A showdown på Manhattan, del 5 – The End

NY Rangers – Philadelphia 4-2 (Slut)
* * *
Jag ryser fortfarande.
Det såg så jävla otäckt ut när Marc Staal fick den där pucken rakt i ögat att jag nästan måste ha en drink nu efteråt bara därför.
Exakt hur illa det är med honom vill Rangers-ledningen inte ge några besked om, men det verkar tyvärr inget vidare.
– Jag tror att det var något ben i ansiktet som gick sönder, det såg så ut på näsan och ögat när han reste sig, säger Kung Lundqvist med en plågad grimas.
Hu.
Visir, man, visir.
Det är bra grejor det.
* * *
Det ser ju rätt festligt ut när Hartnell drämmer in Nash i sargen vid Rangers bås, får Bickels handske i ansiktet – och hämnas på Haley.
Påminner om en sen fest på Hulingen en gång i tiden, när jag och en känd promotor rök ihop och han skulle slänga en sillmacka på mig och istället träffade den oskyldige Anders Hvidfeldt, men det ska vi inte gå in på närmare här…
Sen gör Hartnell tummen upp åt arga Rangers-fans när han få lämna isen.
En artist.
* * *
Rick Nash alltså.
Han är den mest begåvade hockeyspelare jag sett i en Rangers-tröja.
Och Henke håller med.
– Det skulle vara Jagr då, men han använde mycket kraft också. Här handlar det bara om skicklighet. Det är oerhört imponerande.
I sanning.
* * *
Nu ska jag försöka låta bli att tänka på Marc Staals öga innan jag somnar, men det blir inte lätt.