All you need is love, del 5 – The End

Detroit – Chicago 4-3 (Slut)
* * *
Jaha, I-94, we’ll meet again.
Det är ju bara att vända motorhuven västerut och styra tillbaka mot Chicago.
Jag skickar väl bensinpengarna till Brendan Smith.
Som Bobby Ewing-frissan, halvt korrekt, säger på sin presskonferens efteråt:
– Det dom fick i tredje perioden, det gav vi dem.
Vi och vi.
Smith heter han.
* * *
Crawford revanscherar sig flera gånger med förstklassiga räddningar, särskilt på slutet
Det är starkt det.
Själv skulle jag bryta ihop fullständigt efter en tabbe som den vid Bacons mål , men det är förmågan att komma igen i såna lägen som gör riktiga vinnare – och oss andra till förlorare.
* * *
Någon säger att Brendan Smith är en poor man’s Erik Karlsson.
Men då jävlar snackar vi poor alltså. Bangladesh-slum-fattig. Fullständigt, totalt utblottad och skuldsatt som ett bolåneinstitut i Nevada hösten 2008.
De där fatala misstagen i början av tredje perioden kan mycket väl ha kostat Detroit säsongen.
Ha en fin sommar, liksom.
* * *
Det är lite Kenta Nilsson och Foppa över hundmatsmannen – Frolik – när han i det avgörande läget störtar fram och sätter en så iskall, rasande snygg straff.
Goddammit, faktiskt.
* * *
Om det småländska inbördeskriget med The Mule säger en road Yellbear bara att det ska vara hårda tag när det är slutspel.
Och är han blir upplyst om det går att läsa läppar på tv ler han glatt.
– Tur att att inte amerikanerna förstår då…
Verkligen!
* * *
Det förekommer en del dividerande om att Toews skulle varit offside före 3-2-målet, men det som jag förstått saken förde The Mule in pucken i egen zon och därmed upphävdes den.
* * *
De hjular inte direkt av lycka inne i Red Wings-kabyssen, men det råder inte fullständig depression heller.
Ledarna där inne har varit med förr och vet att enda lilla chansen i nästa match är att glömma den här – direkt.
– Det är klart att man är lite besviken nu, men det gå snabbt över. Vi vann en Game 7 borta mot Anaheim nyligen och vet att vi kan göra det igen, säger Zäta när Detroits formidabla PR-killar smusslat in mig bakom draperier där såna som jag egentligen inte alls får vara.
Sedan droppar han klassikern:
– Om någon före serien sagt att vi skulle spela en Game 7 i Chicago tror jag de flesta sett det som positivt.
Ah, jag älskar just den!
* * *
– Jag vet inte var deras back hade tagit vägen, säger Yellbear apropå den förträffliga passningen till Handzus vid kvitteringen och sen tar han en rejäl prilla i bloggens snusdosa.
Nej, vi var många som undrade.
* * *
Nu utbryter det befarade kaoset i United Center.
Imorrn lirar alltså Stones i hallen. Sedan måste deras högteknologiska scen rivas – för hockeydrama monumentale på onsdag. Och sen ska den byggas upp igen till på torsdag.
Jag gör mig ivriga förhoppningar om att hitta några av Keefs gitarrsträngar i environgerna vid morgonvärmningen på onsdag.
* * *
Himlen har, symboliskt nog, öppnat sig över Motown när vi kommer uttrampande från den gamla hallen och det är svår Gene Kelly-varning på promenaden till pressparkeringen, fast utan sång.
Men det kunde varit värre.
Man kunde varit på techno-festivalen också.
My heart goes ut, papa bloggen vet precis hur det känns att vara på festival i slagregn.
* * *
Som jag har förstått saken – eller rättare sagt hört andras källor på NBC skvallra om – börjar nästa omgång efter den här utvecklingen inte förrän på lördag, med första mötet mellan Penguins och Bruins.
Så de lagen får sannerligen mycket vila.
För mycket, rentav? Det är en befogad fråga.
* * *
Yellbear borde bjuda in Mick och Keef på matchen på onsdag, de skulle göra sig perfekt i den där pressboxen.
* * *
Jag kom inte så långt med kärlekstemat till slut.
Men på onsdag, mina vänner.
Då är det som som älskar mest som vinner en av säsongens två hittills största matcher.
Vi hörs där och då (och kanske lite under det ultimata slaget om Kalifornien imorrn, men min plan är att se det i lämplig sportbar i Chi-town…)
Tack för ikväll, det blev en sjujävla tillställning och ni var härliga.