Låååång dags färd mot – mer i morgon

Och efter en 14 timmar lång mangling på Westin Hotel vid Times Square slutar dagens försök att avbryta NHL-lockouten med…ja, inte mycket mer än ett löfte om fortsatta förhandlingar framöver.

Det skulle lätt kunna framstå som ett antiklimax när man suttit sysslolös och väntat i en ett torftigt konferensrum hela dagen.

Men faktiskt inte.

Förhoppningen var aldrig att spelare och ägare skulle nå en överenskommelse redan idag – så snabbt kan det omöjligen gå när hela processen varit så förgiftad tidigare.

Det viktiga är att de fortsätter att prata och förhandla och försöker överbrygga meningsskiljaktigheterna.

Idag var stämningen i rummet där parterna möts tydligen mer spänd och frustrerad än igår, men so what? Det är ju det som ÄR riktig förhandling – att ge och ta och nöta och  svettas och krångla och anstränga sig och till slut krama fram en deal som ingendera sidan hatar alltför mycket.

Det är bara att fortsätta, hur utmattande det än är, precis som i sjunde perioden i en övertidsrysare i slutspelet….

Nu säger de som vet – eller snarare tror sig veta – att best case scenario är ett nytt kollektivavtal redan på fredag, men att det är troligare att överläggningarna fortsätter över helgen och kanske även in i nästa vecka.

Alla som följer proceduren på nära håll är dock överens:

Förr eller senare börjar säsongen 2012-2013.

Så jag tänker inte jämra mig.

Men okej, en sak då:

Jag lovar att aldrig mer klaga på det tråkiga i en Carolina Hurricanes-match.

De är som att dansa tryckare med Anette Isberg på kongressen i Borlänge på 80-talet jämfört såna här evighetslånga dagar av väääääntan.

* * *

Att stå utanför Proskauer Rose – advokatbyrån som de senaste decennierna skött juridiken åt NHL och som av en händelse hade en Gary Bettman i sin juriststab innan han började jobba åt proffsligor – några kvarter från Westin när The Board of Governors samlas för sitt förmiddagsmöte påminner lite om att vara vittne till scenen i Gudfadern 1 när Don Corleone samlar ”The Commission” på Manhattan för att lösa tvisten med Tattaglia-familjen.

Vem som är just Vito Corleone kan jag i och för sig inte komma på, men Jeremy Jacobs är den lömske Don Barzini, Bettman är Philip Tatattaglia och Craig Leipold är Solozzo – han som orsakat all oreda.

Fredo?

Brian Burke.

* * *

Tack, verkligen, för alla vänliga ord om manifestet i förra inlägget.

Det kom från hjärtat och jag är mycket glad över att det uppskattades.

* * *

Spelarna fick, inte helt omotiverat, utstå smädelser för sin något sjaviga framtoning under megamötet med Don Fehr borta på Marriott tidigare i höstas.

Men mångmiljardärerna som paraderar in genom den flotta Proskauer Rose-entrén är inte direkt några snobbar som jobbar de heller.

Eugene Melnyk, Ottawas egen kejsare, ser ut som en studierektor som hastat ut för att köpa tidningen.

Fast det kanske är det som är hela poängen med att ha tre miljarder dollar på banken; man kan klä sig precis hur fan man vill och vem ska klaga?

* * *

När klockan passerat midnatt hemma i Sverige försöker jag i all vänlighet meddela ivriga vänner från PRO Hockey och Hockeysverige.se som i hopp om avgörande nyheter sitter och uppdaterar twitter 50 gånger i minuten att de bör gå och lägga sig eftersom inget

Då tror Bodin och Hugosson och kompani att jag försöker blåsa dem på det stora scoopet.

– There’s nothing to see here, folks… Jo, det är ju ett klassiskt trick när man vill hålla nåt för sig själv, skriver Peter Sibner rentav.

Ha ha, jag är väl ingen Jax i Sons of Anarchy heller.

* * *

Mediauppbådet som står och hänger utanför advokatbyrån på myllrande åttonde avenyn under BOG-mötet väcker viss uppståndelse.

Turisterna tror att de ska få se Justin Beiber komma genom dörrarna – och så är det till slut Lou Lamoriello som vaggar ut.

Den besvikelsen…

* * *
Enligt Toronto Star-stjärnan Damien Cox, givetvis på plats på Manhattan, diskuterar parterna att spela matcher på juldagen.

Det är inga uppgifter som uppskattas hos the membership i professional hockey writer’s association.

Ny förhandlingar kan utbryta i den frågan – och i så fall är jag en ”moderate”…

* * *

Tror aldrig jag hört så mycket franska som idag.

Varenda svältfödd hockeyskribent från Montreal har rest ner till New York för att vara med på de här manglingarna.

Och det är klart, där uppe är en NHL-lockout likvärdig med en pizza-strejk i Borlänge.

* * *

En annan detalj som påstås ha diskuterats under natten är längden på kollektivavtalet – och ska man tro på det allmänna surret har NHL föreslagit att det ska sträcka sig över tio år.

I så fall skulle det alltså ta ett helt decennium innan ni fick en ny chans att se aktiva NHL-spelare i de svenska ligorna.

* * *

Det blir lätt parodiskt när själve Bettman till slut kommer ut från advokatbyrån och promenerar de två kvarteren till Westin för presskonferens – med hela murvel- och fotogradskocken.

Sedan sa han att han var nöjd med processen och att han av respekt för densamma inte tänkte sig något mer och inte heller svara på några frågor.

– See you later, avslutade kommissionären.

Det tog lite drygt 20 sekunder.

Tårtan hade varit stolt.

* * *
Den sanslösa tiwtter-orgie som under kvällen utbröt om det podium som första plockades ner i pressrummet och sedan monterades upp igen (ja, någon lyckades till och med öppna ett twitter-konto som ”The NHL Podium”), och hur kul alla närvarande tyckte det var,  säger allt om hur länge folk fick sitta här och vänta…

* * *

På ungefär samma tema vet man att det är nattmangling när Steve Fehr, spelarfackets andreman, i vargtimman kommer ut med pizza-slajsar åt medtagna mediarepresentanter.

Ett par var dock fortfarande tillräckligt snabba på fötterna för att få ur sig några skämt om att det i alla fall var en paj NHLPA visste hur man skulle dela på…

* * *

Så här ser det ut borden i konferensrum där journalister väntat på besked i fjorton rimmar:

* * *

Till sist, med extra mycket eftertryck ´just idag:

Jag hatar den här lockouten.