Winnipeg takes Manhattan

Idag ska jag berätta en liten historia.
I baren på Elaine’s, mitt gamla vardagsrum på Upper East Side, hängde sedan några decennier en bild på Elaine själv – allas vår surrogatmamma och bästa vän i Manhattan-natten – när hon drack champagne ur Stanley Cup-bucklan.
Den togs sommarnatten 1994 när Rangers vann titeln för första gången på 54 år. Några av spelarna, med Messier i spetsen, var hängivna Elaine’s-stammisar och såg just den kvällen till att svänga förbi på andra och 88:e så att Big Mama fick ta sig några slurkar ur den mytomspunna trofén. Någon passade på att knäppa ett foto och det hängde sedan på prominent plats intill den gamla kassaapparaten .
Jag var förstås väldigt förtjust i den bilden och såg alltid till att visa den för gäster jag tog med mig upp till vattenhålet, inte minst de av dem som själva spelar, eller spelade, hockey. Lundqvist, Fast Freddy Shoestring, Kron Wall of Pain, Lilja och the mighty Niklas Eriksson har alla suttit under de plirande lyktorna vid långväggen och studerat scenen från en av de största nätterna i New York idrottshistoria. Undantagslöst med stora ögon. Ni vet vad den bucklan har för status hos såna pojkar; som the den heliga graalen för kristna – eller rentav som minnet av kökschefen Barrys osso buco för gamla Elaine’s-stammisar.
2010 gick Elaine dessvärre bort – och livet har inte varit lika roligt sen dess, framförallt inte efter mörkrets inbrott – och våren därpå såg den elaka människan som tog över ruljangsen till att stänga den magiska krogen. En av de sista, hjärtslitande nätterna frågade jag henne om jag möjligen kunde få, eller köpa, just Stanley Cup-bilden – och blev ombedd att go and fuck myself.
Så jag trodde att jag hade sett det sista av min New York-mammas stund med the cup (och nej, den kvällen våren 2011 slutade inte helt lyckat; arvtagerskan blev föremål för några genmälen, om man säger så…)
Men häromdagen ringde Peter Khoury – journalist på New York Times och fellow Elaine’s-stammis monumentale – och berättade att han hade något åt mig.
Igår kväll sågs vi och han frågade:
– If you could have one thing from Elaine’s, Pete asked, what would it be?
Jag behövde inte tänka ett ögonblick:
– The picture of Elaine drinking from the Stanley Cup, of course.
Pete nickade, öppnade sin ryggsäck – och tog fram Bilden. Förstorad. I en snygg ram.
Det visade sig att han träffat gamla bartendern Brian och fått veta att han, mot alla odds, har det försvunna fotografiet i en byrålåda hemma i sin lya. Pete, som suttit med vid otaliga tillfällen då jag svingat grappa-glaset till Stanley Cup-bucklans ära, såg då till att få en kopia, förstorade, satte i ram – och gav den alltså till lilla mig på Neary’s igår.
Nu har jag äntligen det minne av Elaine jag längtat allra mest efter – och jag har också insikten att Peter Khoury är en vän för livet.
God bless his heart.

* * *
Jaha, efter en uppfriskande utflykt till Chicago och Detroit är bloggen alltså tillbaka I New York City och The woooorld’s most famous arena.
På menyn ikväll:
Rangers mot Jets.
Jag gör mig inga illusioner om att det ska bli en klang- och jubelföreställning av samma sort som den vi såg i The Joe i söndags – inte när Toby Orr saknas i Jets och inte när Rangers strugglar för att hitta någon form av identitet.
Men ändå.
Efter en dryg veckas frånvaro är det alltid kittlande att komma tillbaka till Garden. För känslan, för stämningen, för karaktärerna och för att…ja, för att man sitter mitt i världens bästa jävla stad och tittar på NHL-hockey.
* * *
Wow, Simon Gagne trejdad tillbaka till Flyers.
Och Mike Knuble har redan återvänt.
Nu behöver Holmgren bara övertala Foppa att göra en till comeback, så är det som 05-06 och 06-07 i The City of brotherly love igen.
* * *
Dan Girardi kan tydligen spela för Rangers, liksom penalty kill-specialisten Powe. Men Rick Nash, McDonagh, Del Zotto och Hanson Brother Asham är alla skadade.
Ojvoj, faktiskt.
* * *
Jag har oturen att höra honom öva – det gör alla inom fem kilometers radie – så meddelas kan att det är en ohemult gapig Pavarotti-wannabe som sjunger nationalsångerna ikväll.
What, Amirante är under the weather igen?
