Game 7 i DC

Game 7.
Känn på det.
Smaka på det.
Ta in det.
Game 7…
Det finns inget större, inget mer dramatiskt, inget lika infernaliskt.
Game 7 är obönhörligen the end of the line. Punkten. Slutet. Det ultimata avgörandet.
När krutröken till slut lägger sig befinner sig de Navy Seals-artade krigare som utkämpat striden antigen i himlen eller i helvetet.
Inga andra alternativ existerar.
– Det är få som får vara med om såna matcher i ett Stanley Cup-slutspel. Det är bara att njuta, brukar de säga innan de laddar vapnen och skrinnar ut på slagfältet.
Jag känner likadant.
Det är en enda stor vällustig kick att få vara i Verizon Center i centrala Washington DC och se Capitals och Rangers i en sista, direkt avgörande monsterduell.
Ni hänger väl med?
Det är Game7, baby, Game 7.
* * *
Tog Jersey Turnpike ner även idag.
För jag ska vidare i morgon – vi ska inte avslöja för mycket, men det är rakt västerut… – och ser ut att kunna bli on the road ett tag och då måste ju hela garderoben med, så bil är enda tänkbar färdmedlet.
Tyvärr fanns inte svarta Mercan kvar, den hade nån annan lallare redan lagt beslag på, men Cadillac kan väl duga det med – i synnerhet om man ändå bara ska sitta i kö på Baltimore-Washington Parkway…
Att de inte kan ha bättre infrastruktur runt huvudstaden är ett av landets stora mysterium.
* * *
Jag har sett Capitals uppträda i Game 7-thrillers i den här hallen förut – och det har de flesta gångerna slutat med bitter heartbreak.
Första rundan 2008 mot Flyers, andra rundan 2009 mot Penguins och första rundan 2010 mot Montreal…
Enda gången de vunnit var faktiskt i första omgången 2009, så den moderna historien talar emot dem.
Å andra sidan:
Laget de slog den gången hette – New York Rangers.
Minns ni?
Det stod 1-1 både länge och väl, men när fem minuter återstod avgjorde Sergej Fedorov med ett rungande skott som inte ens en Henke i historisk form kunde stoppa.
Ikväll?
Det känns som att det kan bli ungefär likadant igen. Hela serien har varit extremt målsnål – och hemmaplan har avgjort.
* * *
Kapten Ahab-Tårtan är inte den som sprider visdomsord omkring sig i onödan, helst skäller han ju bara ut de som överhuvudtaget försöker få honom att yttra sig, men igår var han minnesvärd.
– Grundserien betyder inget, sa han, det är i den här sortens matcher man bygger sin legacy.
Exakt.
Det är nu vi får veta vad spelarna är gjorda av, vilka de egentligen är och hur de vill att deras testamente ska se ut.
* * *
Jo, Caps vann en Game 7 ifjol också, i första rundan mot Boston.
Men det var på bortaplan.
Sedan fick de stryk i en dito, också det på bortaplan – mot Rangers.
Det kanske också ska beaktas för de som tror sig kunna lösa den här ekvationen på förhand…
* * *
I Capitals bås står en som kan det där med vad som händer med enskilda spelare under den här sortens defining moments.
Calle Johansson.
När vi hamnade i likadant läge i finalen 2009, i The Joe, höll han en passionerade utläggning om skillnaden mellan bra och dålig i en Game 7.
Hur somliga blir små och rädda för att begå ödesdigra misstag och inte vill ha pucken.
Och hur andra – kanske egentligen sämre pjäser – växer i det skarpa strålkastarskenet, blir upphetsade av möjligheterna och börjar spela sitt livs hockey.
Så skiljer man dem åt.
De som är vinnare och de som inte är det.
* * *
Den allra värsta av Caps alla hjärtskärande Game 7-förluster var nog den mot Canadiens 2010.
Då hade de vunnit President’s Trophy i fullkomligt överlägsen stil, spelade sin mest livsbejakande Boudreau-hockey och var kings of the world.
Likafullt tog det stopp direkt – mot ett chockerande defensivt och disciplinerat Montreal.
Bäckis blick den gången, när vi till slut hittade honom i korridoren utan omklädningsrummet , var mörkare än de svartaste av Gevalias malda bönor på Alderholmen hemma i Gävle.
Hu.
* * *
Det är inte bara vi som tittar som tycker att Brad Richards blivit Bad Richards.
Kapten Ahab håller uppenbarligen med.
Superstjärnan, med en årslön på tolv miljoner dollar, spelade nio minuter igår – varav fem i powerplay.
Det är ju unheard of.
Men vem kan påstå att det är fel?
The Kid, Chris Kreider, är bara en av många som var avsevärt mycket bättre än Tampas gamla Conn Smythe-vinnare.
* * *
Den sortens mörka blickar kommer man att få möta ikväll också.
