Det stora svenskmötet, del 5 – The End

Detroit – Vancouver 8-3 (Slut)
* * *
Ja, det är blev ju en weekend att minnas – för mig såväl som för Detroit Red Wings.
De fick först nolla Nashville och sedan hamra sönder Vancouver med absurda siffrorna 8-3 – och jag fick se den bästa live-underhållningen på hela säsongen och var alltså med när 14 svenskpoäng plitades ner i protokollet i en och samma match.
Vore jag inte en John Candy i nya, stela skor från Chicago skulle jag hjula uppför Jefferson Avenue och samtidigt sjunga nationalsången.
Enda problemet är att jag fortfarande inte har lust att boka någon flight hem till New York i morrn.
Det är så här det ska vara när det är NHL-säsong, jag vill vara kvar i Hockeytown.
* * *
Just som jag kommer hem till ett nästan helt tatuerarfritt Marriott – ja, det är några stackare som dröjer kvar i baren, såna som inte vill acceptera att årets höjdpunkt är över – och slår ner arslet i hotellrumsstolen börjar Oscar-galan.
Det är ju tajming av samma kaliber som Henrik Sedins när han vallade den där Sigfried & Roy-pucken i sargen till Daniel.
* * *
Journeys ”Don’t stop believin’” dyker upp just när den ska ikväll också – men fansen i The Joe hinner aldrig till ”South Detroit” för just när de laddar för den raden passar Jocke Andersson på och dunkar in sitt andra mål för kvällen.
Ett avbrott som går att stå ut med, gissar jag.
* * *
Zäta och den grillade med bröd från Järfälla-grillen skrockar gott åt nya, gemensamma radarparnamnet Zetterwall.
Men det är ju klockrent, de var fan inblandade i allting tillsammans ett tag.
– Men det är inte så svårt, det är bara att ge pucken till Zäta eller Pavel så händer det nånting. Om de inte är ligans två bästa centrar just nu kan man konstatera att konkurrensen är väldigt hård, säger Kron Wall of Pain.
* * *
– Det kändes som en sån där kväll när pucken letade sig in i kassen av sig själv varje gång, suckar Bobby Lou.
Det citatet skulle man kunna göra något riktigt elakt av, men här är vi snälla.
* * *
Det höjs på sina håll i Red Wings-kabyssen på ögonbrynen åt att bloggen bytt kostym sedan igår.
Fan, tror de att jag är som han den korrumperade snuten i första Sopranos-säsongen, han som suveräne John Heard spelade, och reser omkring med en enda, skrynklig uppsättning kläder?
Men till slut får jag i alla fall cred av backen med Vita Hästen-kopplingar.
Det var, egentligen, målet med hela den här resan…
* * *
Jocke Andersson, tvåmålsskytt och allt, har verkligen tagit chansen när han nu fått den
– Ja, det tycker jag också, säger han.
– Förra året var det väldigt stort när man kom upp och gjorde de första matcherna, men man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig. Nu hade jag ett annat självförtroende och de sa åt mig att bara fortsätta spela som i Grand Rapids och det har jag försökt göra.
* * *
Nä, fan, nu får det bli en room service och koncentration på Seth McFarlanes show i Hollywood.
Vi ses i New York inom ett par dygn – om jag nu nånsin åker hem. Annars hörs vi från nån lägenhet i Novi…