Dogge Murrays debut i Pittsburgh

Påsk i Pittsburgh…
Så sent som i helgen hade det framstått som en väldigt luguber tanke.
Men så började den store Ray Shero knappa på telefonen, iscensatte några av de senaste årens fetaste trejder och här sitter vi nu i skärtorsdagseufori i Consol Energy Center.
En av pjäserna Shero hämtat sin lätt chockerande all in-attack är ju Douglas Murray och den här bloggen missar inte ögonblicket när en svensk, efter nästan åtta års blågul torka, debuterar för Penguins.
Jag hoppas många av er följer med under natten – inklusive de Pens-fans som inte helt utan skäl ser med skepsis på den här bloggaren men nu har all anledning att, ehum, vara lite förlåtande och överseende…
* * *
Här är det hundraen gånger av hundra fokus på NHL, men just ikväll ber jag att få göra ett litet, litet undantag – och eventuella Timrå-fans i läsekretsen får blunda:
SÅ JÄVLA UNDERBART – VI ÄR HEMMA IGEN!!!!
Tack, då har vi det avklarat. Fortsättningsvis handlar det bara om National Hockey League igen.
* * *
Det är, inser jag, nästan fem år sedan jag senast besökte den Steel City.
Våren 2009, var det. Game 6 i finalen mellan Penguins och Red Wings. Vi trodde att Wings för andra året i rad skulle ta titeln i igloon, men nope – Penguins kvitterade och åkte sen upp till Motown och vann en oförglömlig Game 7.
Nu finns inte ett spår av igloon kvar. Sluttningen där den stod är förvandlade till en jättelik parkeringsplats.
Det är lite sorgligt att se, det var ett heligt hockeytempel – och upplevelsen när Wings vann där inne, 08, hör till det häftigaste jag överhuvudtaget varit med om.
* * *
Dogge är inte, hur skandalöst nu man i principiell mening kan tycka att det ter sig, inte dagens stora namn i den här stan.
Det är, förstås, Jarome Iginla.
När de flesta av oss gick till sängs igår var det i princip klart att han skulle hamna i Boston, men tammefan – Shero lyckades till sist knyta till sig även den superpjäsen.
– Ja, nu hör jag i ännu lägre grad till de skickligaste spelarna i det här laget, skrockar Dogge där han efter morgonvärmningen sitter på en plats mellan Mark Eaton och ett tomt säte som lär bli Iginlas.
– Allvarligt, det är en suverän trejd. Jag har sett Iginla mycket ute i väst, det är framförallt en målskytt av absolut världsklass.
Det är ju det – och vem fan ska stoppa Penguins nu?
* * *
Det lilla vemodet över att igloon blivit parkeringsplatsen klingar dock kvickt bort när man kliver in i Consol Energy Center.
Att komma till en ny arena, en man aldrig besökt förut, är i och för sig alltid så roligt som nånting kan bli med kläderna på, men det här är verkligen en förstklassig hall också.
Tajt och kompakt – men på samma gång luftig och ljus. Och dessutom luxuös, modern och glammig.
Som om det inte vore nog blir bloggen synnerligen väl mottagen av alla, från mediapersonal till receptionister och de som häller upp kaffe i pressrummet. Attityden är alldeles förtjusande gästvänlig och generös.
Det kan man kanske ifrågasätta om jag förtjänar just här – jag vet några som rentav river sitt hår inför de uppgifterna – men så är det i alla fall och I like.
* * *
Dogge bildar backpar med Niskanen, är det sagt.
Hoppas några av Jets-spelarna som varit i väst – Olli, till exempel varnar yngre, mer oerfarna lagkamrater om att de gör bäst i att hålla sig undan .
Eller vad säger jag?
Hoppas dom inte gör det…
* * *
Shero hade själv svårt att tro att han verkligen lyckats säkra Iggy i natt – och det hade hans familj också.
– De första jag ringde var mina barn, berättar han under en välbesökt presskonferens på morgonen.
– Jag sa ”jag har gjort klart med Iginla”. Men de trodde mig inte. ”Det har du inte alls, vi ser på tv, han är klar för Boston”.
Ha ha, SÅ osannolikt var alltså den här trejden.
* * *
Dogge är inte, hur ska vi uttrycka det…well, blygsam. Så man undrar ju hur det går till när han kliver in i ett nytt omklädningsrum.
– Ja, säger han med ett leende, jag har inte tagit lika mycket plats som vanligt. Ännu…
Har dom inte haft det förr kommer dom få väldigt roligt i det glamorösa hemmarummet i Consol framdeles.
