Det stora dramat out west

Go west, lyder en klassisk uppmaning inbakad i själva den amerikanska drömmen.
Det var ju så den här kontinenten erövrades. Man trängde längre och längre västerut. Mot solen. Mot ljuset. Mot det andra havet, på den andra sidan.
Och ännu idag lever ett föreställningen, åtminstone på ett abstrakt plan, kvar att den som letar efter ett nytt liv – själva kärnan i idén om det här landet – goes west.
Det är där framtiden ligger. Den nya fronten. Den sista utposten mot det okända.
Därför gjorde jag just det idag.
Jag utsatte mig för en brutal bagarväckning monumentale, tog mig i den tidiga morgonens halvmörker till LaGuardia – och flög out west.
Till Chicago.
För den västra konferenssemin mellan Blackhawks och Red Wings i The Madhouse on Madison, också känt som United Center.
Efter några veckor med den östra konferensens gåtfullt tama slutspelsuppgörelser kändes det verkligen som att jag behövde en ny front att rapportera från.
Nåt annat.
Nåt mer.
Och här kan samtiden sannerligen komma att skrivas om ikväll.
Ni känner storyn.
Blackhawks var världens bästa lag under hela grundserien och tog President’s Trophy på en räkmacka – men står nu vid stupet, framknuffade av rödvingar från Motown som knappt tog sig till slutspel och skulle vara inget hot alls i playoff efter sin skoningslösa generationsväxling.
Så det är, mot alla odds, allt eller inget i dårhuset ikväll. Do or die. Himmel eller helvete.
Jag tror det blir en klassiker.
Här i västerled.
* * *
04.00.
Då ringde klockan.
Efter tre rimmars orolig sömn, perforerad av en mardröm om att Dogge Crankshaft misstog mig för Chris Neil under allmänhetens åkning i Central Park.
Det är en tvättäkta bagarväckning monumentale, det.
Och så här tolv timmar senare kan man ju inte förneka att det känns.
Men det är inget som inte 134 koppar blaskigt kaffe kan rätta till.
* * *
– Nu jävlar…nu är det allvar…nu får vi se till att prestera ikväll!
Så skrockas det från den omklädningrsumsbänk där Blackhawks för kvällen återförenade svenska backpar sitter och pustar när bloggen kommer lufsande efter morgonvärmningen.
Det är den effekten en bloggare ska ha på sina landsmän!.
Men det visar sig förstås mest vara pikar om att somliga inte lämnar New York tillräckligt ofta,
Well, det får väl blir lite allvar först…
Hur som helst:
Quenneville parar alltså ihop Oduya och Yellbear igen.
– Mm, det ska bli skönt att få åka och skrika lite åt honom igen, säger Johnny O.
* * *
Mannen i sätet intill på United-kärran hit, en kraftig, Steve Earle-inspirerad bit, beställde redan innan avgång in en stor vodka.
Straight up.
Och när vi lyft hojtade han in en till – och svepte.
Sen somnade han, belåtet smackande.
Det kallar jag klass!
Om det inte varit för att jag skulle hämta ut hyrbil och åka och träffa skötsamma (well…) hockeyspelare efter landning hade jag lätt följt exemplet.
* * *
Hinner bli lite nervös när Todd Bertuzzi kommer älgande genom Wings kabyss, slår sig ner precis där jag står och pratar med Gustav Nyquist, tittar upp och med hotfull stämma morrar:
– Speak fucking english!
Sedan ler han.
Tror jag…
* * *
Åker direkt från O’Hare till The Madhouse och kommer åtminstone en och en halv timme innan det finns anledning för någon media att vara på plats.
Men jag är ändå inte precis ensam i backstage-regionerna
Materialare ränner ut och in i de olika rum lagen förfogar över, vaktmästare drar förbi vagnar fullastade med öltunnor, någon slipar ett par skridskor i en korridor och genom dörren in till det som tjänstgör som gästande tränarstabs kontor skymtar en Mike Babcock böjd över en taktiktavla.
