Rekordförsöket i dårhuset, del 5 – The End
Chicago – San Jose 2-1 (Slut)
* * *
Det vore magstarkt att påstå att karneval utbrutit i ”Spanarna på Hill Street”-slasket på Chicagos gator, men likafullt.
Ett rekord är ett rekord ett rekord,
Och egentligen borde hela stan fira att laget tagit poäng i sjutton raka matcher i inledningen – det är ingenting annat än absurt bra gjort.
– Ja, att vinna har nästan blivit vardag här. Bara vi inte börjar ta saker för givet och glömmer bort hur mycket jobb som krävs för att ta två poäng i den här ligan, säger Yellbear när han efteråt står och kämpar emot snusabstinensen.
Bara det faktum att han säger en sån sak borgar väl för att det inte ska hända.
* * *
Om jag ändå förutspått att hemmalaget skulle explodera i tredje.
Då hade jag, när Saad i numerärt underläge direkt i början på tredje gjorde 2-1, kunnat klämma till med:
– Vad var det jag saade…
* * *
Han ser extremt sugen ut när jag sträcker fram dosan, men om jag misstänkte.
Yellbear blev renlevnadsman i Italien och vill inte återuppliva gamla traditioner från 2010, när varje seger i slutspelet belönades med en prilla a la Biffen.
– Jag försöker låta bli, grimaserar han.
Skandal.
* * *
Tänk att Ray Emery får uppleva en andra akt.
Jag trodde han var färdig för historieböckerna efter fiaskot i Ottawa, när han först behandlade Stanley Cup-finalen som om det inte var nåt annat än ännu en rutinmässig dag på jobbet och året därpå blev osams med hela omklädningsrummet.
Men här står han och är rena Göran Högosta när det behövs som bäst.
Good for him.
* * *
Det verkar ta ett tag att gå in de här nya skorna. De sitter så stelt kring fossingarna efter fem timmars bloggande att det ser ut som att även jag har skridskor på mig när jag klampar in i omklädningsrummet.
* * *
Och nej, Saad ser inte direkt saad ut när han sätter den där finfina pruttaren vid bortre stolpen (usch vad dåligt; den får du ta på dig, Zydden…)
* * *
Det har jag inte sett förut, men det är alltså några som jobbar i The Madhouse som har kontor med fönster ut mot arenan.
Precis som George Costanza när han var anställd av New York Yankees.
Fan vad coolt.
* * *
Bobby Hull inzoomad i jumbon i tredje – och han ser tammefan ut precis som Derek Jacobi i ”Jag, Claudius”, om någon minns den gamla tv-serien.
* * *
Det blir till slut lite Holmgren-gurgel också, med den ständigt grinige Clowe inblandad.
Han känns som en sån där som borde gå en anger management-kurs.
* * *
Replikskifte med Viktor Stålberg.
Viktor: – Jaha, flyger du hem nu.
Biff: – Nej, jag åker vidare till Detroit imorrn.
Viktor: – Ah, vad ska du i den skethålan och göra?
* * *
Blir väldigt mycket Lasse Kongo när jag kommer ut på parkeringen och inser att jag är instängd – av en jävla Toyota-förare, till på köpet.
Det är inte idealt när man har bråttom och vill hinna ta en klämtare innan läggdags.
* * *
Nästa gång jag träffar honom SKA jag sitta i Dogges knä.
* * *
Oduya?
Ja, han var bra men vad han har att säga vet jag inte för han har lagt på sedvanlig rem och försvunnit ur omklädningsrummet innan vi hunnit ta upp intervjubandarna och när jag ber Yellbear kolla om det går att få ut honom igen suckar Russnäs finest.
– Jadu, det är en seg människa…men jag ska höra.
Det blir intet.
Jag gråter.
* * *
Besvikelsen när man kommer på att det är tidsskillnad och först lurar sig själv att man kommer att vinna en timme på vägen dit och sedan inser att det är precis tvärtom…den är tung.
Men i morrn bär det i alla fall av ditåt och då hörs vi igen, amigos.
