Januari utan hockey är som luft utan syre
Jag hatar januari.
Hatar.
Det är en oändligt lång, mörk, hopplös månad utan löften om någonting annat än kyla, snö, ångest, brutna lårbenshalsar och taskig ekonomi.
Men det brukar finnas en livboj, en polstjärna på det svarta himlavalvet att navigera efter, och det är hockey.
Att sitta på, exempelvis, Garden och se Rangers försöka göra upp räkningen med, exempelvis igen, Devils är rent dopamin för en januarisotad hjärna. Ljuset i natten. Det enda som, om så bara för några timmar, kan få mig att glömma hur långt det är tills vi sitter i varm skogsbackar under slapp söndagseftermiddagar i början av juli och hör svalornas kvirrande.
Utan den handfasta psykofarmakan blir den här tiden på året dock en ren mardröm – jag faller rakt ner i det där mörkret.
Så om jag hatade den pågående lockouten tidigare kan ni ju föreställa er vad jag känner nu.
Den är terror.
Jag skulle ge vad som helst – eller åtminstone ett par fingrar, det– för att få se den där lille advokaten komma ut i nåt syrefattigt litet konferensrum, gå fram till det omsusade NHL-podiet och med blossande kinder meddela:
– Ladies and gentlemen, we have a deal!
Men det får vi vänta på. Efter några intensiva dagars förhandlingar och framsteg och hopp om ett skyndsamt slut på det här vansinnet kom under natten uppgifter om att processen ”went sour” igen.
Parterna är återigen oense om pensioner, längd på nya kollektivavtalet, lönetak för säsongen 2013-2014 och gamla fina flumtermen ”hockey-related revenue” – och stämningen sägs vara argsint.
Suck.
Spel blir det, det är jag nästan övertygad om, men precis som kongressen – en annan djupt dysfunktionell institution här borta – under fiscal cliff-debaclet kommer de att ta oss ända in till sista minuterna innan deadline med den här sortens sega, utdragna, själsdödande hagglande om varenda sketen jävla detalj.
Det är sataniskt.
Fattar dom inte?
Det är januari nu!
* * *
Ja, Mathias A i kommentatorsspåret – alla klubbar har spelschemat uppe från 15 januari och framåt, liksom ligan på stora NHL-sajten.
Men det ska du inte sätta för mycket hopp till, det är bara för syns skull och betyder ingenting.
Blir det spel kommer det schemat att skrotas helt och ersättas av ett annat. Det blir till exempel bara matcher inom konferenserna under de 48 omgångarna – inga möten mellan till exempel Vancouver och några lag i öst.
Men visst, jag förstår. Det är hypnotiskt bara att titta på de där datumen…
* * *
Att de håller på och tjafsar om pensioner – pensioner! – vid det här laget kan ju te sig fullständigt sinnessjukt.
Jag menar, egentligen…vad fan har arbetsgivarna med den detaljen att göra? Man kan ju tycka att spelarna skulle ha råd att köpa en pensionsförsäkring själva – eller rentav lägga undan en liten slant.
Men nu ingår en deal om pensioner sedan tidigare i kollektivavtalen och det var den enda punkt på vilken spelarna kände att de fick bättre villkor än senast, så när ligan nu åter börjat tafsa på de villkoren har det blivit grinigt igen.
Ah, the horror…
* * *
Meddelas kan att jag slutat spela NHL 13.
Helt.
Det är bara delvis en protest mot lockout-vansinnet – i första hand handlar det om att spelet är fullt av buggar, fult och både svårare och tråkigare att spela än tidigare varianter.
Så NHL 12 regerar vidare i östra Midtown – med Duby Duby Doo Dubinsky som anförare för Rangers.
* * *
Tacka gud för småkronorna.
De bidrar till att dämpa åtminstone lite av den här bedövande januariångesten.
Så, ja, det är i sanning inte ofta jag är vaken 08.00 på lördagmorgnar, men nu är bagarväckningen given. Det ska bli rena mardi gras att få duka upp med snus och blaskigt kaffe och sen beställa upp en äggröra med korv från Gemini Diner i andra pausen och slutligen se den magiske Filip Forsberg avgöra finalen.
Go, youngbloods!
* * *
Ulf Lundell vet en del om vad januari är för månad och jag lämnar er härmed med den första meningen från romanen ”Hjärtats ljus”.
Den är lång och underbar och säger allt:
– Ni vet hur det kan vara i stan i slutet av januari när vintern aldrig vill bli till nånting annat än råkyla från Östersjön och slask på gatorna och trottoarerna fulla av gruvligen instängda ryggkrökare som muttrar sina besvärjelser ner i is och sand och salt och allt är så oerhört jävla grått och vitt och svart att självmordet viker runt hörnet som en kåt festivaldeltagare från Trinidad och allt är dimma och hangover och inte ens en ny stereo eller bil eller nån annan skit man kan hetsa upp sej över om man bara är betrodd nog att få det per avbet förtitvå månader, inte ens en sån själslig snaskebakelse kan nå fram till ens planeringsbord, inte ens det, inte ens planeringsbordet uppställt, allt nerlagt, ni vet hur det känns då, i stan, i slutet av den förbannade januari som inte har nånting annat att erbjuda än en ett par dagar kortare februari.
* * *
Jag hatar den här lockouten.