* * *
En förstklassig pressläktare får vi sitta i också, med gott om svängrum, perfekt synfält över isen, oklanderlig uppkoppling och nära till utomordentligt gott, jolmigt kaffe,
Men en chock noteras:
Dom har bara RC Cola i kylarna. Inte Pepsi, inte Coke – RC Cola!
Det är ju som när man var på Hulstfredsfestivalen och lätt bakis – lätt och lätt förresten, vad fick jag det ifrån? – behövde läska sig och bara kunde få tag i den lokala specialiteten Cuba Cola.
Där kan vi verkligen prata lugubert.
* * *
Fast som framgår i en artikel som ska ligga ute på sportbladet.se vid det här laget har gamle Crankshaft redan hunnit göra intryck bland sina berömda lagkamrater.
Jag tränger mig fram genom klungan runt Crosby och frågar vad han hunnit uppfatta om svensken som person.
Då lyser superstjärnan upp i ett roat leende.
– Han verkar vara en personlighet som kommer att passa in hur enkelt som helst. Talkative and funny, säger han.
Talkative, ja. Det var väl det jag visste!
* * *
You can call me Al.
Nej, det kan du inte, men Al Montoya ska stå för Jets ikväll och därför fick jag lust att skriva det.
You can call me Biffen, det blir bra så.
* * *
Det är för övrigt fantastiskt att Crosby sitter där och är så artig och vänlig och svarar intresserat, eftertänksamt och uttömmande på varenda fråga – även de han redan besvarade för tio minuter sedan.
Det sker ju dag ut och dag in, säsong efter säsong, jämnt och ständigt.
Hatet mot snubben känns verkligen orättvist när man rört i utkanterna av hans sfär (och ja, jag vet att jag också gnällt i mina dagar, men jag har aldrig påstått nåt annat än att jag är ganska dum i huvudet…).
* * *
Jo, man skulle bra gärna vilja vet vem i Red Wings som läskar sig med pina colada
Man skulle också vilja veta vad lagkamraterna tyckte om spelaren som la ut den där notan på twitter.
Av alla oskrivna regler i den här världen kan nog den om att inte avslöja för mycket om eventuella avslappningsövningar mellan matcher vara den heligaste.
Vem det än var kan han räkna med ett och annat slagskott på fotknölarna vid nästa träning…
* * *
För en som är van vid presskonferenserna hos en viss storstadsklubb en timmes flygresa nordost om Pittsburgh är det också en sann lisa att sitta med när Dan Bylsma möter pressen.
Han är också hövlig, svarar också intresserat på de dummaste frågor och ber nästan om ursäkt när han ombeds avslöja information han inte vill föra till torgs.
Alla kan inte vara såna gentlemän, men tårtdegen skulle må bra av att blandas med lite av den proffsigheten.
* * *
Hinner aldrig in till Jets efter deras morgonövningar, det händer liksom en del kring Penguins just idag, och det är bra synd för Toby Orr har bytt telefonnummer igen – han gör det oftare än Marian Gaborik nätar – och några kommentarer om hur bra han varit efter comebacken vore roligt.
Dessutom vill man ju se om han klär sig lika snyggt under resor till Pittsburgh som till Tampa. Den där skära kostymen har jag inte glömt…
* * *
Vem fan ska stoppa Penguins nu, löd frågan i början av det här inlägget.
Det är verkligen inte bara jag som ställer den; dom var rätt stora favoriter redan innan de senaste dagarnas trejder och ses nu som nästan lika överlägsna sina motståndare som Mike Tyson sågs under the heydays of boxing.
De enda två detaljer som enligt resonemanget i P-burgh idag skulle fälla laget är 1) att pressen blir för stor och/eller 2) kemin störs på något sätt.
Crosby rynkar på näsan åt båda teorierna, för press har de alltid på sig här och kemin störs näppeligen när så bra karaktärer kommer in i truppen.
– Visst, några kanske får andra roller än tidigare, men det är vi vana vid sedan tidigare år. Alla är fortfarande viktiga och alla vill att laget ska vinna, slår han fast.
Ja, det gick ju inte direkt dåligt när en sån som Guerin kom in och tog plats för fem år sedan.
* * *
Värmningen har börjat – till Motörheads ”Ace of Spades”, hundra plus för det! – och Dogge glider omkring och ser rätt cool ut.
Jag tror bestämt jag ska öppna en RC Cola och kolla lite mer på den.
Happy skärtorsdag på er.