Morgonmässa i Verizon Center

Here.
We.
Go.
Again.
Och den suggestiva atmosfären bara förtätas när vi går djupare in i Stanley Cup-serierna och en game 2 som den här i Washington idag, mellan Capitals och Rangers, ska avgöras.
Jag kommer att tänka på första gången Charlie Young i ”West Wing” besökte Vita huset för att söka jobbet som bud men istället städslades som presidentens personlige assistent och plötsligt hamnade inne i Ovala rummet just som Bartlet skulle hålla tal till nationen från sitt imposanta skrivbord.
När de röda lamporna tändes på tv-kamerorna tändes även Charlies ögon. Sedan böjde han sig omskakad över till Josh Lyman och viskade andlöst:
– I’v never felt like this…
Josh nickade.
– I know. And it never goes away.
Så är det att få vara vara i närheten av den här showen också, av den här dramatiken, av de här stunderna när världens hockeyspelare går ut i krig och offrar allt de har för chansen att få nå himlen.
Det känns som inget annat – och det går aldrig över.
Och here we go again.
* * *
När telefonlarmet bara några timmar efter Raffi Torres sudden-mål i Vancouver börja skrälla på nattduksbordet kan jag dock inte påstå att det känns särskilt euforiskt.
Tvärtom. Hela jag är en sur grimas, varje fiber skriker:
– Luta dig tillbaka på kudden och somna om.
Morgon ÄR en luguber tid för hockey.
Men redan under promenaden genom ett sedvanligt soligt Chinatown som långsamt vaknar till lördagshandeln återkommer rätt sorts svikt i steget, vid entrén på baksidan av Verizon har hjärtat börjat slå hårdare och när jag kommer in i den öde, tysta hallen känns det precis som det ska igen.
Det är Stanley Cup, för fan
* * *
Rangers kan komma att aktivera fyra nya spelare i dagens match:
Brian Boyle, Ryane Clowe, Derek Dorsett och rentav Marc Staal.
I så fall är det nästan ett helt nytt lag möter.
– Ja, de blir hårdare och svårare att spela mot om de killarna finns på isen, konstaterar en egenartat jovialisk Matt Hendricks när han möter media utanför omklädningsrummet några timmar före matchstart.
Det låter nästan som att han ser fram emot det.
* * *
Man kan gissa sig till att spelarna vaknar med mer energi än en seg gammal bloggbiff.
De var knappast uppe och såg Raffi Torres sudden-mål – och var de det skrev de förmodligen inga referat efteråt (om nu inte Strålle Strålman är en sån där kalenderbitare som för egen statistik i alla matcher och tar fram och tittar på ibland…man vet aldrig).
Några av dem har visserligen en historia av mediokra framträdanden i den här sortens gökottor, Ovetjkin brukar till exempel ge intrycket av att fortfarande ligga kvar med kind mot kudde, men…nä inte idag.
Inte när det är är playoff.
Inte när allt står på spel.
De kommer att explodera på isen idag också.
* * *
Bäckis träffar också media under tidiga förmiddagen och ser ut ungefär som om det är han som fått ansvaret för att julbocken hemma i Gävle aldrig mer brinner.
Så beslutsam är han.
Tror du, frågar en osedvanligt ettrig och ivrig lokalreporter som alltid framstår som att han gläfser snarare än pratar, att den här matchserien lugnar ner sig lite nu när ni har den första matchen bakom er.
– Nej. Jag tror det blir ännu mer laddat och intensivt, muttrar Nicky.
Varför då?
– För att vi inte tycker om varann.
Nej, just.
* * *
Det är inte omöjligt att Strålle sparar på matchprogram också.
Och gör små datumnoteringar . Kanske sätter plus på alla spelare också. Rentav antecknar vad det var för väder och vad han hade för kläder. Och sen tar fram samlingen emellanåt och bläddrar och tänker uppspelt att ”just ja, så var det den gången”.
Hånfullt?
Nej, kärleksfullt.
Det är ju mig själv jag beskriver…
* * *
– That didn’t help.
Kapten Ahab Tortorella-tårta om det faktum att Zuke bytte mot fel gubbe och orsakade en too man men on the ice i första bytet i torsdags.
Nej, det är bra att vara uppumpad inför slutspelsmatcher, men kanske inte som hackspetten i Kalle Ankas jul.
* * *
– Here comes the suits, fnyser en vakt när jag och Kenny Albert tränger oss in i den mystiska hissen på väg upp till pressläktaren
You bet.
Mörkgrå idag. Med svart skjorta, svarta byxor och en likaledes svart slips med grå revärer.
Dressed to kill alltså.
Fast jag vet inte vad jag ska tycka om att bli sammankopplad med samhällsgruppen ”the suits”. Det är ju nästan lika illa som ”the man”.
* * *
90 minuter före matchstart hoppar Calle Hagelin hage, eller vad man ska kalla det, i ett komplicerat mönster i korridoren utanför pressloungen.
Det är alltså så man får fötterna att gå som Keith Moons trumpinnar i ett eldfängt solo.
* * *
Kan fortfarande inte riktigt svälja att det var Raffi Torres som dödade matchen igår kväll.
Raffi Torres!