Förberedelserna inför såna här urladdningar är aningen mer omfattande än när jag åkte upp till Kvarnsvedens IP för matcher med GoIF:s pojkar C-2, om man säger så.
* * *
Jag frågade uttryckligen om jag hörde rätt om Chris Neil när jag hade Dogge i luren efter utskåpningen i Pittsburgh igår,
Och Dogge Stod på sig.
– Skriv det. Han är en jubelidiot och ska få stryk nästa säsong…
Uttalande väcker viss munterhet hos svenskarna inblandade i den här matchen.
– Ha ha, Dogge vill han definitivt inte ha efter sig. Det vill ingen överhuvudtaget, myser till exempel Kron Wall of Pain.
* * *
När jag var här i vintras vill jag minnas att Yellbear gjorde viss affär av att varit duktig och slutat snusa under sin lockout-sejour i Italien.
Men säg den motståndskraft som varar.
Nu ber han gamle Biffen om en prilla igen.
– Det är det som saknats, säger han och kör ner sina småländska fingrar i dosan.
Givetvis.
* * *
– Jaså, flinar Zäta på väg ut mot duscharna , här står du och pratar med Bacon?
Eh…nej, jag pratar med Jocke Andersson. Bacon Brodin är väl i Minnesota han?
Men tänka sig:
Det visar sig att även göteborgaren kallas Bacon.
– Jaha, nu kommer det, suckar han när lagkaptenen börjar berätta.
Och det gör det.
– När den här herren var ung åkte han på läger i Kanada åt han bara bacon och när han kom hem hade han gått upp åtta kilo. Det här Nubben berättat, förklarar den synnerligen belåtne Njurunda-stjärnan.
Man lär sig alltid något nytt när man går på morgonvärmning.
* * *
Jag säger ju det, den här Krug ska döpas om till Kruger. Han är för Henke vad Robert Englunds Freddy Kruger var för sovande barn på Elm Street.
* * *
Huvudtemat i den här serien har ju, i alla fall i de senaste matcherna, varit att Zäta gjort en 2008 på Toews och krupit under skinnet på honom med sin besinningslöst hårda uppvaktning.
Tre raka utvisningar i andra perioden senast indikerar det – för att inte tala om att Seabrook till slut klev in i utvisningbåset och skakade om honom för att snap out of it.
Men Yellbear Hjalmarsson tror inte att det är någon större fara.
–Han fortsätter jobba stenhårt precis hela tiden och så länge han gör det finns det ingen anledning för någon att klaga, säger han.
Nej, nu får coach Q i kraft av hemmaplan matcha som han vill också – och kan i alla fall ögonblicksvis hålla isär kaptenerna.
Jag gissar att Toews känner samma lättnad som dom där man hör som blir rentvådda efter 25 år i amerikanskt fängelse.
* * *
Alltså, för en som har till jobb att fokusera på svenska NHL-spelare är ju den här matchen i det närmaste erotisk.
Vi kommer att ha tio stycken in action ute på isen; Yellbear, Oduya, Stålberg och Kruger för Chicago – Zäta, Kronwall, The Mule, Big E, Gustav Nyquist och Bacon Andersson för Detroit.
Dessutom är ju Monstret backup åt Howard i Red Wings i båset, Micke Samuelsson skadad extraspelare i omklädningsrummet – och som grädde på det blågula moset agerar Henrik Karlsson tredjemålis i Chicago.
Sammanlaget är alltså tretton svenskar inblandade i den här serien.
Det är nytt världsrekord och några av er stånkar, jag vet, men Biffen viftar ivrigt med den imaginära flaggan.
Främst för att det garanterar så mycket stoff till bloggen…
* * *
Jag hör att trampbilen Hamrlik lever upp till alla förväntningar i Beantown också..
Ojvoj.
* * *
Två djurgårdare under samma tak, påpekar bloggen när Johnny O att han har Kruger som inneboende i källaren (!) i sitt hus i de nordvästra förorterna.
Fast den beskrivningen vet inte den backveteranen om han kan skriva under på för egen del.
