They don’t care about us

Chansen att ni ska få se mig i bastkjol, vaggande över Brooklyn Bridge, finns inte länge.

Jag lovade ju här om veckan att göra det i händelse av att  NHL:s grundserie skulle börja i tid, 11 oktober, men glöm det.

Det är bara en endaste vecka dit och det säger sig självt att de inte hinner dra igång säsongen med så kort varsel; det går inte praktiskt och det går inte eftersom konflikten inte är ens i närheten av att lösas ännu.

När som helst, sannolikt redan under torsdagen,  kommer ligan att meddela att de första veckorna av grundserien är inställda.

So what now?

Jag vet inte.

Jag vet bara att det här är jävligt räligt att hålla på och skriva om.

Dels är själva sakfrågorna genuint trista – jag vill skriva om när Rick Nash debuterar på Garden, för fan! – och dels betyder det inte ett skvatt vad jag eller någon annan tycker.

De inblandade parterna skiter i oss. Allihop. Journalister, fans, andra ligor, myndigheter, anställda i klubbar och arenor som mister sina jobb… det är bara bakgrundsljud för spelarna och ägarna medan de försöker visa varandra vem som är starkast och enigast och mest beslutna att få flest av de gyllene guldtackorna.

Så vi kan gråta och protestera och kalla dem fula saker och skära av oss armarna om vi vill.

Won’t change a thing.

Istället får vi borra ner hälarna i backen, hoppas att de till sist inser att de håller på att begå kollektivt självmord och ägna oss åt annat under tiden.

* * *

Det värmer mitt hjärta att höra att Crankshaft togs emot med stående ovationer hemma på Hovet.

Ja, Douglas Murray alltså. Det är en genuint bra man, med genuint hjärta för sin moderklubb, och han förtjänar verkligen den sortens hyllningar.

Att det sedan tydligen gick sådär…ah, ni får ha lite tålamod.  Det finns inte många backar som efter ett decennium i Nordamerika kliver ut på stor, europeisk is och känner sig hemma direkt.

* * *

Nu är ju det här ändå  en NHL-blogg, så även om effekten uteblir måste jag väl kommentera vad som händer och just nu är det som händer att tålamodet med NHLPA håller på att tryta.

I Nordamerika tycks de flesta som satt sig in någorlunda i frågorna ännu stå på spelarnas sida. Förståelsen för upprördheten över att redan ingångna kontrakt inte ska gälla är stor, liksom föraktet för ägarhökar som Boston Bruins Jeremy Jacobs.

Samtidigt växer frustrationen över att spelarfacket inte presenterar något nytt bud utan tycks se sitt senaste förslag – i princip oförändrat sedan förhandlingarna började – som en take-it-or-leave-it-giv.

Alltså, då finns ju ingen som helst chans att vi får en säsong. Någon form av kompromiss måste man ovillkorligen vara villig till, så fungerar det alltid i förhandlingar – åtminstone i processer som inte är helt förgiftade och perverterade. Man kan inte få exakt som man vill.

Så om det finns minsta sanning i påståendena att de vill spela, då måste de krama ur sig ett korrigerat bud – snart.

Men tyvärr, chansen att Thåström och Lasse Berghagen sjunger in en duett är större.

* * *

Det här klippet med de två fina Biffen-favoriterna Front 242-Åke och Holmgren, är lätt höstens roligaste.

* * *

Teorin – eller förhoppningen, kanske är en lämpligare beskrivning – att spelarna liksom förra gången kommer att ställa till med myteri när alltför många lönecheckar uteblivit är populär.

Men som Damien Cox förklarar utmärkt här har Donald Fehr, en karaktär som vet hur man utövar makt, försäkrat sig om ett system som gör det betydligt mindre sannolikt än för sju år sedan.

Igen – det lilla, futtiga hoppet står till att moderata ägare som Dolan i New York, Leonsis i Washington, Illitch i Detroit och ägargruppen i Toronto gör revolt mot Bettman och hökar som Jacobs i Boston och Snider i Philly.

* * *

Hockeypubliken i Göteborg kommer att tala länge om hösten – och våren? – när Matt Duchene spelade med Frölunda.

Han är en fantastisk talang och kommer med tiden att bli en av NHL:s allra största.

* * *

Det vore också klädsamt om spelarna någon gång vågade se förbi Bettman och istället för att referera till ”ägarna” i abstrakta termer började kritisera sina egna, specifika chefer.

Det är deras egna ägare som anställt Bettman, det är deras egna ägare som vill ha större del av kakan, det är deras egna ägare som försöker komma undan löften de utfärdat i sina kontrakt – och det skulle vara oerhört befriande att höra exempelvis någon i Detroit säga att pizzakung Illitch är en girig falskspelare.

Men noooooo! Han är alltid ”Mister Illitch” och omnämns med en respekt vanligtvis förbehållen Dalai Lama och Nelson Mandela.

Hyckleri.

* * *

Loui Loui gjorde två supersnygga mål när Dallas dammade till Phoenix med 5-1 i NHL 13 för några kvällar sedan.

Frölunda borde kanske börja intensifiera försöken att få hem även honom, han verkar vara i form.

* * *

Allra störst skäl att göra revolt har Dolan här i New York, för det är i år – just i år – Rangers har sin chans att nå ända fram.

Mixen av rätt sorts superstars, rollspelare och unga talanger på väg att det avgörande klivet framåt är perfekt, de har ett system de tror på med religiös hetta , de fick nödvändig erfarenhet av att ta sig ända till konferensfinal ifjol och de kan luta sig mot en världsmålvakt i sin prime.

Men redan nästa år måste de lösa flera komplicerade kontraktsfrågor, bland annat blir Ryan McDonagh free agent, och då kan tåget ha gått.

Men principer och seger i maktkampen är viktigare, har vi förstått det rätt?
* * *
For the record:

Jag hatar den här lockouten!