The comeback

Finally
En mör biff är tillbaka i sitt rätta element.
Det här uppehållet blev lite längre än jag hade föreställt mig, men det visade sig att jag inte längre behärskar konsten att skriva längre featuretexter i acceptabelt tempo eller med ett rimligt mått av ansträngning.
Det blev istället som att vada genom tjock gyttja, eller – för att knyta an till ämnet det ska handla om i det här forumet – som att pressa sig genom åttonde övertidsperioden i en slutspelsmatch, och först efter att ha avancerat ända fram till korsningen där magsåret har att välja mellan att övergå i hjärtinfarkt eller stroke gick projektet att fullborda.
Men skitsamma, nu är berget bestiget och bloggen ber ödmjukast att få göra comeback med en live-dans från ett hett original six-möte mellan Rangers och Toronto i the woooorld’s most famous arena.
Jag hoppas på månghövdat och entusiastiskt sällskap i kommentatorsspåret natten lång.
* * *
Det börjar i sanning dra ihop sig.
Blott två och en halv vecka återstår av grundserien – nej, jag fattar inte heller hur det kunnat gå så besinningslöst fort – och var och varannan match som spelas har samma vikt som en pokergiv när alla runt bordet gått all in.
Livet är med andra ord gräddsås just nu.
Den här bataljen, en snabb retur på mötet i Big Smoke i måndags, har just den lätt prematura do-or-die-känslan.
Rangers måste ovillkorligen vinna för att försvara sin svårartat utsatta position i tabellen – och Maple Leafs lika ovillkorligen för att en gång för alla eliminera hotet om att bli nerdraget i streckinfernot, ett scenario vare sig laget eller dess fans efter decennier av genomklappningar inte kan sluta drömma mardrömmar om.
Så låt sekonderna lämna ringen, för satan.
* * *
Under en sån här återkomst känns det rentav som att vi borde kunna locka upp några U-båtar till ytan i kommentatorsspåret.
Vad sägs, ni som läser men aldrig ens sticker upp periskopet i vanliga fall? Jag har sonden, eller vad det heter, påslagen.
* * *
Fast den showdown alla pratar om här är lördagens larger-than-life-derby på Long Island.
Det är den största match som spelats mellan Rangers och Islanders på flera decennier.
Eller som min kompis Denis, på Metro New York, plötsligt kommer fram här i pressrummet och konstaterar.
– Så här mycket har inte stått på spel mellan rivalerna sedan den där gången Clouthier spöade upp Tommy Salo.
Ha!
* * *
Det hann aldrig bli mycket till vår i New York.
I måndags sa det bara pang mellan Manhattans skrapor – och så var det rungande jävla sommar.
Idag, till exempel, var det nästan för varmt att alls ha kavaj på vägen hit.
Man kan ompröva sin edsvurna ateism för mindre.
* * *
Det var under ett jättebrawl mellan Blueshirts och Isles i april 1998 dåvarande Rangers-målisen Dan Clouthier och Islanders-diton Tommy Salo gick en svängom och, ja, svensken fick
Men so what?
Sedan dess har Salo gjort något så oerhört som att lotsa Leksands IF tillbaka hem.
Vad har Clouthier åstadkommit?
Fast fan, jag skulle gärna se ett sånt där Slapshot-inspirerat saloon-slagsmål igen, allting har blivit alldeles för prydligt och corporate-korrekt i NHL.
* * *
Oron i Leafs Nation är i rent mänsklig mening som sagt förståelig, historien förskräcker verkligen.
Men den har ingen logisk grund. Toronto är stabilare, och spelar bättre, än på över ett decennium.
Som Calle Gunnarsson sa på sin finaste närkingska (heter det verkligen så?) på telefon i måndags:
– För första gången sedan jag kom hit hänger vi inte med huvudet när vi hamnar i underlägen. Det är en stor skillnad.
Indeed.
Det blir playoff i ACC i vår och de som tvingas vara bortalag där får inte roligt.
* * *
Cool nyhet:
Islanders kommer spela minst en träningsmatch i framtida hemmahallen Barclays Center redan i höst.
Det tänker inte jag missa.
* * *
Gunnarsson hyllade coachen också, vår gamle Carl-Gustaf Lindstedt-kopia Carlyle.
