A great night for hockey

Ojvoj.
Det är förstås bara med den signaturen, hämtad från den svenska översättningen av John Kennedy O’Tooles’ ”Dumskallarnas sammansvärjning” och använd som allmänt stridsrop här sedan hösten 2007, vi kan inleda livebloggen 19 januari 2013.
Den första för säsongen .
Den första efter den vedervärdiga lockouten.
Den första sedan 11 juni förra året.
Att säga att jag längtat efter att få sitta så här på en pressläktare och fila på den är som att säga att Zdeno Charas klubba är längre än Mats Zuccarello.
Man ska inte överdriva, det finns människor med verkliga problem, men den har varit en riktigt deprimerande och tungsint höst och vinter utan NHL-hockey – och så sent som för tre veckor sedan hade jag gett upp hoppet om att vi skulle få se den här dagen.
Men nu är känslan desto mer…ja, vet inte Det känns overkligt, euforiskt, nervöst, högtidligt och sanslöst roligt i en enda omtumlande röra.
NHL är här igen.
Hockey är här igen.
Och bloggen ska brinna som aldrig förr.
Så igen:
Ojvoj!
* * *
Jag är alltså i Boston och ska se det dundrande tungviktsmötet mellan Bruins och Rangers i TD Garden,
Kan bli nåt.
Det är två likartade lag , kanske inte så underhållande längre, men tunga och fullständigt omutliga i ambitionen att kriga till sista blodsdroppe.
Men framförallt:
Vi får ett delsvar på om Rangers verkligen har så mycket mästarpotential som många tror – och om Claude Juliens lagmaskin är lika välsmord som vanligt.
* * *
Patrick Kane gör alltså första målet den rumphuggna säsongen 2012-2013.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Jag tror det här kan bli Sugar Kanes stora år.
* * *
Reste upp hit redan igår kväll, tog en väldigt lugn room service-kväll på hotellet och hade sedan, förstås, ohyggligt svårt att somna.
Är det kvällen för julafton så är det….
Medan jag låg där och vred mig de alldeles för krispiga Liberty-lakanen var det svårt att inte tänka på att det över hela kontinenten låg NHL-spelare, antigen hemma eller i just hotellsängar, on the eve of den mest efterlängtade säsongspremiären de varit med om.
Fast de flesta av dem kunde garanterat sova. Det är en av många skillnader mellan mig och såna som blir professionella idrottsmän. De kan slappna av trots press och upphetsning. Det kan inte herr Biff.
* * *
Maestro Erik Karlsson.
Vilken snubbe.
Mål och assist direkt alltså.
Det är en ny Norris Trophy-säsong på lut här.
* * *
Det gläder mig att Wade Redden får tillbaka sin karriär, hur det än såg ut på isen under åren med Rangers var han
Särskilt kul är det att han hamnar i St. Louis, så mycket blues som han lär ha haft de senaste säsongerna.
* * *
Bara att komma till TD Garden under tidiga förmiddagen, krångla sig förbi de alltid barska vakterna vid pressentrén under en viadukt på ena långsidan, ta den robusta presshissen upp till ”even floor”, klättra upp på de svart-gula läktarna och sätta sig och titta på morgonvärmningen är en religiös upplevelse en sån här efter
Ljuden, dofterna, lystern i den nyspolade isen, rycket när en puck träffar plexit just där man står och glor, det kollektiva skrattet där ute när Chara lyckas göra en tunnel på Seguin, det nybryggda blaskkaffet inne i pressrummet, bildtesterna på jumbotronen, ekot mellan läktarsektionerna när Claude Julien skriker ut sina instruktioner, zambonins brummande…allt det är för mig vad vin och oblater är för katoliker.
* * *
Scott Gomez ser ut att få nytt liv han också.
Sharks är hetaste tipset.
Tja, varför inte – där lär han få SPELA mer hockey än i New York och Montreal i alla fall och det borde väl passa.
* * *
Bruins har ett väldigt fint, trivsamt omklädningsrum.
Men jag saknar alltid Pebben när jag kliver in där.
Det var ett av det här jobbets stora privilegium att se honom, med en prilla stor som en handboll under läppen, hålla hov i det rummet.
* * *
Väldigt kul att youngblood Rakell får chansen direkt i Anaheim. Men Lille Fridolf Boudreau har aldrig varit rädd för spela oprövade kort och ska ha cred för det.
* * *
Fattar omedelbart tycke för Bruins nya wonderkid, Dougie Hamilton.
Han ser så ung, snäll och försynt ut där han sitter intill Chara efter morgonvärmningen och väntar på sin NHL-debut.
– Han har allt utom erfarenhet, säger Julien på en presskonferens lite senare.
