Saturday Night Live form New York City

Hejpå’re, som Ted Åström sa med historiens bästa stuns i Sällskapsresan.
Nu åker vi – igen.
Det är tätt på given, som flickan sa, men den som klagar efter fyra månaders hockeymörker kan ju gå och bita i sargen.
Vi har svinkul, eller hur?
Enda problemet såna här back-to-back-veckor är att en bloggare som yours truly inte göra NÅGOT anat än följer hockey och därför inte får så mycket näring till de här inläggen. Igår, till exempel, åt jag lunch hemma. Sedan tog jag mig ut till Newark, såg match, krånglade mig hem igen, höll på och skrev referat fram till 0.300, var tvungen att se ett par Wire-avsnitt för att komma ner i varv och somnade framåt morgonen. Så när jag steg upp idag var det bara att, något seg, göra sig i ordning och ta sig över Manhattan igen för att komma i normal Biffen-tid till Garden.
Det är verkligen inget klagomål – detta är livet och min dygnsrytm har alltid varit exotisk – men jag vet inte om jag får ihop ett fullt lika långt intro som vanligt när jag liksom inte hunnit få så många nya intryck sedan sist.
Hoppas jag är ursäktad i så fall.
* * *
Leafs är alltså på Garden denna svinkalla – jodå, The Day Efter Tomorrow pågår fortfarande i New York – Saturday night.
I många år var det ett av lagen man såg mest fram emot att få se här. Först hade vi en Sudden som alltid orsakade extra blågul mediahysteri och förstås var en religiös upplevelse att se på isen, sedan kom Fast Freddy Shoestring dit och såg under Manhattan-besök till att säkra stories åt bloggen för veckor framöver.
Nu…well, not so much.
Fast jag gillar fortfarande att ha de blåvita lönnlöven här. Det är ändå ett klassiskt lag, det blir alltid hög stämning och matcherna rymmer har ofta nerv och emotionell laddning.
Så jag tycker ni ska vara med och kolla ikväll, nu när ni inte behöver upp imorrn och så.
Deal?
* * *
Patrick Marleau är ju besinningslös bra just nu. Mannen har alltså på egen hand gjort mer mål än till exempel Philadelphia, Columbus, Calgary och Los Angeles.
Tänk om det höll i sig, tänk om han var lika sataniskt effektiv när det verkligen gällde – då skulle vi som bevakar Stanley Cup-finalen ha klippkort till norra Kalifornien.
* * *
Och vi har ju fortfarande den utmärkte närkingen Calle Gunnarsson i Toronto och han är rena Mike Bossy för tillfället. Ett mål och två assist blev det senast. Lundqvists får vara beredd på att det kärvs koncentration av white-man’s-overbite-sort när han är på isen.
* * *
Åker hiss med Leafs-coachen Randy Carlyle två och fyrtiofem före första nedsläpp och fanimig – han är ännu mer lik Carl-Gustaf Lindstedt på nära håll.
* * *
Det konstiga med Gunnarsson är att han är så trevlig. Min mormor, som blev 104 bast och visste vad hon talade om, sa alltid att man skulle passa sig för närkingar för att de är så elaka. Jag tror förstås på det, Gunborg Strömberg var som sagt utrustad med stora livsinsikter, och får inte ihop ekvationen med CG.
* * *
Prisa gud, Torts har slutligen sett ljuset och bänkar Bickel (det ligger bra på tungan, gör det inte – bänka Bickel? Jo, han är som gjord för det).
Istället får Benn Ferriero, nyligen hämtad från Pittsburgh, chansen i fjärdekedjan.
Och så är Asham tillbaka. Det borgar för underhållning, no?
* * *
Det bara slog mig när jag låg och finsov på förmiddagen, efter att klockan hade ringt – om NHL-spelarna ska spela OS om ett år (ja, det är ju fan bara ett år kvar!) lär det inte bli någon All Star-weekend nästa säsong heller; två långa speluppehåll vill ligan definitivt inte ha.
