The Big Homecoming, del 2

NY Rangers – Pittsburgh 1-3 (Period 1)
* * *
Ikväll ser det ett tag riktigt hyggligt ut för Rangers – trots att Broadway Brad omedelbart gör som Tårtan sagt att de absolut inte ska göra och tar en dum och kostsam utvisning.
De rör sig bättre, har mer linjer i spelet och ser mycket vassare ut i powerplay, vilket också resulterar i en kvittering – visserligen rätt tursamt, men ändå.
Men sedan kliver Stu Bickel in på scenen igen, blir först bortfintad av Matt Cooke och går i momentet efter bort sig så att Tyler ”Niklas Eriksson” Kennedy kan trycka in returen.
Det är ju det jag säger, blott John Tortorella vet varför han ska spela i det här laget.
Sen får Pens in ytterligare ett mål, som Dan Girardi som en annan Marek Malik styr in på Henke.
Nu behöver hemmalaget ett snabbt mål i andra, annars kan det här rinna iväg rätt snabbt.
Penguins spelar inte precis sin bästa hockey, men de hugger när de får chanser.
* * *
Nyhetsflash:
Det finns en Gris-Olle intill pressläktaren även här i kurvan.
Det har gått ungefär fem-sex minuter. Då brölar han, med samma aggressiva eftertryck som originalet på långsidan:
– Wake up, you idiots!
Garden i sin fulla prakt!
* * *
Mest jubel under lagpresentationen före matchen föräras i, omvänd ordning:
3. Rick Nash.
2. Ryan Callahan.
Och ja, nummer 1:
Kung Henrik Lundqvist.
Det är hans New York, vi andra bara bor här.
* * *
Ja, den här nya pressläktarupplevelsen är helt klart…besynnerlig
Just på vår fattigmansrad finns ingen belysning, så vi sitter i komplett mörker – jag får emellanåt krafsa honom på kavajärmen för att försäkra mig om att Eken verkligen sitter intill mig – och stolarna är så låga att man inte ser närmaste målburen om man inte sträcker på sig.
Men vi har ingen bakom oss, så vi kan stå om det behövs…
Fast jag klagar inte, det är Garden, det vibrerar här inne och vadå, jag brukade stå i Leksand en gång i tiden. Det går det med.
* * *
Var det ingen som upplyst Sutter om att man inte får använda handen i egen zon längre?
Känns som en center kanske borde instrueras särskilt noga om dylik regeländring.
* * *
Två sekunder tar det.
Sen har Hanson Brother Asham presenterat sig på Broadway.
Går inledningsvis sådär, han får duktigt på truten av Glass i början, men han kommer tillbaka och får in några fina Ali-svingar till slut.
* * *
Precis som i TD Garden är det tjommar i kiltar ute på isen under preludierna .
Vad är dealen med det just i år?
* * *
Rob 4, Eken hälsar och tacka för omnämnandet i kommentatorsspåret.
– Jag är glad att vara här också, säger han.
Sen trycker han i sig en kaka.
* * *
En Daniel Rodriguez sjunger nationalsången och möts med upprörda ”What? Where is Amirante?”.
Det undrar jag också. Det har väl inte hänt med något med den gode tupén?
* * *
Tegelhenke, dom buar inte under nationalsången. Dom bara bräker och brölar lite i största allmänhet – helt i enlighet med gamla New York-traditioner.
* * *
Fan, jag ser först nu, när de zoomar in honom, att Henke inte bara har Ingmar Bergmans porträtt målat på hjälmen – precis ovanför stirrar ju självaste Döden från ”Sjunde inseglet”, i pytteliten version, mot oss också.
Ha ha ha, undrar hur många i den här ligan som är medvetna om DEN brutala provokationen.
* * *
Det är ingen love lost mellan de här spelarna heller, trots att de nyss satt tillsammans vid förhandlingsbord och skällde på Bettman tillsammans.
* * *
Personligen tror jag att Bergman nånstans hade gillat tanken på att vara porträttad på en hockeymask – och det väldigt mycket, till och med.
* * *
Eken är och hämtar kaffe.
Visst blir man glad?