En svensk i Pittsburgh

Vilken lycka.
En svensk i Pittsburgh.
Det har jag längtat efter sedan jag kom hit – 2005 – och började med det här.
Nils Ekman och Dick Tärnström spelade förvisso där precis i början, efter förra lockouten, men då var Penguins inte vad Penguins är nu och jag hade inte fått upp pulsen i NHL-bevakningen heller; den här bloggen fanns till exempel inte – oh, hemska tanke.
Nu går ett vackert blågult stråk genom truppen mitt under klubbens andra storhetstid.
Och det är inte vilken svensk som helst som blir lagkamrat med Crosby, Malkin, Letang och Neal heller.
Det är Douglas Murray. Dogge. Crankshaft.
Pens är att gratulera.
Han är till att börja med en fruktad tuffing ingen vill bråka med; att han inte slänger handskarna så ofta längre – ”jag är ju Lady Byng-kandidat numer”, som han själv brukar säga – beror bara just på att ingen i den västra konferensen har lust att få stryk av honom. Men den bastante ur-djurgårdaren är också en underskattad defensiv klippa. Det ser inte alltid så snyggt ut när han åker skridskor – vilket han själv är den förste att erkänna – och det går inte särskilt fort. Men han kan sin hockey, vet var han ska vara, ger alltid allt och gör enorm nytta i exempelvis numerära underlägen.
Men mer än något annat är Dogge en älskvärd karaktär, en profil, en suverän lagkamrat. Tomrummet han lämnar efter sig i Sharks omklädningsrum kommer kännas, garanterat. Jag har själv hört såna som Joe Thornton och Dan Boyle berätta om vilken suverän kompis han är, hur han månat om att alla ska må bra och sett till stämningen i omklädningsrummet varit god, vad som än hänt.
Nu är det Penguins som får njuta av de kvaliteterna.
För att inte tala om oss i media. Den aspekten kan jag för egen del inte ljuga om – euforin över att få se och höra mer av Dogge här ute i öst.
Det finns nämligen ingen som är roligare att intervjua. Han har alltid intressanta saker att säga om hockey och han gör det med obetalbart dråplig humor.
Jag önskar till exempel att jag bättre hade kunnat förmedla hur det så sent som idag lät när han på telefon från Anaheim – där han råkade befinna sig – talade om trejden och skrockande konstaterade:
– Jag blir kanske inte den skickligaste spelaren i det laget…
Han sa också, med lika karaktäristiskt stål i stämbanden, apropå det eventuellt ledsamma med att plötsligt bli trejdad:
– Blir man ledsen över att ha trejdats till Pittsburgh Penguins spelar man hockey av fel anledningar,.
Just så.
Nu får den 32-årige en gyllene chans att vara med och vinna Stanley Cup.
Det är som förtjänar den mer.
* * *
Nu behöver vi bara ett par svenska ansikten i Boston, Montreal och LA Kings också.
Sen är jag nöjd.
* * *
Det enda som oroar mig med Dogges flytt till västra Pennsylvania är den kulinariska situationen.
Han är extremt matintresserad, älskar att dinera hos de bästa kockarna och har med San Franciscos alla förstklassiga kök runt hörnet kunnat odla den passionen ohämmat.
I Pittsburgh är det, för att uttrycka det försiktigt, mindre tätt mellan den sortens bord. Det är rentav en av USA:s mest anonyma matstäder.
Men å andra sidan kommer han oftare till New York än tidigare och på Thomas Kellers Per Se finns alltid en stol för en hockeyhjälte som Dogge.
* * *
Man vet vad som hänt när det plötsligt börjar ringa från Norge under tidiga förmiddagen:
Mats Zuccarello har gjort klart med Rangers.
Det tar jag gärna, jag älskar Zuke – och jag älskar mina norska kollegor.
Hoppas många av dem kommer hit och ser när trollkarlen från Oslo visar Tortorella hur fel det var att han inte ge honom en riktig chans förra gången.
* * *
USA:s största matstäder anses för övrigt vara New York, Boston, Chicago, San Francisco och, numer, Las Vegas.
Vad ni ska göra med den informationen vet jag inte, men nu vet ni.
* * *
Vi kan eventuellt räkna med brunbrända Detroit Red Wings-spelare framöver, för efter nattens seger över Coyotes har de en helt ledig tisdag vid poolen på Camelback Inn i Scottsdale – en av mina favoritplatser i världen.
Det som talar emot är att de direkt efter nattens match skulle ha den årliga rookie-middag, vilket lär innebära att en och annan kommer sent till den där poolen och nog helst vill hålla sig i skuggan…
Apropå rookie-middagen, så, well…Jocke Andersson, du – och din plånbok – har min sympati…
* * *
Alexander Semin har varit en av de stora positiva överraskningarna den här säsongen, men Carolina lekar ändå med elden när de ge ger honom ett femårskontrakt.
Man har ju en bestämd känsla av att den ryske artisten liksom tar i som mest när han har något att bevisa – till exempel att han är värd ett kontrakt.
* * *
Det roligaste med att Penguins rustat upp så dramatiskt de senaste dygnen är att de hårdaste konkurrenterna – framförallt Boston och Montreal, men också desperados som Rangers – tvingas till kontringar.
Om de inte gör något lär Pittsburgh helt enkelt inte gå att stoppa, vem ska slå dem när de kan skicka in Suter och Morrow för att forechecka sönder motståndarnas bästa kedjor – samtidigt?
Risken är dock att alla motdrag äger rum de närmaste dagarna och att själva trading deadline-festen om en dryg vecka blir samma antiklimax som vanligt.,
* * *
Nu ska jag fira Douglas Murrays flytt till Pittsburgh med en cigarett och ett litet, litet glas Maker’s Mark.