Ett medlidsamt sms skickades såklart omedelbart till Michigan och svaret kom direkt:
– Fan!! Jag som verkligen såg fram emot det nästa år!
He he.
Nå, nummer 40 i Red Wings får trösta sig med att vi i den här bloggen ändå ska försöka propagera för en kortare uppvisningshelg under vilken han kan få visa sin färdigheter för fansen…
* * *
Post har idag en artikel om att Derek Stepan borde börja producera lite.
Ja, vilken bra idé.
* * *
Mark Howe är här ikväll också – liksom scouter från Blackhawks, Kings, Coyotes, Avalanche, Ducks och Blue Jackets.
Som sagt, de klubbarna ska inte möta några Eastern Conference-lag i år, så det handlar bara om att hålla koll på eventuella trejdalterntiv.
* * *
Vilka håller man på som djurgårdare när Sharks och Avalanche möts?
Ni har ju mäktiga järnkaminer i bägge lagen.
* * *
MrTaggen rasar i kommentatorsspåret att jag inte går ut och härjar efter matcherna så här på helgerna.
Well, grejen – Herr Tagg – är ju att jag ska hålla koll även på de övriga matcherna och lämna referat till finaste sportbladet.se
Men nånstans har du förstås en poäng, så i natt har jag tagit ledigt och när krutröken lagt sig efter den här matchen tar jag rygg på några kamrater ut på byn.
Det talas om att vi ska sänkas några av de livsfarliga margaritas som serveras på Rodeo Bar på tredje avenyn. I så fall kommer ni ha en seg biff att göra med framåt eftermiddagsmatchen mellan Washington och Buffalo i morrn…
* * *
Och plötsligt kommer nyheten att Rangers gjort klart med Jason Arnott.
Ooops, då gör Derek Stepan ännu klokare i att börja producera för annars har han gjort sitt som andrecenter.
* * *
När jag fick tag i Vigge Hedman efter Tampas seger mot Ottawa igår visade det sig att han satt på ett party klubben höll för Vinny Lecavalier efter hans tusendematch.
Då, sa jag, kan du kanske rentav unna dig en öl?
– Jag dricker ett glas vin, det är bättre, replikerade Hedman.
Se där, det kan bli världsvana finsmakare även av ångermanlänningar.
* * *
Man måste fortfarande ge sig ut på de vanliga läktarna för att nå nya pressläktaren, och dess gyllene pentry, och en sån här helgkväll ser man dem överallt:
Små knattar som får gå på match med pappa och med nyinköpt Rangers-kepa och tittar storögt på isen, på andra människor, på de väldiga läktarsektionerna, på det smutsiga golvet, på allt.
Det lyser om dem – och det är den lystern som egentligen ÄR live-sport, visst är det?
* * *
Sean Avery är long gone, men New York-fans glömmer aldrig en favorit – bara så Dion Phanuef vet. De där ”sloppy seconds”-ramsorna kommer eka ikväll också.
* * *
Jag saknar ändå de där loftgångarna mellan läktarsektionerna här inne. När de fanns kunde man förflytta sig runt hela hallen utan att gå ut i entréhallen och det var inte minst praktiskt när korrespondenter fick i uppdrag att jaga rätt på kungligheter tidningen hade hört skulle vara här.
Uppgiften i sig saknar jag i och för sig inte, jag kände mig bara som en idiot när jag klev fram till Madeleine för att fråga vad hon tyckte om matchen, men ändå. Det var ett trevligt inslag att kunna gå där och glo på folk.
* * *
Sharks som ena laget i en final…fan, jag gillar verkligen tanken. Att hänga i The Bay Area i juni, göra intervjuer med Dogge hela tiden, att se Jumbo Joe Thornton i form.
Kan de inte få ihop det nu då?
* * *
Bäst – Rangers har de mörka original six-tröjorna ikväll. De använder jag alltid på PS#, för de är så överlägset snyggast.
* * *
Nu ser jag Colton Orr på värmningen och blir så glad att jag måste sitta och specialstudera honom ett tag.
Kör nu, vänner. Kommentatorsspåret bara väntar på er.