The Big Homecoming

Ja, det var kul och så i Boston igår. Premiär och allt. Dofterna och ljuden av hockey igen. Och förnämligt tryck i kommentatorsspåret, mitt i den svenska januarinatten.
Men det är ikväll säsongen egentligen börjar på riktigt i den här bloggen.
För nu är den hemma igen. Nu är den på Garden. Nu hälsas den för första gången sedan 23 maj välkommen med den odödliga frasen ”Ladies and gentlemen, welcome to Madison Square Garden – The Woooorld’s Most Famous Arena”.
Så som ni tyckte jag verkade peppad i Beantown – i afton går alla säkringar.
Välkommen hit, hoppas många vill vara med och.
* * *
Angenäm tågresa ner genom New England under förmiddagen, i förträffligt solsken och med betagande platser som Providence och New Haven utanför fönstren..
Men allra bäst:
Man kommer ju direkt till Gardens källare, behöver bara gå några trappor och står sen vid den pressentrén.
Så ska det alltid vara när man är ute och reser.
* * *
Pittsburgh Penguins är alltså i stan – och Rangers måste skicka hem dem med noll poäng (eller en, det kan ju kvitta). Eljest har favoriterna två raka förluster och lever plötsligt under stress och press och måste-situationer efter två omgångar.
Men i så fall krävs en insats av helt annan kaliber än igår, det är då säkert. Penguins är som bekant inte att leka med och de kan rimligen spela mer avslappnat än hemmalaget.
* * *
Boston Globe, som alltid ska läsa när man får chansen, skriver idag om hur det luktar i en hockeytrunk.
Som en inte helt angenäm blandning av svett, mögel, torkat blod och något annat odefinierbart nära besläktat med genomsnittliga spyor, kommer man fram till.
Den sortens artiklar ser man alldeles för sällan!
* * *
Fas två i totalrenoveringen av the woooorld’s most famous arena har hunnit genomföras sedan senast – ytterligare en återstår – och vår kära gamla pressläktare högt ovanför spelarbåsen, den mögliga och vinda där man upplevt så många oförglömliga stunder de senaste sju åren, är riven.
Istället flyttas mediaskocken nu till en kurva, snett ovanför bortabåset – och vi i det internationella b-laget sitter på en väldigt underlig bänkrad där man får sträcka sig ganska betänkligt för att se hela isen.
Det kommer kanske ta lite tid att vänja sig vid, om man säger så.
Men värst av allt:
Jag är från och med nu helt avskuren från Gris-Olle – och därmed från en ovärderlig källa till bloggstoff.
Det är ju så man vill fälla en tår.
Men Eken, som sitter på barstolen intill, får väl jabba upp svadan lite, för att kompensera.
* * *
Hanson Brother Aarron Asham debuterar i Rangers idag, mot sitt gamla lag – och Tårtan får på sin pre-game-presskonferensen om han inte är rädd att nyförvärvet, inte direkt känd som någon morsgris, kommer dra på sig utvisningar laget inte har råd med.
– Jag förväntar mig inte att han ska vara någon ängel. Han måste får vara sig själv, morrar Blueshirts-coachen.
Lovande information för oss som, även om vi ibland inte vill erkänna det, gillar när adrenalinet börjar pumpa på allvar.
* * *
I övrigt finns det inget att klaga på vad gäller upprustningen av hallen.
Det sista av det där östeuropeiskt slitna och sunkiga håller på att försvinna och Garden tar sakta formen av en modern, flashig 2000-talsarena, som det ju ändå anstår ett dylikt center of the universe.
* * *
En utsänd från västra Pennsylvania här i det tillbörligt premiärknakade pressrummet ett par timmar före första nedsläpp ser ut precis som Evert Ljusberg.
Hade man inte riktigt väntat sig.
* * *
Asham, förresten, måste vara rysligt förtjust i Atlantic-divisionen.
Han har spelat i samtliga lag – först Islanders, sedan i tur och ordning Devils, Flyers, Penguins och nu alltså Rangers.
Finns det exempel på något liknande i historien?
* * *
Jag är alltid nervöst för att slikt inte ska fungera, så när säsongsackreditering – med bild på boxarnäsa och dubbelhakor och allt – ligger och väntar i pressentrén redan inför denna första match blir jag så glad att jag får lust att dansa i en yster fars på Göta Lejon i Stockholm.
Allt är grönt, hela säsongen – och en biff kan inte vara mer happy.
* * *
Riktigt som det ska blir det inte i pressrummet, denna eftermiddag förstås svårt distraherat av den pågående konferensfinalen i NFL mellan Atlanta och San Francisco, förrän den charmigt blaserade och briljant cyniska Dave Lozo från nhl.com kliver in genom dörren.
Är det någon hockeyskribent ni ska följa på twitter för underhållning är det han – @DaveLozo
* * *
Vokoun gör sin debut för Penguins ikväll – ett drag av Bylsma som indikerar att han och Flower verkligen ska dela på bördan hela säsongen.
