Live från Atlantic City, del 3

TEAM HARTNELL – TEAM RICHARDS 0-4 (Period 1)

* * *

ATLANTIC CITY. För första gången sedan i maj hör vi den, en av det samtida New Yorks mest klassiska ramsor:

– HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK!

Det är som att här

Men som han förtjänar den.

Kung Henrik har haft rena showen i förstaperioden, tog tolv skott redan under de första sex minuterna och robbade såna som Hartnell, Stamkos, Wayne Simmonds och andra på alldeles givna baljor med förbryllande akrobatkonster.

Spelsugen?

Jo, som kapten Haddock är sugen på whiskey efter tre veckor i öknen.

Så jag säger det, jag också:

HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK!

* * *

Vänskapsmatch är det, utan tacklingar och så, men jag spårar ändå mer nerv och intensitet än i exempelvis All Star-uppvisningarna.

Det är killar på isen som saknar sina jobb.

Eller så är det bara jag som inbillar mig för att det är så oerhört kittlande att få vara i hockeymiljö igen.

* * *

Marty Brodeur är mindre angelägen än Henke, om man säger så. Han har tagit det här med välgörenhet bokstavligt…

* * *

Det krävs så lite för att påminna folks som är här om hur mycket de saknar den här sporten.

Flyers-fansen blir till exempel direkt rörda när hon den klassiska sångerskan från Wells Fargo kommer ut och sjunger nationalsången.

Det är då den hörs första gången, den ramsa som i ännu högre grad än Bettman-harangen blivit kvällens tema:

– We want hockey! We want hockey! We want hockey!

Indeed, we do.

* * *

Man är inte helt van vid att lagkaptenerna – i det här fallet Scott Hartnell och Brad Richards – står med varsin mikrofon i mittcirkeln och pratar med publiken före matchen, men det är rätt trevligt.

En sån här gång alltså.

Tur inte Bettman är här – och han ska tacka sin privata Gud för att han inte är det. Då hade han säkert fått för sig att det vore en bra idé även vid vanliga matcher.

* * *
Nu kommer det en kollega, ibland anklagad för att coacha för mycket (…) och säger att församlade murvlar från New York efteråt ska träffas på en sportbar på Caesar’s och fira att vi ses igen.

Jag vet inte, jag. Sånt där tok, dricka och så…det håller ju jag ogärna på med.

* * *

Det är mest Rangers- och Flyers-fans på plats – och de tävlar om att hylla sina egna och bua ut varandra.

När de inte förenas i ”Maaaaarty”-sången förstås.

Lite onödigt en sån här kväll, kan tyckas – men det är med glimten i ögat och Brodeur verkar ta det på just det sättet också.

* * *

Inte fan är Lilja med, det var tydligen ett missförstånd. Men han ska finnas i hallen, så snus ska det ändå gå att snika åt sig…

* * *

Nu ska vi se om Henke tänker vara lite snällare mot hemmalaget…