Han ska vara avstängd den här tiden på året – inte göra sudden death-mål.
Nu blir det näst intill omöjligt för Canucks.
Sharks har redan stängt ner The Sedin Show med stor framgång – utan att ha fördelen av att få byta sist.
Det får de hemma i Sharktank.
Vancouver kan hälsa hem.
* * *
Och så är det Biffen och Holtby.
Bara vi.
Precis som vanligt kommer Caps-målisen flera timmar före första nedsläpp ut i båset i röda shorts och grå hoodie och ställer sig med hakan lutad mot klubban och står och kontemplerar i flera minuter och det enda som ser det är jag för i övrigt är Verizon vid den arla timmen helt tom.
En fin stund, tycker jag.
* * *
Caps underhållande säkerhetschef, han som brukar dra så underhållande anekdoter om Calle Johansson, står och velar mellan kaffebryggare och läskautomaten i pressloungen och verkar inte riktigt veta vad han ska välja och plötsligt vänder han sig om till bloggen och flämtar:
– Jesus, I’m like a one-legged man in an ass-kicking contest over here!
Det är för tidigt på dagen för så fantastiska uttalanden, det dröjer flera sekunder innan jag ser den scenen framför mig och börjar gapskratta.
* * *
Tydligen är det Calle Johansson som upptäckt backen Steve Olesky, han som i livets första Stanley Cup-match slog den odödliga passningen till Mojo i första matchen.
– Det var när vi vara ner i farmarlaget i Hersey under lockouten…Calle såg nånting direkt och började sedan jobba stenhårt med honom, berättar coach Oates.
Det förklarar varför ynglingen senast täckte en puck med ansiktet också.
* * *
– I’m like a one-legged man in an ass-kicking contest…
Ha ha ha, det är ju HELT makalöst!
Som jag ska börja använda den one-linern i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
* * *
De serverar något så knäckande gott som andouille-korv från Louisiana i pressloungen idag.
Det hade fått Eken att gå i spinn.
Men nej.
Han är inte här idag heller.
Han är i Vegas. På boxning.
Wtf, liksom.
Jag får återigen, tyst för mig, vända mig till den tomma stolen till höger och viska:
– Ja, Henrik, nu sitter vi här igen…
* * *
Ed Olczyk går förbi och säger godmorgon.
Det väcker förhoppningar om att det är han och inte Pierre McGuire som ska stå nere i båset mellan båsen och agera rinkside-reporter.
Men inte.
Vi kommer även idag få veta vilka skolor alla spelare på gått på och hur mycket Pierre vet om det.
Vilken fest.
Ja, nu är bloggen sarkastisk.
* * *
Det var mycket som inte kom med i dagens lilla stänkare om Bäckis och hans mognad i papperstidningen.
Bland annat det här uttalandet från Calle Johansson.
– Bäckis betydelse för vårt lag får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Det pratas bara om hans offensiva passningar, men oftast är det han som lugnar ner i egen zon genom att hålla pucken så där otroligt länge och sen tar han ut den på ett sätt som ingen annan i ligan.
Lyssna nu på Calle och håll koll på det idag.
* * *
Nu har min högra fot somnat.
Hallå, wake up. Det är Stanley Cup-slutspel.
* * *
Av värmningen att döma är det Boyle och Dorsett som befäster Rangers.
Kreider och Newbury får kliva av.
Ja, då blir gästerna mycket riktigt lite tyngre och lite hårdare.
Men Clowe hade varit den verkligt nödvändiga förstärkningen. För att inte tala om Staal.
* * *
Har självaste Puck Daddy – som ni givetvis följer på nätet – några platser ifrån mig i pressboxen.
Hans leende är, kan jag meddela, lika charmigt som hans texter brukar vara.
* * *
Dagens övriga matcher, de som spelas ikväll, kommer jag att följa – på radio.
Så fort alla texter från den här tillställning krystats fram ska jag ju hämta ut väska och bil från hotellet och köra hemåt, allt för att hinna till Long Island i tid i morgon.
Förnämligt nog är min hyr-Cadillac utrustad med satellitradio och på den kan man ratta in, exempelvis, Detroits egen Lasse Granqvist.
Men det blir svårt att blogga samtidigt..
* * *
Dorsett får alltså göra sin debut som Ranger i en sån här match.
Det är ungefär som att bli medlem i E Street Band lagom till Sverige-spelningarna…
* * *
Martin Erat har en ruggig lyster kring hela sitt väsen under värmningen.
Kom ihåg var…ja, ni vet.
* * *
Stämningen i Verizon behöver vi inte vara oroliga för, den tidiga timmen till trots. Hallen hoppar och skakar redan under värmningen.
Note to self:
Ta med öronproppar till match fem, om det nu blir en sån.
* * *
För nytillkomna tittare, som de brukar säga på, vill jag meddela att upplägget i den här bloggen är som följer,
Det kommer texter från mig i pauserna – däremellan pågår matchen i kommentatorsspåret.
In där och röj om ni vill ha kontinuerliga uppdateringar.
* * *
Nu går de imaginära kamerorna live, det börjar lysa i ögonen på oss som här och vi tänker alla samma sak:
Så här har det aldrig känts tidigare.
Game on, folks