En fuktig kväll i Pittsburgh, del 5 – The End

Pittsburgh – Ottawa 4-3 (Slut)
* * *
Världens bäste?
Världens bäste.
Det var just han vi såg i magnifik uppvisning under första halvan av den här matchen och man kan ju bara tacka för att man fick vara med.
Mycket lite här i universum är större än att få vistas i närheten av sann genialitet.
* * *
Colin Greening ska vara glad att han inte åker ambulansflyg hem till Ottawa i natt.
Dogge missade inte den där open ice-proppen.
Han höll medvetet igen.
– Om det varit gamla regler han hade fått det jobbigt, men de dömer så extremt hårt nuförtiden så man måste vara lite smart. Han vred på sig precis innan jag träffade så jag stannade av litegrann. Inte för att jag är rädd att bli avstängd för egen del, men en femminutersutvisning i det läget hade kunnat vända matchen, säger han.
Gör korstecknet, Greening…
* * *
Man vet inget om stress förrän man sett kanadensiska hockeyreportrar få beskedet att deadline flyttats tillbaka så att de plötsligt bara har 20 minuter på sig att göra intervjuer, skriva och ”lämna”.
Kan jag meddela.
* * *
Det var inget fel på Lehners ingripande när Malkin helt plötsligt stod fri vid kassen heller.
Min snus, förstås.
– Ja, flinar Robin, vi säger det. Det var din snus det här handlade om.
* * *
Det här är faktiskt första gången sedan 2009 skaffat sig 2-0-ledning i en slutspelsserie och då vet vi ju hur det gick.,
Men det blev ju match av det här till slut, en riktigt salt en, och kan Sens fortsätta som under andra halvan när de kommer hem till Scotibank är det inte omöjligt att de kan jävlas lite med världens bäste och hans kompisar.
* * *
Nu tackar jag för de här dygnen i Pittsburgh.
Jag har en bestämd känsla att vi kommer få anledning att återvända innan säsongen är över.
Men först:
Boston.
Vi hörs därifrån på söndag.