Motown on ice

Jag säger som Jimi Hendrix:
Hey Joe.
Det var alltså för en resa tillbaka till Detroit och Joe Louis Arena jag tvingades till bagarväckning monumentale – före 05.00, mind you – i morse.
Och jag är så glad över att få komma hit att jag skulle kunna dansa can can med höga sparkar i en musikal på Broadway.
Det är eländig, illaluktande konservburk till arena, men det är också en äkta ishall som andas hockey i varje luggsliten gammal fiber och framförallt – jag har upplevt några av mina roligaste stunder som USA-korre just här.
Så blotta synen av den dammiga, spruckna asfalten i gångarna utanför omklädningsrummen, blotta känslan i de utnötta sätena bakom spelarbåsen, blotta stanken – en luguber blandning av avgaser, bläckfisk och ren skit – fyller min bröstkorg med värme och eufori.
Därför blir det åka av i bloggen ikväll.
Är ni med?
Ni är med.
* * *
Befarade att det skulle kännas vemodigt och ledsamt att för första gången någonsin komma till Hockeytown utan att få möta Lidas och Homer.
Desto mer upplyftande är det ju just därför att se de gamla legendarerna kliva ut i Red Wings bås, med varsin kopp kaffe, under morgonvärmningen.
Lidas är i sin gamla hemstad på snabbvisit och har förstås teamat upp med sin gamla radarpartner och vi har redan publicerat en liten stänkare om vilka mysgubbar de går omkring och är.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article16250985.ab
Men jag måste dra det där om Babs här också, för det är ingenting annat än fantastiskt när den excentriske – ja, lugubre – coachen med vild uppsyn kommer fram i den lilla korridoren utanför omklädningsrummet och börjar gasta om hur fucking dåligt powerplay de har nu och hur han inte kan få någon att göra som Nicklas och Tomas gjorde.
– Fuck, om jag vetat det här hade jag uppskattat dig mycket mer, skrockar han och slår Homer på axeln.
Det är inte meningen att såna som jag ska få uppleva såna ögonblick – och Babs har förstås ingen aning om vem det är som står intill och flinar fånigt – och just därför är det ju snudd på magiskt.
* * *
Bagarväckning, för att nu reda ut det begreppet, är all uppstigning som måste ske före 07.00.
Bagarväckning monumentale blir det när klockan ringer för 05.00.
Inget för morsgrisar.
* * *
Det är Anaheim Ducks som gästar ikväll och ja – Viktor Fasth står från start.
I likhet med bland andra Flames har Ducks dock infört en ängslig regel om att media inte får prata med målisen under matchdag, så jag vet inte vad han tycker om att få möta landsmän som Zäta och Kron Wall of Pain och Jonte Ericsson.
Men jag ser honom i alla fall vid den klassiska målvaktsplatsen i gästernas omklädningsrum och kan meddela att han säger ”tjena” på svenska, lägger in en föredömligt fet prilla och sen sitter och ser allmänt cool ut medan lagkamraterna myllrar runt honom.
* * *
Babs är inte den enda som kommer fram och tjötar med Lidas och Homer.
En regelrätt parad av materialare, massörer, radioreportrar och annat löst folk vill hälsa på gudarna.
För att inte tala om spelare.
Det är riktigt vackert att se en ny rödvinge som Tootoo stanna till, sträcka fram handen och med hela uppsynen full av vördnad visar vilken respekt han har för de stora föregångarna i klubben.
* * *
Lille Fridolf Boudreau är samma godmodiga humör som vanligt och säger väldigt snälla saker om både Bäckis och Mojo Johansson när jag sträcker fram bandaren.
Han är dock noga med att inte stå med ryggen mot den vägg där Red Wings tryckt delar av sin inte helt pjåkiga meritlista.
– Vi behöver ju inte påminna omvärlden om att de vunnit Stanley Cup så många gånger, menar han och nickar mot en fotograf i närheten.
Nej, det hade ju blivit en aha-upplevelse för alla som sett en sådan bild…
* * *
Även The Mule, Monstret och Samme Samuelsson är med på morgonvärmningen, men tyvärr:
Ingen av dem kan spela den här matchen.
