Rekordförsök i dårhuset på Madison

Åh, The Madhouse on Madison…
Det finns ingenstans – i alla fall inte i USA – där det är roligare att se på ishockey.
Några av de allra roligaste slutspelsfajter jag nånsin upplevt har varit i den här gigantiska hallen.
Konferensfinalen mot Wings 09, diton mot San Jose året därpå, krigen mot Vancouver, finalerna mot Flyers 2010…
Och faktum är att matchen ikväll, mellan Blackhawks och Sharks, ramas in av samma slags stämningar och känslor som en tvättäkta playoff-drabbing
Blackhawks kan ju slå rekord och fullborda den bästa starten någonsin med sjutton raka matcher med åtminstone en poäng – och viss hysteri har därför utbrutit i Chi-Town…
– Fast det är mest media som bryr sig om det där. Vi tänker inte så mycket på rekord, försöker Viktor Stålberg påstå efter morgonvärmningen.
Tror jag som jag vill på.
När temperaturen skruvas upp så här högt sipprar hettan in även i omklädningsrummen och hur de än försöker dölja det märks det tydligt på spelarna
Dom vill vinna den här matchen – som de inte velat vinna en match sedan de senast var i slutspel.
* * *
Det är snöigt och slaskigt och grått och jävligt i Chicago – och jag blir helt betagen.
För det ser ut, och känns, precis som i den klassiska vinjetten till ”Spanarna på Hill Street”.
Jag förväntar att få se LaRue och Washington stå för tunnklädda och blåsa på varsin pappmugg i varje korsning jag passerar
* * *
Och lika mycket som Blackhawks vill slå rekordet, lika het är Sharks vilja att krascha partyt.
– Japp, ikväll ska vi hindra ett rekord, konstaterar Crankshaft Murray med ett belåtet leende när han bökar sig ner på sin plats i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
Då får de spela fan så mycket bättre än as of lately och Dogge tror att segern senast mot Blues kan vara en liten vändning.
– Vi är ju seven up and seven down. Nu är det dags för seven up igen, menar han.
Själv föredrar jag Pepsi.
* * *
Erik Karlsson höll, som väl alla sett, presskonferens i Ottawa i dag – och strax därefter ringde han yours truly.
Beskedet var detsamma i min lur som vid podiet i Scotiabank Place:
Han tror inte att Cookie ville skära av hans hälsena, men han ville ge honom ett tjyvnyp och det blev sedan värre än han tänkt sig.
– Han visste vad han gjorde, han har varit efter sedan jag kom hit, suckar Norris Trophy-vinnaren.
Och vem kan på allvar invända mot det? Det är bara de som själva är på isen som verkligen vet vad som sägs och vad som händer och säger det småländska hockeysnillet nu att han alltid haft Cookie efter sig finns det ingen anledning att tvivla på det.
Jag står helt på hans sida – och förstår att marodören från västra Pennsylvania inte får svar på sitt sms.
* * *
Det blir aldrig mycket tid över såna här snabba resor, idealet är ju egentligen två matcher med en klämdag emellan, men är man i Chicago så är man då – då måste man bara ut och vispa lite i det fascinerande myllret.
Och shoppa; bara New York har ett utbud av kommers som kan mäta sig med det i centrala Chi-Town.
Därför sitter jag nu här med ett par splitternya pjucks och känner mig lite salt.
Fast mest är jag nervös.
De är, visade det sig under promenaden från parkeringen till pressentrén, halare än Patrick Kanes sneakers om somrarna och risken för vurpor som omgivningen skulle finna kraftfullt underhållande är monumental.
* * *
Duncan Keith och Brent Seabrook, visst. Det är Chicagos motsvarighet till Magnus Svensson och Tomas Jonsson. Men det blågula backparet, Yellbear och Oduya, har också övertygat enormt under det nästan overkliga inledningsracet.
– Hjalmarsson är som en ny spelare. Han har alltid varit bra defensivt, men plötsligt vågar han göra saker med pucken också, berömmer Stålberg.
Yellbear, som spelade med Bolzano under lockouten, kluckar gott.
– Jag har självförtroendet från Italien med mig hit.
Fast sanningen är förstås att Russnäs finest medvetet slipat på sin offensiv.
– Jo, så är det. Jag har tänkt mycket på att inte bara slå iväg pucken utan försöka vara med i uppspelen också. Det är såklart mycket roligare, förklarar han.
* * *
Vilken månad det här varit. Först avgick påven – sedan fick Lindy Ruff sparken i Buffalo.
Det är händelser av samma dignitet.
* * *
Dogge har vänner överallt.
Den här förmiddagen är det en hel familj som kommer in i omklädningsrummet och hälsar och en liten knatte i fin Murray-jersey som får sitt i den råbarkade knä och bli plåtad.
Det vill jag också, men vågar inte fråga…
* * *
Hälsar för första gången på Henrik Karlsson – som visar sig vara en mycket trevlig fyr.
