Motown on Ice, del 5 – The End

Detroit – Anaheim 2-5 (Slut)
* * *
Ja, i början av tredje tände de finländska kungarna Teemu och Saku tände jetmotorn och sen var det slut.
Deras respektive ”plays” innan de där avgörande två målen var regelrätta konstverk.
Hakkaa päälle forever.
* * *
Jag har aldrig träffat Viktor Fasth tidigare och blir därför något överraskad när han tittar upp, ler brett och frågar:
– När ska du gå på Håkan Hellström-konsert igen då?
Ha!
* * *
Det är bara i The Joe, i Detroit man får vara med om att polisen behöver rycka ut och gripa folk bakom kulisserna.
Det är oklart exakt vad som hänt, men utanför familjerummet där spelarfruarna brukar vänta på sina hjältar förses två lätt störiga gossar med handfängsel och förs iväg mot utgången.
Den ene bär Zetterberg-tröja.
Det är ju nästan lika oförskämt som när Sarah Palin hade en likadan i ”Game Change”…
* * *
Att intervjua Viktor är mycket trevligt – men svårt. För vi avbryts hela tiden av finska lagkamrater som tycker det är kul att prata svenska.
– Heja Sverige, hojtar en flinande Saku Koivu på sin finaste finlandssvenska när han går förbi
Sedan kommer Toni Lydman och gapar om svenska gossar på samma sjungande dialekt.
– Ja du hör, skrattar Viktor, de kan prata lite i alla fall…
* * *
Talar med Chicagos nya Al McInnis-kopia – Yellbear – på telefon under kvällen och kommer in på just Anaheim, det enda lag Hawks tappat poäng mot hittills,
Ingen tillfällighet, visar det sig.
– Nej, det är helt klart det bästa lag vi mött och Viktor var helt grym i kassen. De kommer att gå långt i år, säger han.
* * *
Min ytterrock återfinns av Red Wings PR-snillen Todd och John och tråkningarna haglar om att jag tvingar dem till extraarbete när jag lotsas till ett kontor i The Joes inre för att hämta den.
Men det får det vara värt, jag slipper frysa ihjäl i den The Day After Tomorrow-kyla som efter mörkrets inbrott tar strypgrepp på Motor City.
* * *
Wings…ja, nej, de gick ju inte riktigt att känna igen.
Men så ska det kanske vara när Pavel, The Mule, Bertuzzi, Helm och Samuelsson alla saknas.
Och det var i alla fall kul att se kreativiteten hos den unga AHL-kedjan, med Jocke Andersson som särskilt iögonenfallande utropstecken.
* * *
Vi har aldrig träffats och inte bytt ett ord så det känns något förvånande när den äldre mannen jag möter på väg mot pressparkeringen på andra sidan Jefferson Avenue out of the blue fräser:
– Motherfucker!
Och sen går vidare.
Men kanske är det ett Penguin-fan som följt twitter de senaste dagarna…
* * *
Nu är det snart 24 timmar sedan bagarväckningen ägde rum och det börjar strama i formuleringarna.
Så nu rundar vi av den här dagen i Detroit med några bilder av skiftande kvalitet.
Den första är tagen i den mytomspunna gång intill pressingången där det alltid, alltid luktar…ja, skit.
Tänkte ni ville se den nån gång.