Det stora dramat out west, del 2

Chicago – Detroit 1-0 (Period 1)
* * *
Coach Q sa inte mycket i morse, men på en punkt var han klar:
– Det vore trevligt om vi för en gångs skulle kunde få första målet.
Den mäktige Bryan Bickell lyssnade och ser 14 minuter in i den här täta förstaperren till att hans chef får precis vad han vill, på en juicy retur precis vid kassen.
Därmed kanske hemmalaget slappna av i alla fall en smula och spela lite mer som…ja, som det var tänkt när det här slutspelet började.
Det känns lite så.
* * *
Jag har hört högre nationalsångsvrål här inne; det blandas med mjältsjuka över vad som står på spel ikväll.
Men det är fortfarande en mäktig upplevelse, man kan inte låta bli att flina med hela sitt bagarväckningströtta anlete när det durrar i hela pressläktaren.
* * *
Men Red Wings är bra; så här i live-sammanhang blir det ännu tydligare hur mycket laget vuxit sedan början av säsongen, i synnerhet defensivt.
Spelet i egen zon är tätt och ansvarsfullt och smart – allt det inte var i februari.
Det är bara den där Smith…
* * *
Det är kittlande till och med att se Pavel Datsyuk backchecka.
Då vet man att man tittar på en sann hockeypoet.
* * *
Morsning korsning för Rangers alltså.
I det ämnet lär jag återkomma med, men redan nu kan man ju konstatera att det på det stora hela var en skitsäsong från början till slut för blåskjortorna och nu borde det bli förändringar på nyckelpositioner i lagledningen.
New York har framförallt tröttnat på att äta tårta, tycker jag det känns som.
* * *
Rasmusson, du får ta det med Johnny själv. Det ar han själv som sa att han inte längre vet vad han är för något i den stockholmska klubbtillhörighetsfrågan.
* * *
Inledningsvis ser det ut som att Hawks tänker vinna på knockout – i bokstavlig mening.
Bickell & co smäller på såna som Bacon och Brunner så ölen skvätter i Vince Vaughns plastmugg nere vid sargen.
Det lugnar dock ner sig efter ett tag.
Synd nog, höll jag på att skriva.
* * *
Men för fan, Klas Dahlbeck står ju uppskriven bland strukna också och ingår alltså, även han, i Chicagos slutspelstrupp,
Så korrekt notering lyder:
14 svenskar i serien.
Det är ju nästan ett helt elitserielag – ett som ganska garanterat skulle vinna SM-guld…
* * *
DE-TROIT SUCKS, lyder i vanlig ordning den ramsa Hawks-fansen pumpar med störst iver.
Det är en klassiker som går varm i alla sammanhang där de här två städerna drabbar samman.
* * *
Stiligt att de pumpar lite Smashing Pumpkins-klassiker från ”Siamese Dream” mellan varven här inne.
De kommer ju från Chicago – och när jag intervjuade dem i Los Angeles för ganska exakt 20 år sedan visade det sig att Billy Corgan var tungt Blackhawks-fan.
Vi enades om att det var konstigt att så få svenskar, på den tiden, hade spelat i laget.
Idag gissar jag att han gillar Viktor Stålberg hårt.
Hans spel påminner om drivet i gitarrerna i ”Today”, tycker jag.
* * *
Framförallt imponerar den där Detroit-defensiven i numerära underälgen.
Det finns en säkerhet där, en beslutsamhet och en känsla av ingen är orolig som inte funnits där sedan mästerskapsåren.
* * *
Det kommer, som många redan påpekat på twitter, bli visst fokus på veteranerna Jagr och Iginla i den östra konferensfinalen.
* * *
Eric J, vilket av de här lagen som ligger mig varmast om hjärtat avgörs av dagsform – vilken svensk i vilket lag som varit roligast och trevligast och gett bloggen mest material!
* * *
Hör från Boston att Henke är ”devastated”.
Fan, inte roligt.
Han förtjänar så väldigt mycket bättre.
* * *
Om man skulle ta och unna sig en glass, kanske. De har såna här borta i pentryt och vad är bättre mot bagarväckningströttma?