Vid avgrundens rand

Nu har NHL satt saxen i grundserieschemat igen.

Alla matcher till och med första november är strukna.

Det var i högsta grad väntat, the powers that be hade ju redan gjort klart att man vill se att säsongen börjar andra november, men likafullt:

Det känns som en örfil till.

Nej, jag påstod aldrig spelarnas skulle acceptera  ligans senaste bud utan vidare.

Tvärtom, exakt så här stod det i förra inlägget:

”Det här är inte klart ännu, jag kan i princip garantera att spelarna inte kommer att tacka ja på stående fot. Ja, in the end lär de nöja sig med en 50-50-deal, men de vill ta sig ner till den nivån i faser för att inte behöva känna sig robbade på för mycket pengar den kommande säsongen”.

Got it, Skånske Jan?

Däremot trodde jag att ägarnas försök att närma sig facket, hur kosmetiskt motparten än menar att det var, skulle leda till att mer seriösa förhandlingar kom igång.

Istället är läget snarare MER låst än tidigare och optimismen från i onsdags har, återigen, ersatts av mjältsjuk förtvivlan.

Prognos modell Bjurre Biff:

Det blir ingen hockey på den här sidan nyår – och kanske inte sedan heller.

* * *

MrBrotrottler skriver i kommentatorsspåret att han vill veta hur jag kan stå på spelarnas ”sida” i den här konflikten.

Well, nu vet jag inte om jag står på någon sida alls längre, men jag förstår den filosofiska hållning som Donald Fehr redogjorde för efter de strandade förhandlingarna i torsdags:

Spelarna gick med på en 24-procentig lönesänkning förra gången, när en hel säsong hade gått förlorad. Sedan dess har NHL slagit rekord i intäkter varje säsong. Ändå kommer ägarna nu tillbaka och vill ha ytterligare en tolvprocentig sänkning – på bekostnad av flera av rättigheterna de fick i utbyte mot lönesänkningen senast.

Det borde inte vara särskilt svårt för någon att förstå att de inte är helt förtjusta i den tanken och känner sig respektlöst behandlade av arbetsgivare som skriver kontrakt de tydligen  inte har några avsikter att leva upp till.

Men de har, åtminstone vad gäller omvärldens syn på den här konflikten, några allvarliga problem.

1. Verkligheten ser nu ut så här och ska det bli ett avtal måste de vara beredda att kompromissa och ge upp åtminstone några procent, så är det bara.

2. En förkrossande majoritet där ute tycker att det är orimligt att de ”anställda” ska få 57 procent av intäkterna och att en 50/50-splitt är rättvis – även om det innebär att redan skrivna kontrakt måste korrigeras.

3. Principerna må vara riktiga, men på lång sikt är det väldigt svårt vinna vanliga människors sympati när striden handlar om huruvida man får 4 eller 5 miljoner dollar per år för att spela hockey. Fansens engagemang i idén att även en goon i fjärdekedjan ska ha råd att köpa en egen karibisk ö vid karriärens slut är begränsat, helt enkelt.

Så MrBrotrottler, jag står inte på någon sida längre, jag pendlar hit och dit i skuldfrågan beroende på dagsform, men anser framförallt att det rent allmänt fullständigt kalkonartat att de inte kan komma överens om hur 3.3 miljarder dollar ska fördelas.

* * *

Trevligt att se att NHLPA mitt i allt ståhej kommit håg att uppgradera sin interna klädkod.

Spelarna blev, inte helt omotiverat, måltavlor för grovt hån när de under den stora mobiliseringen på Marriott vid Times Square i början av september stod i shorts, t-shirts, flipflops och baseboll-kepor och såg ut som de just kommit från ett after beach-party i Magaluf.

När Crosby och Toews skymtade bakom Fehr under presskonferensen i Toronto i torsdags bar bägge skjorta, slips och kavaj.

Det kändes lite seriösare…

* * *

Å andra sidan, Herr Brotrottler, haltar din argumentation något när du förespråkar fri marknad ”neråt” men inte ”uppåt”.

Jag menar, om de sämsta ska betalas ”vad de förtjänar” så ska väl även de bästa betalas efter marknadsvärde, no?

Då skulle vi få en helt fri marknad och det vore tråkigt ur vissa aspekter, men rent principiellt är jag för sådan – särskilt som de som äger de här lagen, inte precis några kommunister,  aldrig skulle acceptera konstgjorde regleringar på någon av de reguljära marknader där de byggt sina rikedomar.

* * *

Plöjer vidare i Bettman-biografin och har just följt den förra lockouten inifrån.

Fascinerande stuff

Mannen planerade den lockouten i fyra år, hade en minutiös gameplan och var beredd att ta in ersättningsspelare – alltså svartfötter – om

Till slut inte bara vann han; han knäckte facket och jagade Bob dåvarande NHLPA-bossen Bob Goodenow, som han tydligen hatade, på flykten.

Riktigt lika militant förefaller han inte den här gången, men de som tror att han kan skrämmas till underkastelse bör läsa ”The Instigator”.

Noga.

* * *

Noterar att gamla spelare är måttligt solidariska med sina ännu aktiva kamrater.

Mike Modano slog redan i september fast att han ångrade förra lockouten, den kostade för mycket både ekonomiskt och sportligt och nu är till och med Jeremy Roenick, för åtta år sedan stridbar som en mexikansk zapatist, ute och manar NHLPA till besinning.

Grejen är att jag är övertygad om att det finns ganska gott om aktiva medlemmar som delar pensionärernas syn .

Nej, inga svenska spelare jag talat med har ens mellan raderna antytt något sådant, grupptrycket tvingar som vanligt alla att sjunga samma sång, men tro mig – många åker bara med och hoppas innerligt att tramset är över snart.

De har korta karriärer och att förlora ett helt år svider inte bara ekonomiskt, det är, som Modano slog fast, rätt katastrofalt även ur karriärmässigt perspektiv.

* * *

Jag trodde att den makedoniske pizzakungen som äger Red Wings, Mike Illitch, hörde till de resonabla ägarna men i Bettman-boken framgår att han är i princip lika extrem i sin syn på ”the labour” som Ed Snider i Philly och Jeremy Jacobs i Boston.

Jag väntar fortfarande på att någon i Red Wings trupp ska våga kritisera honom direkt och inte bara jabba mot kommissionären han anställt för att göra the dirty work.

Hallå, det är den uppburne ”Mister Illitch”, som inte vill hålla vad han lovat i kontrakt.

* * *

Tyvärr finns det inte mycket att rapportera från NHL på EA Sports-fronten heller.

Jag spelar inte så mycket längre, det är bara deprimerande att bli påmind om vad det är man missar och till exempel se Rick Nash i Rangers-tröja när det ser ut att dröja till nästa höst, då Stanley Cup-tåget förmodligen gått för Blueshirts, innan man får göra det i verkligheten.

* * *

Det här är, ser jag nu, inlägg nummer 3501 i den här bloggen.

Hurra.

Typ.

* * *

Försöket att iscensätta en twitter-protest mot de inblandade i konflikten gick ju sådär.

NHL har fortfarande en och en halv miljon följare – och NHLPA 133 000.

Apati råder.

* * *

Vad händer nu?

Ingenting.

Inga förhandlingar kommer att äga rum under helgen och mig skulle det förvåna om de har något att säga varandra i veckan också,

I så fall lär NHL klippa till med en riktig slakt av spelschemat framåt torsdag-fredag – och även döda Winter Classic.

Morsning korsning, säger vi då.

* * *

By the way:

Jag hatar den här lockouten.