Biffens manifest – mot lockouten

Nu är det nära.

Stora framsteg gjordes tydligen under nattmanglingen mellan spelare och ägare denna tisdag – och plötsligt finns det riktigt, solitt hopp om att en deal ska kunna vara ett faktum innan fredag (se nyhetstext här intill på sportbladet.se).

I så fall kan vi få en 56 omgångar lång säsong som startar 20 december.

Det vore tidernas julklapp, det.

För att hjälpa alla inblandade att anstränga sig till det allra yttersta de närmaste dagarna kommer här mitt manifest, min bön, mitt rop i natten.

Det här är vad jag saknar:

Jag saknar att sitta i ett fullsatt, elektriskt Madison Square Garden när Kung Lundqvist gör tre paradräddningar på raken och hela hallen utbrister i ett dånande HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK!

Jag saknar den ruttna doften av avlopp som alltid möter under den konstiga bron man måste passera på vägen till pressingången i Joe Louis Arena.

Jag saknar att se Alexander Ovetjkin kasta sig handlöst i plexit efter ännu ett konstmål i Verizon – och hur en skrattande Bäckis, med armarna sträckta i luften, kastar sig efter.

Jag saknar de nattliga bataljerna med Kometen, Eric, Granvista, Rob #4, BaconBerglund, Van Bastens Knä, John J, Prytz, Julia, Elvis 86, Ski, MN Johan, Konsertpianisten och alla andra som genom kommentatorsspåret i den här bloggen blivit regelrätta vänner.

Jag saknar att se en ivrig Zdeno Chara stå på blå i TD Garden och ladda för ett slagskott så hårt att Pentagon skulle höra av sig om hockeyintresset bara var lite större där.

Jag saknar att be Eken gå och hämta lite kaffe – och se honom leverera en rykande färsk kopp just som andra perioden ska börja.

Jag saknar att bevittna hur bröderna Sedin snurrar så våldsamt med Oilers-backarna i Rogers Arena att man börjar fundera på att det måste vara något med tvillingars telepati och sen minnas att det egentligen bara handlar om att de är de enda på den här nivån som spelat tillsammans, i samma kedja, sedan de var knattar.

Jag saknar att höra hur nationalsången i The Madhouse on Madison i Chicago drunknar i ett långsamt stegrande vrål som till slut får trumhinnorna att värka.

Jag saknar leendet hos The Finnish Flash Selänne när han prickat in en i krysset bakom Jontahan Quick under ett derby hemma i Honda Center.

Jag saknar den korta promenaden från Marriott Waterside till Tampa Bay Times Forum, när en ljummen vind smeker vinterbleka kinder och det rasslar lojt i palmerna.

Jag saknar Patrick Kanes bitande på tandskyttet.

Jag saknar de saftiga bbq-ribsen i pressrummet på RBC Center i Raleigh.

Jag saknar Adam Larssons osannolikt mogna quarterback-spel på offensiv blå när Devils har powerplay i The Rock.

Jag saknar att sitta bredvid Varpu och höra historier om Jari Kurri, bli bjuden på finsk lakrits och skratta åt de mest dräpande kommentarerna på hela pressläktaren.

Jag saknar att tänka på hur det där måste ha känts när Nicklas Grossman gått ner och täckt ett stenhårt Dion Phaneuf-skott i ett Wells Fargo där de alltid älskar den som offrar sig.

Jag saknar humorn när Douglas Murray får frågor om att han tar så få utvisningar och han svarar att han borde vara aktuell för Lady Byng.

Jag saknar det sluga i Sidney Crosbys ögon när han helt obemärkt smyger upp vid Carey Prices ena stolpe i exakt rätt läge och några ögonblick senare har gjort sitt andra mål för kvällen.

Jag saknar att försöka ringa The Mule efter ett hat trick och hamna i röstbrevlådan han aldrig tömmer – varefter man vädjar om hjälp hos någon av hans lagkamrater och får ett ”lycka till med det, han kan inte hantera telefoner” till svar.

Jag saknar det dova, tunga, mäktiga ”Let’s Go Blues” i Scottrade Center när Alex Steen, med stora kanonen laddad,  böjer sig framåt inför tekning i offensiv zon.

Jag saknar kaffet i Pepsi Center i Denver – det bästa i hela ligan.

Jag saknar den bedrägliga lättnaden hos vänsterforwarden som tror att Kron Wall of Pain avbrutit sitt tacklingsförsök på riktigt – och sen får karriärens propp när bulldozern från Järfälla tar några snabba skär framåt och i exakt rätt ögonblick sätter in sin open ice-smocka.

Jag saknar trängseln runt Loui Erikssons plats i Stars lyxiga omklädningsrum i American Airlines i Dallas efter en match när han stått för fem poäng och dessutom var grym i numerärt underläge.

Jag saknar det distinkta, metalliska ljudet när Shane Doan sätter en puck i stolpen i Jobing.Com.

Jag saknar saliven i nacken under Gris-Olles utbrott på läktarraden precis bakom pressboxen på Garden.

Jag saknar Martin St Louis framspelningar till Steven Stamkos – dom efter vilka han går ner på ett knä och sen prickskjuter in pucken bakom Jose Theodore.

Jag saknar att stå i ena spelarbåset i First Niagara Center under en morgonvärmning och lyssna på ljudet av skridskoskena mot nyspolad is; det är ett mycket ”skrovligare” ljud än det verkar på långt håll.