Det kan inte Datsyuk (day to day med okänd skada), Bertuzzi eller Helm heller, så det är – ehum, ja – vingklippta rödvingar som kommer till spel i afton.
Man kan misstänka att nummer 40 får en och annan minut på isen…
* * *
Ojvoj, Steve Forberts ”Romeo’s Tune” i PA:t så här en dryg timme före matchstart.
För det borde The Joe-dj:n få en inskription i bucklan nästa gång Wings bärgar den.
* * *
För dyre kollegan Jarkko hemma i Stockholm har Teemu Selänne ungefär samma status som Jesus har för genomsnittlig kardinal i Vatikanstaten.
Så jag önskar han var med när The Finnish Flash, alltid häpnadsväckande trevlig och lättillgänglig, kliver ut på den här dammiga inomhusasfalten och svarar på några frågor.
Då hade dear Jarkko bland annat kunnat konstatera att det tydligen varit fint väder i södra Kalifornien på sistone, för det är en grundligt brunbränd bringa som blottas under en väldigt uppknäppt Hugo Boss-skjorta.
* * *
Fast jag tycker, som alltid, att herr DJ kunde gräva mer i den här stadens eget oerhörda musikarv.
Stooges ”I Wanna Be Your Dog”, Four Tops ”I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)”, MC5:s ”Kick Out The Jams”, Supremes ”Stoned Love” och White Stripes ”I Think I Smell a Rat” borde till exempel alltid gå på repeat här.
* * *
Svenskkvoten behöver man dock aldrig oroa sig för i Detroit.
Det finns outsinlig tillgång på blågul talang i klubbens pipeline, så när The Mule, Samme och Monstret hamnar på skadelistan kallas Gustav Nyquist och Joakim Andersson upp istället.
Och jag har en känsla av att Nyquist slutligen får sitt genombrott ikväll.
* * *
Det är svinaktigt kallt här uppe och just därför alldeles särskilt olämpligt att glömma ytterrocken i pressrummet efter morgonvärmningen.
Hur ska det här nu gå?
* * *
– Är det Ettan du snusar, frågar Homer plötsligt och jag får för några exalterade ögonblick för mig att han lagt sig till med nya, coola laster efter karriärens slut.
Men det visar sig bara att han av misstag fått en laddning snus och kan skänka en stock om det skulle vara så.
Det är en särskild sorts hedersmän som växer upp i Piteå, har jag alltid sagt.
* * *
Det är av, lätt förklarliga skäl, fortfarande mycket prat om det öde som drabbat Erik Karlsson och alla grimaserar illa bara ämnet kommer upp..
Ingen tror att Cookie var ute efter att skada, och allra minst skära av någon hälsena, men ingen tror heller att han är helt oskyldig utan förmodligen ville sätta in ett litet tjuvnyp.
Får också den typ av kevlar-armerade strumpor som ska skydda mot dylika skador.
Jonte Ericsson till och med skär lite med skenan i ett par och faktiskt – det blir inte ens ett märke.
Själv slutade han för ett tag sedan använda dem för att de skavde så svårt mot fotknölarna, men…
– Jag ska definitivt få dem fixade och börja använda dem igen, klargör han.
Bilderna på Karlssons ansikte förvridet i smärta har gjort intryck, that’s for sure.
* * *
Jag tycker egentligen att popcorn är ett rätt överskattat fenomen, men de som serveras på pressläktaren i The Joe är för oemotståndliga för att inte utlösa regelrätta orgier.
* * *
Hip flexor, säger dom att The Mule drabbats av.
Det tycker jag låter som namnet på ett belgiskt industriband.
* * *
Homer och Lidas var här mot Blues i onsdags också och fick då en standing ovation när de zoomades in på minijumbon
Ikväll sitter de i Mike Illitch lyxloge och jag hoppas på samma behandling igen.
Det vore kul att få uppleva live.
* * *
Fredagkväll rådar och det känns redan under värmningen att det är laddat för party i Motown ikväll.
Men det känns också att Ducks har en annan swagger, ett annat självförtroende, så det partyt kan komma att crashas ganska så på en gång.
Snart vet vi.