Rekordförsök i dårhuset på Madison, del 2

Chicago – San Jose 0-1 (Period 1)
* * *
Nej, hallå där.
Det var ju inte så här det skulle se ut.
Men tyvärr:
Den historiska matchen i dårhuset har varit både tam och slafsig de första 20 och jag hade redan börjat författat ett aktstycke om att det den står 0-0 av en anledning, men precis i slutsekunderna lyckas Marleau forcera in en puck bakom Ray Emery.
”Världens bästa lag” får se till pumpa igång mer adrenalin om det här ska sluta som hela partysugna Chicago vill.
* * *
Är det en AC/DC-konsert?
Är det ett expresståg i New Yorks tunnelbana som dundrar förbi på stationen vid Astor Place?
Är det Biffen som sätter sig på en trasig stol och kraschar i parketten?
Nej, det är United Center som vrålar sig igenom amerikanska nationalsången.
Ha ha, det är alltjämnt en av de stora amerikanska idrottsupplevelserna.
* * *
I den mån det nu alls skulle bli några mål i den här perren är det dock helt i sin ordning att det är hajarna som får det.
De har, tycker jag, varit lite mer glupska och alerta i offensiven.
* * *
För egen del tycker jag det är få som åker överstegsåkning baklänges snyggare än Yellbear Hjalmarsson.
* * *
Som vanligt hetsar de Madhouse-publiken med snyggare, mer suggestiva och historiskt laddade intron också.
Det är så man får upp decibeltalen till jetmotornivåer,
* * *
Typiskt att Scott Gomez ska vara petad när jag får ett sällsynt tillfälle att se honom live.
Det är lite som att få vara med i ett Seinfeld-avsnitt – och så är Kramer på semester.
* * *
En rörd Ed Olczyk är ute på isen och bejublas före matchstart också, oklart varför men han är alltid trevlig och hälsar så jag är helt för det.
* * *
Det verkar vara rätt dålig is där nere.
Den smälte förmodligen när Swedish House Mafia började stegra i onsdags.
Men don’t you worry child, som Ingrosso & co brukar säga.
* * *
Några små glimtar av den ”nye” Patrick Kane får vi i alla fall se, men jag vet inte hur ny han är egentligen: Den ende jag nånsin sett som verkar tycka det är lika roligt att spela hockey är Micke Nylander. Så har det alltid varit och så är det nu också.
* * *
Fan då, jag trodde vi skulle få skriva sagan om hur Markström höll nollan mot Crosby & co.
* * *
Det är nåt underligt med belysningen i The Madhouse.
När man sitter nere vid rinken på morgonvärmningarna ser det ut som överallt, men uppifrån de höjder där de placerar oss ser det mörkare och, how to put it, gulaktigt ut än någon annanstans – och efteråt minns man det alltid som att man sett matcherna i halvdunkelt.
Men inte mig emot.
Det ger hela vyn lite av det mystiska, nästan overkliga skimmer man såg på bilder från mytomspunna NHL när jag var liten och tanken på tv-sändningar från världens bästa liga tedde sig som en omöjlig dröm.
* * *
Det här är numer en städad och anständig blogg, så nej, Blackhawks isskrapande cheerleaders ska inte nämnas.
Men jag tror ju fortfarande att de är klädda som de är för att distrahera the joe thorntons of the world.
* * *
Fin reklam för Lemonhead(s) på sargen vid hemmalagets bås. Är det Rocky Wirtz själv som är Evan Dando-fan?
* *
Rob4 och Kometen, ni har rätt båda två.
Ges tillfälle dansar jag överallt – men Chicago är the cougar capital of the midwest, så här putsar vi skorna med särskild old school-snits.
* * *
Såna här stora matcher får bara de bästa döma, så givetvis är vår vän Thor Nelson linjeman ikväll.
Jag blir så glad.
* * *
So far so good….ingen i den kärva PR-staben har hittat mig ännu, så tills vidare sitter jag på min tjuvplats på fel sida av pressläktaren – med en hel bänkrad för mig själv, faktiskt – och njuter.
Säg nu rakt ut därhemma att det måste få fortsätta så….