– Det finns många beskrivningar att välja på…jag vet inte riktigt vad jag är, säger han.
Så känner jag också.
* * *
Zäta har fått ut riktigt mäktigt Demis Roussos-skägg nu. Det är nästan så nånting skulle kunna bo där inne.
Vad tycker Emma, undrar man förskräckt.
Kronwall, däremot, har inte alls lyckats odla Jesus-looken från 2008 – den som han sedan dess undvikit genom att ansa skägget titt som tätt och se hur det gått.
– Men nu har jag inte ens det, det bara växer sämre, säger han bekymrat.
Järfälla-bulldozern tar dock comfort i att han fortfarande har kraftigare ansiktsbehåring än sin backpartner.
– Jamen titta, säger han roat och pekar på en Big E som mycket riktigt sitter och kliar sig i något som mest är en zorro-mustasch.
* * *
Coach Q:s mest dramatiska drag inför do or die-dramat är inte, hur sällsamt det än kan låta, att para ihop Yellbear och Johnny O igen.
Det är superkedjan han satte samman på värmningen i morse.
Kane-Toews-Sharp.
Blir nåt för Brendan Smith att bita i det…
* * *
Yellbear hymlar inte:
Samtliga landsmän i Detroit har varit väldigt bra i den här serien.
Det hjälpte inte ens att han dammade in sin fellow smålänning The Mule i planket i Joe Louis häromdagen.
– Ja, fan…Frasse alltså. Kommer han igång och får göra mål vet man ju hur streaky han är. Så honom måste man ta hårt, säger med ett glatt leende.
* * *
Bara tanken på att jag alldeles strax ska få höra dårhuset på Madison brista ut i sitt nationalsångsvrål är mycket exalterande.
Det borde en sån här desperat kväll vara våldsammare än nånsin och spräcka hela jävla jumbotronen
* * *
Jag vet inte alls hur det här går, men jag har en väldigt stark känsla av att Big Zorro E gör mål ikväll.
Det säger jag åt honom också.
– Händer det lovar jag tänka på bloggen, svarar han.
Fattas bara annat!
* * *
Det är inte bara som det ser ut på tv, det ÄR nåt lugubert halvskumt med belysningen i detta Madhouse.
* * *
Som en hyllning till de tretton landsmän som ingår i detta inferno har jag plockat den verkliga tungviktaren ur garderoben i kväll.
Den gräddvita kavajen.
I den ser jag visserligen ut som en cirkusdirektör och enstaka kollegor kastar förbluffade förblickar i min riktning, men den garanterar nästan alltid stora svenska insatser så det får det vara värt.
* * *
Ryktet säger att The Mules legendariske morbror är in the house i kväll också.
Det brukar också garantera…ja, inte stor hockey, men i alla fall bra hålligång.
* * *
Obegripligt nog går jag vilse när jag ska lämna Blackhawks omklädningsrum och håller på att hamna i duschen.
– Vad fan, skrattar Yellbear, du har ju varit här förr.
Ja, men inte efter så inhumana bagarväckningar.
* * *
Tänk om man hinner med en bira efteråt ikväll. I Chi-Town. Vilken grej det vore…
* * *
Springer på Pierre McGuire på väg till hissen upp till pressläktaren och håller sånär på att utbrista ”jag gick på Maserskolan i Borlänge i början av 80-talet”.
* * *
Min känsla:
Chicago vinner ikväll.
– Ja, vi har inget annat val än att göra säsongens bästa match ikväll. Det får inte sluta så här. Och gör vi det tror jag vi vänder hela serien. Men det är lätt att säga, det ska göras också, säger en sammanbiten Yellbear.
Samtidigt andas motståndarna försiktig optimism.
– Vi känner att vi har bra självförtroende och spelar bättre och bättre för varje match, säger Bacon Andersson.
Ett är i alla fall säkert:
Det borde bli väldigt rolig hockey att titta på.
Och nu åker vi.
Out west, på den yttersta fronten…