Orkanvarning i New York

Ja, sorry att det helt oförhappandes blev tillfälligt avbrott i bloggens sändningar.
Men Kristian Gidlund har varit här på besök och jag valde i några dygn att vara guide åt honom och hans underbara vänner istället för att fokusera på hockey.
Vet ni något om Kristian förstår ni varför. Om inte ber jag att åter att få rekommendera ikroppenmin.blogspot.com – Sveriges bästa och mest berörande blogg.
Men nu är det vardag igen och vi trampar igång på nytt med Rangers-Hurricanes i the woooorld’s most famous arena.
Jag hoppas ni ger en gammal biff en ny chans och är med och härjar i kommentatorsspåret natten lång.
* * *
Rangers, ja. Dom har hunnit trampa ner sig i riktigt djup gegga sen vi hördes senast och ligger plötsligt på tionde plats, bakom självaste Islanders.
Det är dåligt det, när man har en trupp med sådan potential – och korrigering måste äga rum jävligt snabbt. Annars har vi ett av den moderna NHL-historiens största fiaskon att förklara i New York.
* * *
Kommer i utomordentligt god tid till match – bara för att inse ackrediteringen ligger i fickan på den kavaj jag testade först men sedan hängde av mig.
Så det är bara att krångla sig tillbaka till östsidan – och sedan åka hit igen.
I Manhattans rusningstrafik.
I snöstorm.
Såna gånger är det bra att de som tror att jag alltid är snäll och glad inte ser mig.
* * *
Hurricanes brukade vara ett lag man letade efter i spelschemat för att veta när man skulle vara ledig; det var allmänt känt att deras besök på Garden alltid mynnade ut i matcher av den sort som får också de mest hängivna hockeyälskarna att ifrågasätta varför de avsätter så mycket tid för något så chockerande stentrist.
Men senaste åren har något hänt och nu känns det ju tvärtom som det är ett av ligans intressantaste lag man ska få se.
Så kan det gå.
* * *
Tårtan har fått svidande kritik i lokal media de senaste dagarna – inte minst i en Brooksie-krönika idag – så alla förväntar sig vulkanutbrott på presskonferensen före matchen.
Istället är han mjuk som en svensk proggare, frågar nyblivna pappor i presskåren hur det går med barnen – och svarar till och med på frågor från Raleigh-medias frågor om Bobby Sanguietti.
Vad i hela friden?
– Det är det enda kort han har kvar att spela ut. Han kan inte döda spelarna, han kan inte döda media…det finns inget annat kvar än att vara trevlig, menar en kollega som förmodligen föredrar att vara anonym.
Så kan det nog vara, ja.
* * *
Familjen Staal hade stor reunion hemma hos skadade Marc på Manhattan igår.
Inte nog med att Eric och Jordan kom inflygande från södern – mamma och pappa reste ner från Thunder Bay också.
Och så lagade mamma och Marcs hustru köttbullar och potatis åt hela sällskapet.
Det är alltså så man göder hockeyproffs, vet alla föräldrar i läsekretsen härmed.
* * *
Ojvoj, vi har finast tänkbara besök från the old country i pressboxen ikväll.
Sibner från Hockeysverige.se är här, liksom Marie Lehmann från SVT – och ett TV4-team.
Så nu får man ju försöka uppföra sig.
* * *
I vanliga fall fräser Tårtan ”jag pratar inte om andra lags spelare” när han får frågor som den om Bobby Sanguetti, men nu kommer en utläggning om hur coachen minns en löprunda för några år sedan.
– Fråga honom om den löprundan…jag var övertygad om att han skulle dö, skrockar han.
Något är onormalt i New York…
* * *
Eric Staal berättar för New York-media att Marc fortfarande inte hur hundraprocentig syn på ögat han skadade för några veckor sedan, men att det blir bättre för varje dag och att han troligen kommer att spela igen den här säsongen
Själv är han mest glad åt att lillbrorsan inte förlorade några tänder.
– Våra föräldrar har spenderat nog med pengar på tandproteser, menar han.
He he, det kan man föreställa sig.
* * *
Sibner har snygg kostym och slips allt. På Hockeysverige.se vet dom hur det ska se ut.
Frågan är bara om han också har de där popbandskalsongerna han plötsligt visade i Las Vegas under NHL Awards i somras.
* * *
Faktum är förstås att Tårtan fruktar för sitt jobb. Han vet att det ska gå att få ut mer av en trupp som den han förfogar över och att det är hans ansvar att såna som Gaborik och Richards inte uträttar mer just nu.
Mitt tips är att han har idag och imorgon på sig. Förlust både här och i Jersey imorrn och Tårtan-eran kan vara över i New York City.
* * *
Det finns så många odödliga låtar om New York – och så väljer Rangers att komma in till värmning till ett yxigt muskelrock-nummer som tycks heta ”I Wanna live in New York”.
Henke får säga åt DJ:n att ringa bloggen så ska bloggen upplysa om vilka nummer av Velvet Underground, Ramones, Paul Simon, Magnetic Field, Talking Heads, Public Enemy, Ben E King, Mink Deville, Blondie, Television, LCD Soundsystem och – inte minst – The Dictators som skulle passa tre miljarder gånger bättre.
* * *
Vi har fått den fina pressläktarraden igen, så nära det går att komma isen utan att vara måldomare (nu överdriver jag våldsamt, men det tar vi inget extra för…).
Det är en fröjd.
* * *
Jag tycker att man redan på värmningen kan se att Semin trivs bättre med Carolinas orkaner än med de gamla kompisarna i Washington.
* * *
Pär Mårts och Peter Popovic är här ikväll också – men har inte fått några platser.
Note till hockeyförbundet: När det gäller just Rangers får man ligga på lite extra…
* * *
Ja, Rangers testar alltså med ”superkedjan” igen – Gabby, Richards och Nash.
Varför inte, säger jag. Vad finns att förlora?
* * *
På grund av den där extra vändan jag, på grund av min enfald, tvingades göra, blir det här introt inte fullt lika långt som jag hade tänkt, och inte fullt lika avslappnat heller, men vi försöker få bättre svikt i steget under matchens gång.
Mycket nöje.