Rekordförsök i dårhuset på Madison, del 3

Chicago – San Jose 1-1 (Period 2)
* * *
Till slut, efter längre väntan än jag kan minnas att man nånsin behövt stå ut med, kommer det:
Du-du-du-du-du-du-du-du-du-du
Viktor Stålberg är under kontring efter 16.40 siste hemmaspelare på pucken vid vad som närmast kan liknas ett självmål och därmed är det kvitterat.
Ett skitmål, men i och med det kanske man kan hoppas att det blir lite mer liv och tempo och swinging dick i det här rekordförsök
För i huvudsak är det en jävla seg mittperre.
Hawks försöker trampa igång och ligger på duktigt, men skapar mycket lite. Det går för sakta – till och med i två powerplay som för några ögonblick får mig att tro att jag är tillbaka hemma i New York.
Kom igen nu, boys. Ge pappa Bloggen en slutperiod som gör att det känns som att det var värt att kallsvetta sig igenom den turbulenta flygresan igår.
* * *
Hanson Brother Carcillo flyttas inför andra upp i förstakedjan med Toews och Hossa.
Det tycker jag indikerar att Quenneville delar uppfattningen att spelet var för beskedligt och opassionerat i början.
Lite mer glöd blir det också; om inte annat irriterar han hajarna så de måste bita och ta utvisningar.
Men kedjekamraterna måste visa huggtänderna de också.
* * *
Rolig gosse som blir inzoomad i kisscam och istället för tjejen pussar sitt ölglas.
Jag förstår precis, höll jag på att säga.
* * *
Samtidigt gör Sharks förstås, som det brukar heta, en bra bortamatch.
Vilket i och för sig bara är en omskrivning för att de spelar skittråkigt, men ändå – det är tajt som i rumpan på en schimpans bakåt, utom just vid kontringen när det blir mål.
* * *
Thor Nelson gör i alla fall en kanonmatch.
Inte ett misstag hittills. Inte ett!
* * *
Hur gick det nu, var det någon som sa ”låt Biffen sitta där han vill sitta” där hemma i sitt svenska vardagsrum?
I så fall ber jag att få tacka, för det funkar fortfarande – och jag kan breda ut mig som en hel Kjell Samuelsson över min tomma bänkrad.
* * *
Dogge har alldeles rätt. Han gör jobbet och det är det som räknas. Inte huruvida man kan åka skridskor som Tonya Harding eller inte.
* * *
Fan, förra gången blev det ju – för att tala Niklas Holmgren-svenska – gurgel till och med mellan Toews och Big Joe.
Kan inte det hända igen?
* * *
Korrekt – det är mot Detroit jag styr imorgon, för att se matchen mot Nashville och därefter halvmatinén mot Arne Weises Vancouver på söndag.
Kul matcher.
Men framförallt är jag euforisk över att få köra I-94 igen. Den har jag bara klippt en enda gång och jag minns den som en suveränt sunkromantisk sträcka.
* * *
Okej, sista 20 nu då.
Låt det för fan brinna till i dårhuset.