Jag saknar ögonblicken innan George Parros och Ben Eager slänger handskarna, när de ser varandra i ögonen och bestämmer sig för att det är dags för fajt.

Jag saknar zambonins flykt över isen i flashiga Air Canada Center – och spänningen som uppstår när en liten plätt i ena sarghörnet missas och ska föraren upptäcka det eller får de spela med ospolad is där?

Jag saknar Jarome Iginlas vänlighet, så genuin att Flames PR-människor alltid måste avbryta intervjuer för annars fortsätter han skratta och svara på frågor tills på torsdag.

Jag saknar högen som bildas framför Ryan Miller när Canadiens tryckt på i en minut och pucken för någon sekund ligger lös i målgården.

Jag saknar att ta fel avfart på Long Island Expressway på vägen ut mot Nassau Coliseum, till slut ändå hitta rätt och alltid säga ”det är ju otroligt att det spelas NHL-hockey i det här rucklet” när jag vaggar in genom entrén.

Jag saknar hålen i Dustin Browns tandrad.

Jag saknar stressen kvällar i korresoffan då svenskar har avgörande roller i sex-sju matcher och alla ska ringas och texter vara färdiga innan Hampus Hagman, redaktören hemma i Stockholm, kommer till jobbet vid 06.00 svensk tid.

Jag saknar tävlingen om vem som har kvällens hockeyfrilla  i Bridgestone Arena i Nashville – och stämningen på country-barerna på Broadway runt hörnet efter Patric Hörnqvist gett Predators ännu en seger.

Jag saknar hatet som vibrerar i luften i hela Philadelphia före, under och efter ett slutspelsmöte mellan Flyers och Penguins.

Jag saknar att snubbla runt bland benskydd, skridskor, trunkar och handskar i den skrubb som tjänstgör som gästernas omklädningsrum i New Jersey.

Jag saknar John Tortorellas presskonferenser, även de allra kortaste och mest sammanbitna.

Jag saknar att känna hur munnen öppnas av sig själv när Erik Karlsson gör något enastående riskabelt på blålinjen, kommer undan med det och med hjälp av den vackraste skridskoåkningen på den här sidan Kjell Brus kryssar genom hela anfallszonen och avslutar med att sätta pucken i nättaket bakom Marc-Andre Fleury.

Jag saknar Tomas Holmströms engelska.

Jag saknar att komma tidigt till The Rock och sätta mig på pressläktaren i en mörk hall och börja fila på det första, långa blogginlägget medan organisten kör ett soundcheck inför kvällen.

Jag saknar nyhetens behag när en spelare som varit länge i ett lag byter klubb och första gången spelar i ny jersey – som skulle blivit fallet med exempelvis Zach Parise i Minnesota, Alex Semin i Carolina och Rick Nash i Rangers den här hösten.

Jag saknar Carl’s Jr-reklamen i Staples Center.

Jag saknar irritationen när den rundhylte Dan O’ Halloran höjer armen för en onödigt petig holding-utvisning.

Jag saknar elektriciteten som blixtrar om Claude Giroux skridskor när forcerar längs sargen, trampar in mot Martin Brodeur och vräker in pucken.

Jag saknar att få bjuda Andreas Lilja på feta snusprillor.

Jag saknar den oändliga raden av färgglada kompositklubbor utanför Senators omklädningsrum i Scotiabank.

Jag saknar popcornen i den stora lådan på pressläktaren i Verizon Center.

Jag saknar stanken av Joe Thorntons suspensoarer i The Sharktank.

Jag saknar den andäktiga känslan man fylls av första gången man ser att de tryckt playoff-logga på isarna.

Jag saknar att kallprata lite med den store Larry Brooks i pressrummet på Garden innan Rangers matcher.

Jag saknar att förbluffas över att spelare som nyss slitit skiten ur sig ute på isen strax efteråt kan sitta på träningscykel utanför omklädningsrummet och ”varva ner”.

Jag saknar att driva kampanj för att Zäta ska tas ut till All Star-matchen.

Jag saknar det sneda lilla leende Alfie fyrar av när han, svettig och rödflammig i ansiktet, står i omklädningsrumskaoset i Nassau Coliseum och får en fråga han antigen tycker är fyndig eller lite dum.

Jag saknar åt att skratta åt att en spelare heter Clitsome i efternamn.

Jag saknar att stå i en kall träningshall utanför Denver och vara uttråkad över att inget händer.

Jag saknar att i smyg fingra lite på Brad Richards skridskor i Rangers-kabyssen i den vidskepliga tron att det ska ge honom lite tur.

Jag saknar Micke Samuelssons snygga kostymer.

Jag saknar den frejdiga, dödsföraktande attityden hos youngbloods som Ryan Nugent-Hopkins och Gabriel Landeskog.

Jag saknar att ta fram fin kostym, putsa skorna, knyta en slips runt halsen, tjafsa lite om Marc Staal och Dan Girardi med dörrmännen på vägen ut, hoppa in i en taxi på första avenyn och åka på match på Garden.

Jag saknar alltihop – dofterna, ljuden, känslorna, stämningarna, skotten, räddningarna, finterna, ramsorna, täckningarna, hakningarna, icing-avblåsningarna, orgel-trudelutterna och reklampauserna.

Jag saknar det bästa som finns här i livet.

Jag saknar NHL.

Så please:

End this lockout.

Now.