Bolts of lightning strikes again (not…), del 5 – The End

Tampa – NY Rangers 2-3 (Slut)
* * *
Ja, det här var ju, sett över 60 minuter, lätt Rangers bästa match för säsongen.
Jag trodde de skulle falla som torra gamla tallar i Tampas våldsamma blixtoväder, men när de är så här skärpta, så här disciplinerade – det tog alltså inte mer än enda utvisning – och så här aggressiva i offensiven kan Blåskjortorna tydliga tala med alla även den här säsongen.
Man får leva och lära.
* * *
Jomen – det var äntligen dags även för Hagge att sätta en puck till sist.
– Jag tycker ändå det känts bra och när det känns bra tänker jag inte så mycket på att jag gör mål själv. För då skapar jag ändå energi åt resten av laget och chanser åt andra spelare, säger han medan han sitter och rycker och i skridskosnörena.
Jaha, ja, bloggen känner i alla fall viss lättnad.
* * *
Det där skottet Stamkos fyrar av i slutminuten skulle fan kunna användas i en skräckfilm, så skrämmande är det.
* * *
Under sista minuterna är det knappt några Tampa-fans kvar i Forum.
Istället ekar den klassiska, 86 år gamla ramsan under taket:
– Let’s go, Rangers!
* * *
Det är verkligen ett klassiskt powerforward-mål Rick Nash gör – och just den där sortens inskärningar fullkomligen radade han upp under alla åren i Columbus.
Visst, Vigge får sig en åktur där, men som MSG:s rinkside-reporter John Giannone säger i stöket utanför Rangers omklädningsrum i väntan på Torts presskonferens.
– Victor Hedman doesn’t get beat like that. Except, now it was Rick Nash.
Just så.
* * *
Jag är kvar här i morgon och gillar det tänkta upplägget skarpt.
Först en sen room service-frukost, iklädd mjuk morgonrock, till NBC-matinén mellan Capitals och Penguins.
Sedan Super Bowl-party på Champions i morgon kväll – när 49ers vinner igen.
Men först ska vi ner och säga åt Pat att inte coacha så mycket över några kvällsbira också.
Vi får se om vi hörs under dramat från Verizon, det beror på hur det känns i revbenet…