Ska bli kul att se.
* * *
På Henke Lundqvists nya mask finns alltså bilder av Greta Garbo, Ingrid Bergman och – Ingmar Bergman.
Jag kan inte låta bli att fråga vilka Bergman-filmer han gillar bäst och får nåt mummel till svar.
Låt oss enas om ”Viskningar och rop”…det är ju vad han bjuder på efter matcherna, beroende på om Blueshirts förlorat eller vunnit.
Eller har ni andra förslag?
* * *
Efter första perren i Philadelphia säger jag det, högt och tydligt, i pressrummet:
– In med Backlund.
* * *
Vi har förstås ingen aning om hur de passar ihop, men på papperet ser Rangers två förstalinor väldigt starka ut.
Först har vi Rick Nash-Brad Richards-Calle Hagelin, sedan Marian Gaborik-Derek Stepan-Ryan Callahan.
Det blir inte lätt för motståndarcoacherna att matcha mot de uppställningarna.
Så länge de nu är intakta. Ett av Tortorella-tårtans mest besynnerliga drag är ju en nästan patologisk otålighet och ovilja att ge formationer fler än några byten att utveckla kemi.
* * *
Hej, det är Peter här.
Det står så på min ackrediteringsbricka.
Peter Bjurman.
Hm.
* * *
Ingen som följt Rangers camp på närmare håll är förvånad över att Hagge Hagelin får starta i förstakedjan. Han har varit lagets piggaste pjäs.
”Och nu är han ännu roligare att spela med. Han har alltid varit besinningslöst snabb, men nu har han lugnat ner sig och gör mer saker med pucken”, sa Richard till Post härom dagen.
– Ja, jo, det är något jag tänkt på och jobbat med. Jag vill utföra mer plays, säger han när bloggens utsände tränger sig fram i röran i omklädningsrummet efter värmningen.
* * *
Det är inte särskilt förvånande att Hawks nyper Kings i premiären. Regerande mästarna förlorar nästan alltid de så kallade banér-matcherna. Det blir för mycket distraktioner och för lite fokus på rätt saker.
Kings kommer tillbaka, det kan man vara säker på.
* * *
Strålle Strålman, inträngd mellan Stu Bickel och Dan Girardi, ser riktigt laddad ut under förmiddagen.
– Jo, men framförallt känns det nervöst. Man har ingen aning om var man själv, eller laget, står, säger han och kränger av sig axelskyddet.
Bra sak, dock:
Strålle, som har en nyfödd hemma i kåken i Westchester och således inte åtnjuter särskilt utdragen skönhetssömn till vardags, fick slagga på hotell i natt.
– Och eget rum har jag. Alla får ju det i år, det är det allra bäst i det nya kollektivavtalet, flinar han och fortsätter:
– Jag lyckades somna, men hade lite konstiga mardrömmer.
Det hade jag också – jag satt plötsligt på den här premiären utan slips.
Så kan man ju bara inte göra.
* * *
Jeremy Jacobs håller presskonferens i TD Garden inre under eftermiddagen, men det får han göra utan min närvaro.
Honom vill jag, som jag tidigare påpekat, aldrig mer tänka på.
* * *
Toby Orr var den som stod för säsongens första svenskpoäng, med en assist hemma. Sedan följde Krüger upp med en likadan – och så klev Karlsson ut på scenen.
* * *
I verkligheten, när jag inte drömmer (om jag nu inte gör det…känns nästan så!):
Svart kostym, mörklila skjorta, svart slips med diskret grått zickzack-mönster.
Biffen is dressed to kill.
* * *
Att döma av hur lugnt och coolt och avslappnat Tuukka Rask uppträder timmarna innan han ska göra sin debut som Bruins givne förstemålis ska saknaden efter Tim Thomas inte behöva bli särskilt stor i den här hallen.
Och aldrig har jag hört en finländsk spelare prata bättre engelska.
* * *
Redan en timme före första nedsläpp börjar det bli elektriskt inne i TD Garden.
Det är det, har man förstått, överallt och jag tror vi kan glömma det där med att fansen aldrig skulle komma att förlåta NHL och spelarfacket för lockouten.
Entusiasmen är större än någonsin – och det var nog ganska precis vad de bråkande parterna hade räknat med.
* * *
Ni vet upplägget här, va?
Jag lämnar långa rapporter i pauserna – och under tiden kör ni hårt i kommentatorsspåret.
* * *
Matchvärmning avslutas, medan jag babblar med Notan, den store, och Anders Heberg i Viasat-studion.
Men jag tror jag hinner se att Gaborik vill göra kvällens första mål.
* * *
Nu, nu, nu….nu är all väntan slut.
Nu åker vi.
Ojvoj.