* * *
För den här bloggen, och några av dess läsare, är det förstås snudd på högtidligt att för en gångs skull få se Grant Clitsome live.
Han har kanske inte det tuffaste namnet i ligan – men väl det mest förbluffande.
Det känns ju som man gör sig skyldig till något åtalbart varje gång man säger det.
* * *
Köpte ni Aftonbladet idag fick ni ett helt uppslag med krönika, listor och förment skojfriskt ”plock” från NHL.
Den specialaren, presenterad under vinjetten ”Bjurmania” (redaktörernas idé, inte min, jag lovar…) kommer att återkomma varje vecka under återstoden av säsongen.
Så nu vet ni:
På tisdagar är det bara att hissa lädret och tjacka en blaska (för på nätet blir det materialet betydligt svårare att komma åt).
* * *
Även om det här är en helt ny upplaga, född ur Atlanta Thrashers ruiner , och även om den förträfflige Toby Orr Enström just ikväll är kvar hemma på den vanvettskalla Manitoba-prärien, tycker jag det känns rätt coolt med Winnipeg Jets.
När jag var liten knatte i mitten av 70-talet var det, tillsammans med Toronto Maple Leafs, den nordamerikanska klubb man läste och hörde och fantiserade om.
De hade ju sån enorm mängd kittlande svenskar under de där WHA-åren; Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn, Lars-Eric Sjöberg Thommie Bergman, Willy Lindström, Kenta Nilsson, Curre Larsson och Mats Lindh.
Där skulle man varit bloggare, jävlar vad somliga i läsekretsen hade blivit griniga!
* * *
– Powe är old school. Såna gillar jag, säger Tårtan på sin presskonferens.
Det är som att höra Keith Richards säga ”Det här är Jack Daniel’s. Sånt gillar jag”.
Vissa saker goes without saying, liksom .
* * *
Mats Lindh….vad gör han idag, tro?
* * *
Får hjälpa ett par amerikanska kollegor att reda ut när SM-slutspelet hemma i Sverige kan tänkas vara över som allra senast.
Dom vill veta när Jesper Fasth kan komma över, kort sagt.
* * *
Lars-Eric ”Taxen” Sjöbergs svärföräldrar bodde i samma Borlänge-kvarter som min familj, så på somrarna hände det att man såg honom på Krokgatan.
Det var lika oerhört spännande som om Läderlappen himself kommit gående bland radhusen.
Inte nog med det:
Jag hängde med hans son, Magnus, ute i lekparken emellanåt också.
Svärföräldrarna hette, och heter, för övrigt Norén – och har barnbarn som bildat rock ’n’-roll-grupper kända som Mando Diao respektive Sugarplum Fairy.
Hur cool kan en och samma familj bli?
* * *
Jag ser inte vad som händer, men det hettar till i pressrummet. Nån skriker plötsligt:
– Jag försöker fajla en fucking story här, så leave me the fuck alone!
Ha, rena musikredaktionen på Aftonbladet under tisdagskvällar när skivrecensionerna obönhörligen skulle lämnas och man ville babbla för mycket med lo fi-Håkan Steen!
* * *
I den här bloggen, snabbare på de hårda puckarna än Hagge Hagelin, har vi redan rapporterat om den nya konferensindelningen, men nu börjar det bli mer officiellt och här kan den som är intresserad läsa mer:
http://www.nhl.com/ice/news.htm?id=657635&navid=nhl:topheads
* * *
Jag litar inte mer på Stu Bickel än på Stu i ”The Hangover” efter några roofies.
Men här är han, tillbaka på isen.
Rangers-spelarna får kolla så de inte har några tigrar instängd på omklädningsrumstoan.
* * *
Ojvoj, nu händer det grejor:
Erik Cole från Montreal till Dallas – och Mike Ryder andra vägen, från Dallas tillbaka till Montreal.
Grattis Habs, säger jag. Ryder är en favoritspelare i mina kvarter. Cole…not so much.
* * *
Fan tro’t, men gamla Surkålsmannen går och stryker runt pressläktaren.
Det vore en comeback av ren Foppa-dignitet, men han har ingen ackrediteringsbricka så jag vet inte.
* * *
Tänk om det varit Loui Loui Stars skickat till hockeyns mekka istället.
Inte för att jag vill honom något ont, men en svensk av den klassen i Habs hade varit orgiastiskt kul.
* * *
Nu har värmningen börjat på Garden och det ser ut som att Chris Kreider tröttnat på allt tjafs och tänker göra mål ikväll.
Själv ska jag ställa mig borta i pentryt och känna mig småmärkvärdig en stund.