Rangers fortsätter dock med han som gjorde sig skyldig till grovt rån när han mötte David Krejci igår.
* * *
Håller på att glömma att knyta premiärslipsen runt halsen.
Den ligger i dataväskan, eftersom det känns fel att åka tåg med slips en söndagsförmiddag. och först så här vid halv sex inser jag att jag håller på att gå på hemmapremiär utan slips.
Huh, det hade varit som att gå på stan utan byxor.
* * *
En match är överstökad, nu kan Crosbys urladdning – den han tålmodigt väntat på ända sedan hjärnskakningen, i princip – komma.
Jag bara varnar.
* * *
Kommentatorsspårsveteranen, tillika Sabres-fanatikern, Kometen kan få sin bästa vinter på länge.
Jaja, som alla andra måste jag förstås pliktskyldigt slänga in reservationen om att man inte ska dra för stora växlar på en match, men visst såg Sabres MYCKET bättre ut idag än förra året?
* * *
Varje söndag har Stever Serby en stor fråga-svar-intervju med en lokal idrottsprofil i New York och Post och det brukar mest vara baseboll- och fotbollsspelare, men senaste veckorna har hockeyn fått ta lite plats och idag är det självaste Calle Hagelin som blir grillad.
På frågan ”Three dinner guests” svarar han:
– Elvis, Einstein och Steve Jobs.
Elvis! Nu steg Hagge Hags sannerligen i aktning.
Det framgår också att svensken är polare med Yankees-pitchern Joba Chamberlain.
Coolt.
* * *
Är det apropå kommentatorsspårsveteraner någon som har info om var den hetlevrade ”Eric” har tagit vägen?
Säg inte att jag förlorat honom och Gris-Olle på samma gång, det vore ju helt outhärdligt.
* * *
Einstein skulle verkligen passa bra vid Hagges middagsbord. Om inte annat skulle han ju kunna förklara det ogenomtänkta i att ta en utvisning 19 sekunder in i en säsongspremiär…häpp!
* * *
Räkna med långa preludier inför den här matchen.
Är det några som kan hålla på och mölja (Borlänge-uttryck; ni får försöka förstå…) under en hemmapremiär efter en lockout är det Rangers.
* * *
Pens har, med all rätt, respekt för Rick Nash.
– Han är en toppspelare i den här ligan, varnar Pascal Dupuis.
Men lägger, hoppfullt, till:
– Men han är ny och kanske är hans tajming med lagkamraterna inte där ännu.
Nej, ska man döma av igår kväll så…
* * *
Spännande rykte efter den nästan chockerande genomklappningen i St. Louis igår:
Red Wings tänker försöka stjäla PK Subban, restricted free agent, av Montreal genom att erbjuda honom 30 miljoner dollar för sex år.
Now, THAT skulle rita om förutsättningarna en smula.
* * *
Eken gör entré i pressrummet och kommer omedelbart fram och frågar:
– Hinner jag äta innan vi går till nya pressläktaren?
Det är hockeysäsong igen.
* * *
Bickel får fortsätta, som back. Han måste ha komprometterande bilder på den annars så otålige coachen.
* * *
Varpu får vi däremot vänta på. Hon är on route från Finland, säger senaste rapporten. Nu är det day-to-day och med lite tur har vi henne här på onsdag, mot Bruins. I så fall ska jag göra vågen i presskurvan.
* * *
Eventuella läsare med Atlanta-fäbless får ursäkta, men jag är gammalt Joe Montana-fan och gläds mycket åt att San Francisco 49ers är tillbaka i Super Bowl.
* * *
Inget amerikanskt lag, med möjligt undantag för Flyers, kommer resande med större pressuppbåd än Penguins.
Det vittnar om stort intresse back home, antar jag.
* * *
Eken har plötsligt blivit krullhårig.
– Ja, jag klippte mig och så kom det ut så här, säger han bekymrat.
Det hände mig också – när jag var tolv. Och då sa dom att det berodde på att jag var i puberteten.
Det är väl inte Eken, är han?
* * *
Lite ryste jag när Loui Eriksson – Loui Loui i en trängre bloggkrets – över telefon igår kväll berättade om hur läcker det kändes att spela i samma kedja som en ungdomsidol som Jaromir Jagr.
Och vilken uppvisning Mister MVP hade i American Airlines.
Glädje.
* * *
Nu har Eken, denne showman, bränt sig på tungan på kaffet.
Det torde bero på att han har så vass tunga.
* * *
Dan Boyle, slår det mig bara helt plötsligt. Det kommer hända något spektakulärt kring honom den här matchen.
* * *
Okej, nu är det så mycket nytt som måste ordnas att jag tar och fyrar av det här introt redan nu.
Är ni laddade?
Bloggen är rungande, brakande, frustande superladdad.
Vi hörs i paus nummer ett.