Sen går det en timme och så blir han nerskickad till AHL igen.
Hoppas någon kan förklara att det inte automatiskt händer bara för att man träffar bloggen…
* * *
Jag är vanligtvis rätt förtjust i den typ av heltäckningsmatta de lyxat till det med i pressboxen i The Madhouse (ja, så amerikaniserad har min smak blivit).
Men med de här blankpolerade sulorna – inte helt olika däcken på New Yorks taxibilar – känns den inte helt lyckad.
* * *
Dogge har so far haft en lätt frustrerande säsong för egen del. Tidvis har han varit petad och tidvis fått minimalt med istid.
– Well, vi har nya back-coacher och jag är van vid att få ganska lite istid såna gånger. De kanske inte tycker att det ser så bra ut, he he, men…det handlar ju om att få jobbet gjort, suckar han.
Du menar…?
– Att dom inte fattar vem som är bäst!
Om en helt kontinent ändå inte skilde Dogge och bloggen åt. Det blir ju en automatisk kvalitetshöjning på materialet så fort han finns i samma riktnummersområde.
* * *
Hanson Brother Carcillo gör comeback för Hawks ikväll och ser mycket nöjd ut där han sitter intill Stålberg och knyter av sig grillorna efter värmningen.
Annat var det för tre år sedan, efter femte finalen, när han var petad och efteråt satt på en låda utanför Flyers kabyss och blängde bort mot kalabaliken utanför segrarnas högkvarter.
Jag tror aldrig jag sett en blick så full av förakt och avsky.
* * *
Apropå pressboxen har jag tilldelats en riktig skitplats med skymd sikt – det är som sagt viss hysteri kring den här matchen och således trångt om utrymmet – och därför smugit bort och satt mig på en sektion avsedd för scouter, petade spelare och annat löst folk.
Vi får se hur det går, det kan vara lite barskt med mediapersonalen i den här klubben, men håll tummarna för att jag lyckas hålla mig gömd – bloggen blir så mycket bättre om jag ser bägge målen…
* * *
Oväntat nog ber Yellbear inte om någon snus under samkvämet efter morgonvärmningen.
Han verkar inte bara ha blivit Al McInnis i Italien, han har blivit renlevnadsman också.
* * *
Det är på tiden att dom som bestämmer i Florida fattar vad det är för diamant dom sitter på och ger Jacob Markström en rejäl chans.
Han har alla förutsättningar att bli stor i den här ligan.
* * *
Hälsar för första gången på Krüger också – och han har fortfarande inte behövt åka tillbaka till Rockford….
* * *
Som någon säger:
Bara nu DiPietro inte bara snubblar på the waivers och skadar sig!
För övrigt vet jag inte vad man ska säga om den geggiga Long Island-soppan.
Snow gör alltså en Wade Redden med den stackars målisen som fick ett horribelt 15-årskontrakt efter förra lockouten, men såvida ingen tar honom från waivers – och det är ungefär lika sannolikt som att Dogge gör dubbel hat trick ikväll – har de ingen nytta av det ingreppet.
Enligt det nya kollektivavtalet kan klubbarna inte längre begrava misslyckade kontrakt i the minors längre, lönen kommer att räknas mot lönetaket i alla fall – vilket var en av ligans verkliga käpphästar under förhandlingarna.
Återstår att då att köpa ut resten av det vansinniga kontraktet och det kommer i så fall att kosta klubben 25 miljoner friska dollar.
Oh boy, Islanders….
* * *
Krüger är för övrigt en av de viktigare kuggarna in den vinstmaskin Quenneville ställer på isen kväll efter kväll.
Det som saknats sedan Stanley Cup-triumfen för tre år sedan är ju inte stjärnor, det är rätt sorts rollspelare i tredje- och fjärdekedjorna.
Men nu verkar lagledningen verkligen hittat rätt mix igen och den 22-årige stockholmaren är därvidlag ett saftigt utropstecken. Han drar ett enormt lass bakåt, dödar utvisningar, vinner viktiga tekningar – och hinner ändå producera framåt.
– Det känns överhuvudtaget som att alla hittat, och trivs i, sina roller i år, säger han.
Ja, så känns det i sanning.
* * *
Det kommer bli rätt sent efter den här matchen och jag ska upp tidigt i morgon och köra vidare – rakt österut, people; you make a guess – men ändå:
En sån här exalterande dag måste nästan få sluta med en klämtare eller två.
* * *
Bryan Bickell spurtar ut till matchvärmningen – och snubblar omedelbart på en puck.
Det kan inte vara något riktigt bra tecken.
* * *
Fan , nu dröjer det inte.
Först det öronbedövande vrålet i nationalsången, sedan första nedsläpp och såsmåningom – får man väl förmoda – det ofrivilliga noddandet till The Fratellis ”Chelsea Dagger”.
Det här ska bli så kul!