Hockeyslampan i Midtown

Ja, det är alltså jag det.
Slampan i Midtown.
För jag håller på ingen – och alla.
Det känns som att det behöver redas ut efter förra veckans något infekterade debatt på twitter.
Bakgrund:
Jag kom hem från Ekens ystra 30-årsfest, såg bilderna när Matt Cooke trampade av Erik Karlssons hälsena och fick några svavelosande utbrott på Penguins i allmänhet och Cookie i synnerhet.
Inte så lyckat, inte så begåvat. Man ska helst undvika att torgföra synpunkter i sociala medier när man varit på 30-årsfester, i synnerhet dom Eken arrangerar.
Svenska Penguins-fans blev av lätt förståeliga skäl upprörda och gick till motangrepp.
Inget konstigt med det, jag förtjänade en verbal spearing eller två.
Jag måste dock bemöta det vanligt förekommande påståendet att mina twitter-eruptioner bottnar i att jag håller på New York Rangers och just därför också hatar divisionsrivalen Pittsburgh Penguins
Det stämmer bara inte.
De enda lag jag verkligen håller på i världen är Brage och Leksand, för dem växte jag upp med och de sitter där de sitter – mitt i hjärteroten.
Här i NHL har jag sympatier – som skiftar från vecka till vecka, från match till match och ibland till och med från byte till byte.
Men jag är inte lojalt fan av någon.
För de som själva verkligen håller på lag har jag förstått det är i princip omöjligt att ta in. Man måste, verkar resonemanget lyda, brinna för ett specifikt klubbmärke. Annars går det inte att till fullo uppskatta lagidrott.
Men jag är verkligen en utpräglad slampa. Jag känner sympatier för Rangers när de spelar bra och roligt och jag vill alltid Henke Lundqvist väl – men lika ofta håller jag på Detroit och Washington och Tampa och Chicago och Vancouver och Dallas och Ottawa och New Jersey.
Det beror på vad de gör, hur de spelar och uppträder, och hur pass framträdande roller dess svenska spelare har (mer om det kära ämnet längre ner…).
”Men du går ju jämnt på Madison Square Garden”, invänder upprörd vän av ordning.
Ja, men igen – det beror på att jag bor i den här staden och förärats säsongsackreditering på den arenan.
Tro mig, jag skulle älska att ständigt vara på resande fot mellan olika NHL-arenor, men till det finns varken budget eller tid.
Så ofta är alternativen Garden eller inget och då väljer jag Garden och den som läser bloggen får helt enkelt stå ut med att det är karaktärerna, händelserna, dofterna och stämningarna där som oftast blir skildrade.
Likadant fungerar det med eventuella antipatier (inte hat; den starka känslan hat reserverar jag för the Breviks of the world) . Som alla andra kan jag irritera mig på vissa lag och spelare – men det skiftar lika drastiskt där. Ibland jublar jag åt Vancouver för att de spelar så fantastisk hockey och har två tvillingar som iscensätter trollbindande shower, ibland – när Kesler och Burrows och LaPierre uppträtt särskilt oacceptabelt – förstår jag precis varför så många i ligan så svårt för just den klubben. Vissa kvällar tyckte jag Sean Avery med sina sanslös provokationer var en magnifik underhållare , andra kändes det som att jag ville strypa honom
Och ja – det är lika med Penguins . Jag har stört mig på det som ibland framstått som klubbens skenhelighet, men också älskat att titta på dem när de spelat sin bästa, vackraste hockey.
De onyanserade attackerna förra onsdagen kom sig av att jag tycker väldigt mycket om Erik Karlsson och blev överdrivet emotionell.
Därmed är vi och petar på den ömma lilla punkten
Svenskarna.
Det finns de som ryar om att jag alltid håller på mina landsmän – och det är en alldeles riktig iakttagelse.
Det är i första hand dem jag är satt att följa, det är dem jag har kontakt med och det är, tycker i alla fall jag, helt naturligt dem jag får starkast känslor för – och alldeles oavsett har jag, i synnerhet vad gäller sport, ett starkt patriotiskt drag.
Det stör många som håller på lag där det just nu inte finns några blågula inslag – i synnerhet populära klassiker som Pittsburgh, Montreal, Boston och LA Kings.
Tough shit, är jag tvungen att replikera i det fallet. Det är bara så det är – och eftersom jag nu arbetar på uppdrag av en bred svensk tidning är det främst deras förehavanden jag får i uppdrag att rapportera om också.
Jag gör mig inga illusioner om att alla ska köpa den här programförklaringen, detta kommer i många ögon alltid vara ”Rangers-bloggen” hur jag än beter mig och hur många Stanley Cup-finaler utan blåskjortornas medverkan jag än bevakar med större eufori än något annat, men den kändes ändå nödvändig för sinnesrons skull.
Nu ska vi de närmaste dagarna hålla koll på lovande matcher som Penguins-Flyers, Capitals-Devils, Blackhawks-Sharks, Senators-Maple Leafs och Red Wings-Canucks.
Vi får se vilka jag håller på. Det är avhängigt vad som händer, vem som gör vad, hur det känns och hur enögda tv-kommentatorerna är.
Så fungerar gamla hockeyslampor…