Även förlorarna ska ju intervjuas och tro mig, det är inget jag ser fram emot.
Det finns ingenting lika förkrossande nedstämt, dystert och bedrövat som ett omklädningsrum där de sitter spelare som just förlorat en Game 7 i ett Stanley Cup-slutspel och stirrar dystert framför sig.
* * *
Det pågår ju ytterligare en match av samma bedövande dignitet i kväll, men jag har inga möjligheter att följa den så vad gäller Bruins-Leafs:
The floor is yours, kommentaorsspårsbesökare.
* * *
Bäckis och Mojo ägde den här serien de två första matcherna, men har märkts betydligt mindre ju djupare in i infernot vi trängt och nu talar vissa Caps-fans om att de inte kan förstå ”the swedish diseppearance act”.
Well, om de bara slutar vara så gun-shy och inte passar i varenda läge.
Då lossnar det ikväll.
Sa ju det så sent som igår.
Bäckis har blivit vuxen de senaste säsongerna och framstår nu som de verkligt stora ögonblickens man.
* * *
Henke står ikväll.
Ifall ni undrade…
* * *
NHL:s stress är verkligen – stressande.
Det hade varit så underbart om vi fått åtminstone EN dag på oss att smälta första rundan och börja ladda för nästa, men nejdå.
De dundrar på med Penguins-Senators och Kings-Sharks redan i morgon kväll.
Det ger de olyckliga intrycket att Gary & Co bara vill få alltihop överstökat så fort som möjligt så de inte stör någon annan med sin fåniga hockey.
* * *
– Whatever it takes….
Säger Caps-backen Steve Olesky rakt ut bara någon nämner den här matchen.
Många såna laddade, sammanbitna citat liksom surrar i luften i Verizon i afton.
Överallt.
Det är…andlöst.
* * *
Kan avslöja att jag har Thin Lizzy i lurarna medan jag hamrar ihop det här introt.
Johnny The Fox.
Löjligt bra, faktiskt.
* * *
Tydligen hoppas Mårts fortfarande att han ska kunna få hem Lundqvist – redan till kvarten på torsdag.
Jag fattar inte hur det ska gå till. Han kommer inte kunna hasta iväg redan i morgon, det skulle hans arbetsgivare helt enkelt aldrig acceptera, så då kan flyga tidigaste på onsdag kväll och således komma hem på torsdag morgon.
Ska han ändå stå samma kväll, menar förbundskaptenen? I en VM-kvart?
Det låter ju helt förryckt.
Eller också är det bara jag som helst vill slippa ställa Frågan om det nu skulle gå på det viset..
* * *
Joel Keskalainen…det bara slog mig tidigare idag: Du är förstås den Joel som alltid hängt med och brunnit för Capitals i vårt kommentorsspår, eller hur?
Att jag inte fattat det.
Välkommen tillbaka, hoppas du slipper få hjärtat krossat igen.
* * *
Ser själve Olof Kolzig i den lugubra hissen utan femtevåning och blir lätt nostalgisk.
Det var nåt cool med honom i kassen.
* * *
Tänk om man hann med en l i hotellbaren i kväll.
Men det är bara en fåfäng förhoppning.
Att bevaka första rundan i ett Stanley Cup-slutspel är fan som att gå med i IOGT i några veckor.
* * *
Jag behöver inte berätta, ni vet att det är ett öronbedövande jävla liv här inne redan innan värmningen börjat.
Men som vi var inne på så sent som igår:
Såna här gånger blandas hänförelse med ångest och rädsla och magont också.
* * *
Det blir väldigt intressant att se vilken av Calle Johanssons karaktärer en Rick Nash är när han första gången får uppleva det här ögonblicket.
Vill han han ha pucken – eller vill han gå och gömma sig?
* * *
Jag sitter lite snett bakom den här gången, men det hjälper inte.
Arga tanten – ännu en gång i Fedorov-tröja, särskilt lämplig ikväll kanske – vänder sig om och ger mig en sur blick ikväll också.
Är hon från Mora – eller ordförande i Tomas Ledins fanclub?
* * *
Ojvoj, det har redan ringt i TD Garden – två gånger om.
Min känsla har hela dagen varit att Leafs skräller där.
* * *
Bork Bork hagelin och Joel Ward.
Där har ni två till som ser ut att älska den här sortens möjligheter.
Kan vara värt att lägga på minnet.
* * *
Det är faktiskt rätt hyggligt med Rangers-fans som lyckats komma över plåtar och står nere vid plexit i Rangers zon och gapar under värmningen.
Kan bli en lång väg hem…
* * *
Och Ovie.
Vi kan inte publicera ett helt sånt här intro inför en Game 7 i Verizon utan att han nämns, för fan.
Så en gång till:
Ovie.
* * *
Okej, nu håller vi andan.
Sanningens ögonblick är här.
Game 7.