Sid, valrossen och finblogg, del 2

Efter matchen i förrgår sa Crankshaft att han hoppades laget skulle komma ihåg att det inte var tack vare skicklighet utan stenhårt arbete de kunde öppna slutspelet med en 5-0-seger.
Det var tydligen fåfäng förhoppning.
Ja, Isles har lärt sig vad det handlar om den här tiden på året och spelar betydligt bättre ikväll, men samtidigt är det betydligt mindre fire i hemmastjärnornas spel.
Kanske beror det på att för många slappnar av när Crosby återkommer, kanske gick det för lätt första matchen, kanske handlar det bara om ren underskattning.
Lyckat är det inte.
Nu måste de höja sig igen, mitt i matchen. Det är inte lätt, men om inte snor gästerna
* * *
Nä, du som undrade, här dricks tyvärr ingen whiskey. Referat ska skrivas och det är bagarväckning för match i morrn – och tiden är för länge sedan förbi när jag kunde ta ett par stänkare och ändå fungera acceptabelt dagen efter.
* * *
I Bell Center känns det som att ett frustande Montreal avgör med sitt 3-1-mål.
Starkt det. De saknar ju inte bara Eller, även Gionta och Pacioretty saknas.
Men ibland är det just såna jobsposter – ett jävla ord, men jag orkade inte komma på nåt annat just nu – som svetsar ihop ett lag.
* * *
Visst är det ändå vackert att Crosby går ut och stänker in två mål direkt – med störtkruka på huvudet.
Men jag misstänker att han är rätt irriterad på lagkamraterna nu.
Som Keith Jones just slog fast i studion:
– Det här ser ut som när de mötte Flyers ifjol.
Varför ska det behöva hända igen?
* * *
Ha ha, publiken i Bell Center låter som ett rytande monster när den reagerar kollektivt – till exempel på Craig Andersons förmenta filmning i första perioden.
Den där arenan borde kanske, host host, besökas nån gång.
* * *
John J, Ullabulla borde verkligen få veta vilket passionerat fan han har i dig.
* * *
Room service-menyn ligger framme igen.
En club sandwich…känns som ett bra alternativ lagom till matchstart i United Center.