena handen i början av tredjeperren och tvingades helt sonika kliva av.

– Jag har sytt några stygn, säger han och visar upp en bandageårad hand när jag träffar honom utanför omklädningsrummet efteråt.

Coyotes GM, Don Maloney, riskerar själv att slå sönder en hand när han får DEN nyheten…

Det lär nu inte vara någon fara för långvarig frånvaro för smålänningen, men han spelar inte söndagens bortamatch mot Springfield.

Vilket innebär att han slipper en fyra timmar lång bussresa ner till Massachusetts direkt efter den här matchen.

– Ja, ler han, man får försöka se det positiva såna här gånger…

* * *

Det var en uppbygglig upplevelse det här.

Jag har inte sett frejdigare, mer energisk tuta-och-kör hockey sedan Kalle Eriksson, då 14 år, och hans kompisar hade show på hockeyskolan i Leksand.

Samtidigt kan man ju, utan att dra för stora på växlar på en enda match, rätt snabbt slå fast att AHL är en bra mycket bättre liga än sitt rykte.

Det handlar inte om något professional wrestling-skämt, alla på isen kan åka skridskor och skjuta och tacklas – de har bara inte stuvats in i lika tajta system som sina kollegor på platån ovanför ännu.

* * *

Nog är det lite märkligt, i NHL är det inskrivet i stadgarna att ackreditera jönsar som jag måste släppas in i omklädningsrummen senast tio minuter efter slutsignalen.

Men när man kliver ner en nivå är det plötsligt en rejäl no-no; istället får man plötsligt stå vid ett kravallstaket utanför och se dum ut.

Det är såklart ingen big deal, men en bloggaree får ju mindre stuff att spinna sina små aktstycken kring…

* * *

Tackar för alla tips, Skånske Jan, men tyvärr har det bara blivit jobb under den här vistelsen.

För nu, halv ett, är det för sent för humrar, va?

* * *

Det är fint att se att också ungbloden i AHL måste vara propert klädda när det är match.

Stil och finess, det gillar fabror biff.

* * *

Då tackar jag för ikväll, det var trots brutal ringrost otroligt roligt att få göra det här igen – och den mest akuta abstinensen efter livehockey, den som på fullt allvar höll på att göra mig till ett psykfall, har dämpats åtminstone tillfälligt.

Nu var det ju meningen att jag skulle ta mig till Manchester för söndagens matiné mellan Monarchs och Senators, men jag måste åka till New York innan monsterstormen Sandy anländer – annars blir jag kvar här uppe till mitten av veckan och så kan vi bara inte ha det.

* * *

Till sist:

Jag hatar den här lockouten – men lite mindre nu när jag varit på AHL-match.