– Han och hans team har en väldigt rak kommunikation och de har sett till att alla vet att vi alltid kan vinna om vi bara håller oss till vår gameplan, hette det.
Då får jag erkänna mig överbevisad.
Ingen tränare i hela ligan har i mina ögon framstått som grinigare, tråkigare eller mer stockkonservativ än Carl-Gustaf.
* * *
Ikväll är det dags för Zuke att göra mål.
Det tycker Tårtan också.
– Ja, han måste göra mål. Det är det enda jag saknar. Precis som en del andra glömde han visserligen hur man spelar defensivt i de senaste matcherna, men annars är han en helt annan spelare än när han var här senast. Han är i bättre form och åker skridskor mycket bättre och jag känner mig komfortabel att skicka ut honom i vilka situationer som helst, säger coachen under ännu en egenartat godmodig presskonferens före matchen.
Typiskt att ingen av de norska kollegorna, de som de senaste veckorna bevakat den lille artisten lika närgånget som argentinska medier bevakade kröningen av den nye påven, är på plats när det kommer en sån utläggning.
* * *
I natt kan ni ägna Rangers rinkreporter John Giannone en extra vänlig tanke.
Inte nog med att han vid sidan av Kevin Weekes och Eddie Olczyk är den nordamerikanska tv-profil som behandlar bloggen med störst vänlighet och respekt.
Gentlemannen fyller 50 idag också.
Happy birthday, säger jag.
* * *
Tårtan säger oväntat vänliga saker om Strålle Strålman också.
– Den senast veckan har han rört sig rätt riktning. Innan dess var det tvärtom. Jag gillar hans attityd, vi har varit rätt hårda mot honom, men han förstår att det beror på att vi vill att han ska bli så bra som vi vet att han är, heter det.
* * *
Men vad fan, nu är det en massa scouter från väst här och bidrar till onödig trängsel på pressläktaren igen.
Trots att det gått tre veckor sedan trading deadline har Red Wings, Wild, Coyotes och Canucks har alla representation under kvällens match.
Varför då?
Tänker de sig att en potentiell finalmotståndare finns på isen?
* * *
Det är, första gången i år, hålligång på uteserveringarna i korsningen åttonde och 33:e ser jag i rulltrappan på väg upp till pressboxen.
Lusten att slänga in laptoppen i Rangers omklädningsrum, be Henke hålla koll på den tills på lördag och joina partyt är stort, det kan inte förnekas, men jag nöjer mig med att konstatera att New York aldrig är bättre än nu.
* * *
Det låter som att speakern säger att kvällens värmning är ”presented by The Rigtheous Brothers”.
Hade varit nåt, det.
Unchained Melody, liksom.
* * *
Ser färre Leafs-fans än väntat under värmningen.
De brukar vara talrika även de mörka åren och en sån här drömsäsong borde det välla euforiska Big Smoke-bor över gränsen.
Men de kanske fastnat på de där uteserveringarna. De är väldigt angenäma.
* * *
– Du, VM…vad säger du om det?
Det verkligt angelägna med att Rangers går till slutspel är att jag inte behöver gå fram till en viss plats i omklädningsrummet och ställa den frågan.
* * *
Även ikväll kommer det fram två unga landsmän och hälsar och säger vänliga saker om denna blogg.
Det uppskattas mycket, hoppas jag de förstår fast jag verkar så förlägen.
* * *
Alltså, fortfarande…varje gång jag ser Leafs på isen tittar jag instinktiv efter nummer 13.
Men those were the days.
* * *
De unga landsmännen vill veta om jag tror Henke kommer vara bra ikväll.
Ja, det gick ju sådär i måndags och historiskt har han alltid varit som överjävligast efter de mindre lyckade insatserna.
* * *
Vem kommer plötsligt fram och ber om en prilla Ljunglöfs Ettan:
Notan.
Han är, visar det sig, här på tv-jobb och herregud, det är ju en ren ära att få bjuda en sån klippa på snus.
Mer kommer i det ämnet under kvällen, har jag en bestämd känsla av.
* * *
Nu ber vi de där sekonderna att lämna ringen på riktigt.
Stammis och U-båtar, ha en underbar kväll!