En våt hockeydröm, del 2

NY Rangers – Boston 2-0 (Period 1)
* * *
Jamen, har man sett.
Försäsongen är slut även i New York och Rangers spelar plötsligt bra hockey.
Det är ett betydligt mer beslutsamt, resolut och distinkt lag – både framåt och bakåt – som kommit ut till den här matchen.
Särskilt den furiösa inledningen imponerar.
Samtidigt ska det nog påpekas att Bruins inte har riktigt samma svikt i steget som vanligt
* * *
Det första av Gabby Gaboriks två mål håller ren CCCP-anno-1981-klass. Pucken går som på det berömda snöret från Richards till Nash till Gabby – och sättet på vilket han dröjer med avslutningen en extra sekund…ah, vilket konstverk.
Det är väl å andra sidan just sånt en dreamteam-kedja av den kalibern SKA bidra med.
* * *
De som säger att man inte vet något om riktig lycka förrän man får barn vet ingenting om hur det känns när man föräras en riktigt bra pressläktarplats i Madison Square Garden.
Jag förstår inte riktigt hur det går till, vi har bara flyttat en rad längre ner, men sikten är sensationellt mycket bättre – ja, den bästa jag nånsin haft i den här hallen – liksom komforten och närheten till hela hallen, inklusive varenda Gris-Olle som är här.
Så, kära läsare, ser sann happiness ut!
* * *
Day-to-day-frågetecknet Brad Marchand spelar alltså, men inte Dennis Seidenberg och han skans bredvid Chara, inget snack om det.
* * *
Rangers Powerplay, däremot, det är fortfarande lika lökigt som tre dagar gammal mjölk.
Med såna stjärnor på isen MÅSTE det vara bättre.
* * *
Varpu levererar direkt.
Hon har frågat Tuukka hur det kommer sig att han pratar bäst engelska av alla finländare och det visade sig bero på att han var besatt av tv-såpan ”Bold & The Beautiful”.
* * *
Som om det inte vore nog med vyn från den här pressläktarraden:
Vi har ett litet pentry bakom ryggen med kaffe!
Eken och Varpu behöver alltså inte längre springa till pressrummet och hämta i pauserna – jag kan själv, i princip bara sträcka mig efter det.
Hur skönt får livet bli, egentligen? Jag blir nästan orolig , måste det hända nåt hemskt när flytet är så här grymt?
* * *
Ja, jag får lakrits också – influgen direkt från Finland. Då blir man lugn och fin.
Och apropå på det:
Var är klassiske kommentatorsspårsveteranen John J? Hallå? Du har väl inte lagt ner verksamheten.
* * *
Ingen John Amirante på nationalsången idag heller.
Det är oroande, vi behöver se den där tupén ny.
* * *
Eftersom han sitter precis bredvid och kan se min dataskärm vågar jag inte skriva namnet, men scouten jag har på stolen till höger om mig är rätt tung. Han representerar ett lag med röda vingar och är son till den största legendaren av dem alla.
Get it?
Trevlig är han också, visar det sig när han får klart för sig att jag är svensk. Alltid en fördel när man har att göra med människor från den klubben…
* * *
Ja, Stu Bickel får av oklara skäl spela, men han är forward idag, i tredjekedjan, och som sådan gör han i alla fall mindre skada.
* * *
Om vi säger så här, apropå scouten bredvid…det vore coolt om någon ikväll gjorde det slags hat trick som tar form när man står för ett mål, en assist och ett hat trick…
* * *
TelgeHenke, jag är alltid glad när det är hockey, oavsett hur det går för just Rangers. Det har väl inte, om jag får säga det själv, riktigt framstått som att jag varit deppig sen säsongen kom igång igen…
* * *
Det verkar som Brian Boyle blivit inspirerad av Homers pensionering och vill visa att även han kan bli utvisad för goaltender-interference hela tiden.
* * *
Förr fanns det, som ni som varit här vet, ett slags loftgång mellan de två stora läktaretagen på Garden.
Där har de nu istället klämt in en exklusiv rad med ett slags öppna loger, komplett med breda skinnfåtöljer som ser jävligt softa ut.
Det börjar bli lite spa-känsla även över det här gamla kråkslottet.
* * *
Hagge Hagelin är alltså nerflyttad i tredjekedjan och får inte spela mycket, och det känns såklart beklagligt, men han hade det tyvärr rätt tungt i de första två matcherna.
* * *
Nja, hittills har Penguins inte levt upp till mina premiärförväntningar, men det verkar vara en underhållande match.
Stämmer det?
* * *
Nu ska jag, för första gången på sju år i den här hallen, gå och hämta mitt eget kaffe.
Det känns direkt högtidligt.