Efter Nemo kommer hockey

Nu stampar vi av oss snön i farstun, hänger de sura kläderna på tork, tar en kopp kaffe och spelar hockey igen.
Vinterstormen Nemo är bara ett minne – här kommer New York Rangers mot Tampa Bay Lightning istället.
Nävisst, det blev aldrig så farligt här i New York, även om det kändes bra olycksbådande när jag natten till igår stod med lågskorna begravda i en driva utanför kollegan Larssons hus på Madison Avenue och blinkade i snöyran och inga taxibilar alls gick att få tag i.
Men ändå.
Det känns fint att vi har fokus på världens bästa sport, i världens bästa arena, för första gången den här helgen.
Är ni med mig i natten?
* * *
Det är en klassiskt rörig och stressig söndag på Garden, för tidigare idag spelade Knicks basket mot LA Clippers här inne.
Det innebär inte bara att Lightning fått klara sig utan morning skate – eller att en månghövdad vaktmästarstyrka så sent som två timmar före första nedsläpp fortfarande håller på och monterar ner golvet Carmelo Anthony och de andra varit ute och sprungit på.
Framförallt:
Det sitter fortfarande en massa lugubra basketskribenter kvar i pressrummet och knattrar på referat och krönikor när the hockey folks trampar in.
Jag gillar det inte riktigt, de är för många och för pratiga – klara som de börjar bli; efter deadline älskar murvlar att sitta och babbla – och för tydliga i sitt förakt för kollegor som är satta att bevaka en så beige sport som hockey…
* * *
Nemo må ha varit en relativt lätthanterlig storm för New York, men Bolts har definitivt fått känna av hur besvärligt det kan bli när man inte bor i Florida den här tiden på året.
De satt och hukade på hotell i Boston i fredags kväll, i väntan på lördagens match mot Bruins. Förmiddagen efter fick de beskedet att matchen, på grund av för farliga förhållanden i det helt igensnöade Beantown, var inställd och tänkte då ta privatplanet hit direkt, men eftersom Logan-flygplatsen var stängd fick den administrativa ledningen istället jaga rätt på en buss och transportera ner hela laget på extremt hala, tidvis oplogade vägar.
Först sent igår kväll kom de fram, ledbrutna och trötta.
Ingen ideal uppladdning, direkt.
* * *
Nej tyvärr, vi får ingen blågul målvaktsduell i det här mötet heller.
Rangers ställer för all del kung Lundqvist i kassen, men Guy Boucher väljer, precis som i Tampa förra helgen, att matcha Garon.
Det var väl fan också – vi vill se Lunkan mot Limpan nån gång!
* * *
Å andra sidan slipper Lightning back-to-back-kramperna som hade följt dem hit om de hade lirat igår, så det kanske jämnar ut sig.
* * *
Det är förstås imponerande att de lyckas förvandla den här gamla plåtlådan från basket- till hockeyarena på bara några timmar, men samtidigt:
Isen.
Jag har sagt det förr – ni har bättre is i era lördagsdrinkar än spelarna har under skridskorna på Garden såna här matcher.
* * *
Tårtan talar ofta om att Hagge Hagelin förändrade Rangers karaktär, och framförallt gjorde hela laget snabbare, när han kom upp från Hartford ifjol.
Nu har han en känsla av, eller åtminstone förhoppning om, att ungblodet J.T Miller får samma slags effekt – fast av andra anledningar.
Därför får rookien, åtminstone inledningsvis, fortsätta i en helamerikansk kedja med Chris Kreider och Kapten Callahan.
Och en sak är säker:
Kan Rangers sprida ut verkligt offensiva vapen i tre olika kedjor – istället för att som tidigare den här säsongen samla dem i en enda toppkedja – blir de betydligt, betydligt svårare att spela mot.
* * *
Jag är en fredlig man, det vet ni, men när de här småscouterna som skrapar Gardens is i reklampauserna en timme före matchstart står och blockerar kaffekannan i pressloungen, då är det nästan så jag får lov att veva lite i högen.
* * *
Jag gillar Lightning och har varit både impad och glad över starten på den här säsongen.
Men:
Det börjar se ut som att det bara är hemma i fina Forum de är så där riktigt mördande effektiva – och det börjar också se ut som att de har svårt att vinna hårda, jämna matcher.
Bouchers killar vinner antigen i rungande blowouts – eller inte alls.
Vad är dealen med det?
* * *
Ikväll hade man ju räknat hårt med Eken.
Han är ju ändå, mer eller mindre, Vigge Hedmans officiella levnadstecknare.
Men inte fan.
Herr Brynäs är hemma och tittar på Grammy-galan.
Kan ni förstå?
* * *
Efter dagens matiné i Joe Louis Arena är det nästan så man börjar tycka att Jimmy Howard verkligen är en elitkeeper.
Det är också så att man börjar tycka att Red Wings har lite flyt…
* * *
Girardi är tillbaka ikväll och det är ju bra för Rangers.
Men Tårtan är onödigt flisig när han på pk: före matchen får frågan hur han tycker att Strålle Strålman hanterat det utökade ansvaret under Danny G:s frånvaro och svarar:
– Eeeehhhh…det var mycket istid för honom.
Bullshit, Strålle har ju varit toppen.
* * *
Apropå scouter –de större, som är här och tittar på motståndare och tänkbara trejder åt sina lag – verkar det som att de jag har vid sidan om mig idag haft en lång helg.
De skrattar och fnissar och flässar som män i grupp bara gör när kollektiv baksmälla råder.
Kul för dom, mindre charmigt för oss andra.
* * *
Jag blir så stolt över att Vigge, som en av få svenskar, värmer utan hjälm.
Ser grymt coolt ut.
* * *
Ha ha, John Giannone, reportern som fick en puck på näsan i förra matchen, är tillbaka i den lilla skrubben mellan spelarbåsen – och han stoltserar, som en annan tvättbjörn, med två fina blåtiror.
Samt fint sår på näsryggen.
Och i skrivande stund intervjuar han en glatt flinande Marc Staal, mannen som skickade in pucken på hans kontor.
Klassiskt.
* * *
Teddy Purcell är den som har mest jag-ska-göra-mål-attityd under Bolts värmning.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Jag har haft en del andra uppdrag under eftermiddagen och hade bara en dryg timme på mig att hamra ihop det här introt – med lugubra baskettyckare omkring mig, dessutom – så det blir något kortare än vanligt.
Men det här kan bli en bra kväll i alla fall.
Nu åker vi snart.