All you need is love, del 2

Detroit – Chicago 1-1 (Period 1)
* * *
Vilka av de här lagen som älskar varandra mest går inte riktigt att avgöra ännu.
Däremot kan man säga att Hawks spelar om inte bäst så i alla fall smartast under större delen av inledningsperioden – men att Wings krigar med betydligt större passion än senast och därför gör sig förtjänt av den kvittering den i mina ögon anonyme krigaren Eaves stångar in på en retur här i slutet.
Nu känns det som att vi börjar om på noll inför andra.
Och ni vet vad jag säger:
Kärleken måste börja pumpa hos den som vill vinna.
* * *
Joho, snacka om Hawks powerplay börjat fungera.
Det tar nio sekunder i det första de får – sen smäller det.
Rena Penguins.
* * *
En bläckfisk seglar ut genom den tjocka, täta luften just som Neman tar de sista tonerna i nationalhymnen.
Jag sitter för långt ifrån för att se om den är stor, men den plaskar fint i isen.
Någon gång måste nån klantskalle, hoppas jag, göra helt fel och slänga sitt blötdjur rakt på en spelare.
* * *
– Första målet blir extremt viktigt, sa Yellbear i morse.
Det hade han delvis rätt i, efter Hossas tidiga ledningsbalja kan Hawks spela mer som de vill.
Men utan att vara flisig mot Yellbear – det skulle aldrig falla mig in – kan man lugnt säga att tredje målet blir ännu viktigare.
* * *
Det tar å andra sidan bara knappt nio minuter innan en mycket missnöjd Toews är tillbaka i utvisningsbåset också.
Han börjar lära känna killarna som jobbar där nu.
Men inte nog med att Blackhawks PP börjat glöda. De har en penalty kill lika effektiv som napalm i ett knytnävsslagsmål.
* * *
Jodå, redan innan lagen kommit ut på isen dånar ”Let’s go, Red Wings-ramsorna” i den gamla plåtburken.
Det låter nästan lika mycket som techno-dunket utanför väggarna.
Det hörde vi noll – noll! – gånger i Garden under serierna mot Washington och Boston.
* * *
Den här Saad…ja, vad var det vi saade, kan jag inte låta bli att upprepa från i vintras. Han är bra han.
* * *
När Quincy slår in en lätt passning framför egen kasse har han extremt mycket självförtroende – och jag vet inte om just han ska ha det.
Men det den gamla käpphästen om att Red Wings aldrig får rensa iväg puckarna utan minsta tanke leder ibland till just sånt stressat bananlir när de mer orutinerade backarna är ute,
* * *
Jag vet inte jag, nostalgin här i auxillery-boxen blandas med viss olycka över att de på nåt sätt formerat avsatserna mellan varje bänkrad så tätt att jag här högst upp ser fler mer eller mindre välfriserade hjässor än is.
Inga monitorer har vi heller.
Så ni kommer ha bättre koll på vad som händer och får lämna de utförliga rapporterna i kommentatorsspåret.
* * *
Det skulle, får man anta, inte göra Bobby Ewing-frissan något om streaky The Mule kom igång med målproduktionen.
Var det något vi lärde oss när vi satt i det här hörnet för fyra och fem år sedan var det att gör han bara ett så gör han gärna några till också.
* * *
Ja, jag säger också som Theo Bald Tiger – var ÄR alla i natt? Har ni lessnat på liveblogg?
* * *
Inte nog med nationalsången.
Eftersom det råkar vara Memorial Day får vi i en reklampaus resa oss och höra en ung dam framföra ”America The Beautiful” också.
Hey, det här landet är min religion – men just där och då känns det något konstlat.
* * *
Att sträckan mellan Chicago och Detroit – den Samme tar på tre timmar – är kort märks när Blackhawks tar ledningen.
Det är inresta klungor som, till hemmafansens tydliga vrede, jublar på varje sektion.
* * *
Var är Eken? Jag skulle VERKLIGEn behöva en kaffespringare ikväll.
* * *
Hallå där hemma, nu behöver vi lite love i kommentatorsspåret också.
Kan vi kanske locka upp en glad U-båt nu när det är sån stiltje?
Det finns skäl att röja, de återstående perioderna lovar att bli riktigt stora.