Sista dansen på Long Island, del 6 – The End

NY Islanders – Pittsburgh 3-4 (Slut, övertid)
* * *
Ja, festen är över på Long Island.
Heartbreaking, förstås.
Men Islanders lämnar sitt första slutspel på sex år med raka ryggar och stolthet i blicken.
Att de lyckades pressa självaste Penguins så hårt, och att de gjort de både med bultande kämpaglöd och en underbart offensiv, orädd hockey andra hockeyklubbar i regionen inte ens skulle drömma om att våga sig på, är värt respekt och applåder.
Bäst i stan?
Utan tvekan.
Och tänk vilken enorm nytta kidsen kommer att ha av den här erfarenheten i framtiden.
De blir farliga redan nästa år – och lagom till flytten till Brooklyn kommer Islanders att vara en verkligen contender.
Hatten av.
* * *
Stämningen i Penguins omklädningsrum är något mer avslappnad än senast.
Man här inte en endaste argt ”fuck”, faktiskt.
Och två teman går igen i alla kommentarer
1. – Det här är en enorm lättnad.
2. – Vi måste höja oss rejält mot Ottawa.
Ja, det är nog bäst.
* * *
Fansen på Long Island ska också vunnit helt ny respekt under den här vackra veckan.
I åtta år har man suttit där ute och tänkt att det måste vara helt värdelöst att spela för en så fåtalig, tyst publik i en så gisten gammal plåtlåda – och så exploderar hallen i några av de häftigaste fester jag upplevt under åren i Nordamerika.
Kommer aldrig att glömma det, faktiskt.
* * *
– Tjena, allt under kontroll? Precis som vi hade under den här matchen menar jag…
Säger Dogge och himlar skrockande med ögonen.
* * *
Erik Karlsson ser med viss bävan fram emot den mediala fokusering hans ena hälsena kommer bli föremål för framöver.
I en tweet direkt efter avgörandet på Long Island, redan en av de mest omtalade en NHL-spelare klämt ur sig, skrev han:
Wonder how many Q I’m gonna get now about my injury. LOL #whocares #oldnews #playtowin.
Ha ha, Norris Trophy-vinnaren från Landsbro är en lika stor artist utanför isen som på.
* * *
Dogge har omklädningsrumsplatsen intill Brooks Orpik och där blir det inte helt oväntat sådan mediaträngsel att den svenske backen till slut har breda journaliströvar mitt framför synen.
Stackars människa.
* * *
Det kommer kännas direkt bittert att lämna till den underbara Mercan, som spinner som en eftermiddagsloj tiger under resan tillbaka genom kvällsmörkret på Long Island Expressway (och åh, synen när Manhattans upptända skyline tornar upp sig rakt framför…den blir aldrig gammal).
Jag borde gå upp tidigt i morgon och ta mig en dagstur upp till Greenwich, Connecticut eller nåt sånt.
Men känner jag mig själv rätt kommer jag nu att se gamla Sopranos-avsnitt tills det blir gryning och sedan sova så länge att jag får stressa till eftermiddagsdramat på Garden.
I vilket fall hörs vi därifrån då.